Det var den 5 oktober 1988. Chilenarna skulle rösta ja eller nej till om de ville att Pinochet skulle sitta kvar. Det var ett ödesval. Men valdeltagandet speglade också den uppdämda hunger efter demokrati som ackumulerats under åren av diktatur.

Valet idag är kanske inte lika ödesmättat som det 1988. Men nästan. Åtminstone för de som knappt var födda då. Vänsterns presidentkandidat Gabriel Boric var bara två år och satt i babystol på sin pappas rygg när han lade sin valsedel i urnan 1988. De som stod i spetsen för det uppror som bröt ut i oktober 2018 var ännu yngre. Drivkraften bakom upproret var missnöje över att det system som tog form ur folkomröstningen 1988 inte svarade mot deras behov.

De ville ha något nytt. Något bättre, rättvisare, öppnare, mer respektfullt både gentemot människor och natur.

Det är det valet idag handlar om.

Hopp för vänstern

Gabriel Boric med sina 35 år är den yngste presidentkandidaten i Chiles historia. Han representerar en ny generation som ser framåt, inte bakåt. Därför representerar Boric också en ny vänster. Och en seger för honom skulle kunna vara en livboj för den latinamerikanska vänster som med stor beslutsamhet tycks vara på väg att begå harakiri genom sin rituella uppslutning bakom ledarskapen i Nicaragua, Venezuela och Kuba.

Boric är en av få ledare inom den latinamerikanska vänstern som vågar bryta den förlamande lojaliteten och hävda att det bästa sättet att kämpa för socialismen är att fördjupa demokratin och försvara de mänskliga rättigheterna överallt, utan undantag. Trots det insisterar hans motståndare med att anklaga honom för att vilja förvandla Chile till ett Chilezuela.

Den gamla antikommunismens sitter djupt. Och det ödesmättade i det chilenska presidentvalet har också att göra med att alternativet till Boric är den del av högern som står närmast Pinochet. José Antonio Kast, som när valkampanjen började mest betraktades som en nästan lite pajasartad relik, har vuxit så starkt i opinionsmätningarna att han när de sista publicerades låg främst av alla, också före Boric.

Kast gjorde visserligen bort sig ordentligt i den sista TV-sända valdebatten, men experterna tror ändå att det blir han och Boric som går vidare till den andra valomgången. 

Korruption och sextrakasserier

Den gamla högern mot den nya vänstern. Det ger valet en nästan episk dimension.

Och oavsett vem hans motståndare blir, så har Gabriel Boric en reell möjlighet att bli Chiles näste president.

Men det är inga raka rör framåt. De sista dagarna före valet tvingades ledaren för ett av de partier som ingår i Frente amplio, som tillsammans med kommunistpartiet står bakom Boric, att avgå sen det avslöjats att han mjölkat valmyndigheten på orimliga konsultarvoden. Men det är inte bara anklagelser om samma korrupta beteende som makthavarna anklagas för som drabbat Boric. En tidigare medarbetare har anklagat honom för sexuella trakasserier under studentmobiliseringarna 2011.

Boric nekar men har ställt sig till förfogande för att genomgå det protokoll som feministerna i Frente amplio utarbetat för att undersöka den typen av anklagelser.

Energikick för vänstern

Camilla Vallejo, kommunistpartiets mest kända unga ledare, som också var ledare under studentrörelsen, menar att Boric gett ett exempel för andra män.

– Dels för att han tar avstånd från sina tidigare macho-attityder och dels för att han inte gömmer sig undan för de anklagelser som riktats mot honom.

Kommunistpartiet utgör tillsammans med Frente amplio ryggraden i den allians som står bakom Boric. Och att Camilla Vallejo, liksom flera andra av kommunistpartiets unga ledare, också har slutit upp bakom Boric i hans kritik av Nicaragua och Venezuela, antyder framväxten av en efterlängtad förnyande tendens som kommunistpartiet tidigare alltid stoppat i sin linda.

En seger för Boric skulle, med andra ord, kunna vara en energikick både för den chilenska vänstern och den latinamerikanska vänstern i stort.

Men ingen seger är given.