Andrea Wesslén: Då tappade brittisk politik fattningen

Det har inte varit helt lätt att hänga med i svängarna i Storbritannien de senaste veckorna. Ny premiärminister, ny monark, begravning för den gamla monarken, budgetförslag, störtdykande pund, höjda amorteringsbetalningar, otaliga helomvändningar, avgångskrav på den nya premiärministern, nytt ledarskapsrace. Allt detta på en och en halv månad. Där det förra ledarskapsracet tog 54 dagar (tio dagar längre än Truss sedan fick sitta som premiärminister) ska detta vara klart på högst åtta. Och som om allt inte kändes dumt nog kan tidigare premiärministern Boris Johnson få komma tillbaka efter att en skandal tvingade bort honom för drygt tre månader sedan. På fyra månader har landet haft två premiärministrar och fyra finansministrar. När blev det egentligen så här?

Egentligen är det inte det ovanligaste att en brittisk premiärminister avgår. De senaste 48 åren har det faktiskt inte funnits en enda premiärminister vars tid vid makten både inletts och avslutats med ett parlamentsval. Men stämningen har onekligen trissats upp de senaste åren, någonting som har märkts tydligt sedan Ukips popularitet började växa och konservativa Tories under David Cameron gjorde en folkomröstning om Storbritanniens medlemskap i EU till ett vallöfte. Det var inför valet 2015 – och sedan dess har dumheterna snurrat på. Brexit-kampanjen var full av lögner och Michael Goves bevingade ord om att landets befolkning hade ”fått nog av experter”. Det var här någonstans, när Brexit-sidan vann, som brittisk politik helt började tappa koncepten. Cameron avgick och Theresa May fick den omöjliga uppgiften att förhandla fram ett avtal med EU som parlamentet kunde gå med på.