Det är en “unik” plan, trummade Isabella Lövin under presskonferensen. Och förvisso: Intentionerna är goda. Framför allt tydliggörs nu det självklara: Ska omställningen genomföras så måste klimatmålen genomsyra all politik. Dessutom måste klimatmålen trumfa andra krafter – som önskan att investera i raffinaderier eller slentrianmässiga antaganden om växande vägtrafik.

Planens 132 punkter rymmer flera intressanta delar: Som ambitionen att offentlig upphandling ska driva på omställningen, löften om nya klimatmål för flyg och sjöfart, och en nationell plan för elektrifiering.

Men någonstans här tar jublet slut. Steget till konkretisering landar påfallande ofta i utredningar och myndighetsuppdrag. Till slut växer en undran: Men var är själva… handlingen? Komplexa beslut måste förvisso beredas. Men det hindrar inte tydliga direktiv, mål och tidsplaner. Eller för den delen: Finansiering.

Omställningen kommer att kräva mångmiljardbelopp i gröna investeringar och subventioner. Handlingsplanen talar löst om grön skatteväxling och hjälp att söka medel inom EU. Det räcker inte. Sveriges utsläpp minskar med någon procent per år. För att nå klimatmålen måste takten skruvas upp till 5–8 procent. I regeringens plan finns inte ens en skattning om av vad som kan uppnås – trots att det är ett formellt krav.

Till saken hör att klimatmålen sannolikt är för klena. För att klara 1,5-gradersmålet – vilket omhuldas av Sverige – så måste utsläppen halveras globalt till 2030. Det kommer länder som Kina och Indien inte att klara. Rika länder som Sverige måste därför gå betydligt raskare fram. I varje fall om vi menar allvar med att lyssna till vetenskapen.