Jag minns fortfarande ambivalensen varje sommar inför midsommarfirandet. Kan inte minnas hur många gånger vi frågade oss ”Vad ska vi göra?”

Nu undrar jag varför jag inte har någon relation till något som ändå utgör halva mig. Jag har bott här längre än i landet jag råkade födas i. Jag tipsar gärna om dikter av Pär Lagerkvist eller Anna-Greta Wide. 

Midsommarfirandet ser dessutom alltid trevligt ut, solen skiner, (inte alltid, har traditionen lärt oss nu), grönskan omger människor som dansar runt midsommarstången och det ser lockande ut. Rent av idylliskt, för närmare naturen kommer inte den moderna människan. De gamla natur-mystiska inslagen i det är aningen tilltalande även om dessa föreställningar inte längre existerar.

Men varför har jag inte dansat runt midsommarstången? Varför har jag inte haft blomkrans? 

Ingen av oss, vare sig jag eller mina vänner utanför skolan, hade föräldrar som ägde fina röda sommarstugor. Vi spelade istället fotboll, stannade hemma eller gick runt i centrumet tills hungern drev oss hem. Att vara utanför sammanhanget kändes hårt eftersom kravet på att vara en del av samhället ständigt var där. Hur skulle vi vara inne, en del av samhället, när samhället alltid var någon annanstans?

Jag växte upp i en liten stad, ungefär åtta mil från Stockholm. Jag blev aldrig inbjuden av någon medel­klass-Svensson, i min bekantskapskrets, till ett midsommarfirande. Att bjuda in mig själv kändes inte riktigt svenskt. Varför jag inte har blivit bjuden vet jag ärligt talat inte. Det kan bero på fördomar eller okunskap. De kanske tänkte att sill, potatis, och alkohol inte var passande för mig. 

Det fanns givetvis kommunala evenemang. Men det kändes så opersonligt att försöka vara där och fira i ungefär en timme. 

Visst har innehållet i firandet förändrats genom tiden, men gemenskapen som midsommar ändå är har jag aldrig känt mig som en del av. 

Det tog 17 år innan jag blev inbjuden till något som liknade midsommar, men försiktigheten på grund av pandemin fick gå före firandet.

Därför hoppas jag att du, kära läsare, om du har en kompis som föddes i ett annat land – eller vars mor är ensamstående – frågar om hen vill vara med. Det är så relationer byggs. 

Med det sagt vill jag, som varit på ytterst få ordentliga midsommarfiranden, önska dig glad midsommar.