Kommentar: Comeback för efterlängtad panter

Sällan har förväntningarna på en Marvelfilm varit så höga som inför premiären av ”Black panther: Wakanda forever”, uppföljaren till 2018 års Oscarsnominerade superhjälteskräll ”Black panther”. Som den första Hollywoodproducerade superhjältefilmen någonsin med en afrikansk huvud­karaktär ­mejade ”Black ­panther” ner barriärer tätare än filmens fiktiva super­metall vibranium, och kom att hyllas för sin tolkning av klädstilen som modevetaren Henry Navarro Delgado kallar ”black style”. Att filmens skildring av den fiktiva och högteknologiska afrikanska nationen Wakanda dessutom frossar i oförblommerad afro­futurism, ett begrepp för kulturyttringar som förenar den afrikanska diasporan med element av science fiction, framtidsvisioner och mytologi, gjorde knappast saken sämre.

I den första filmen står konflikten mellan Wakandas traditionella hållning, det vill säga att fortsätta hålla sina naturrike­domar hemliga för omvärlden och radikala element som vill öppna upp det hermetiskt tillslutna kungadömet.