Under Melodifestivalen har grafen fått konkurrens av något ännu tunnare: Björn Gustafssons manus.

Grafen leder elektricitet snabbare än kisel, är 200 gånger starkare än stål och nästan bra för att vara sant. Detsamma gäller dessvärre inte den guldlockige komikerns material.  

En självgod och självrefererande jargong har varit standard i Melodifestivalen de senaste årtiondet. Man skulle kunna kalla det ”Mello-meta”, där programmet idisslar sig själv i en mätt rundgång. I årets upplaga har det varit smärtsamt uppenbart.

Det är lätt att förstå hur SVT tänkte.  

Ingen som såg Melodifestivalens mellanakter 2008 kunde undgå att förälska sig i Björn Gustafsson. Med humor och gitarr fick han ett monumentalt och välförtjänt genombrott med sin kärlekslåt till Carina Berg. 

När public service 16 år senare återigen plockat in komikern till festivalen är den röda tråden direkt återvunnen från succén 2008 – Björn Gustafssons påhittade besatthet av programledaren Carina Berg.

Idén höll, i alla fall i något program, även om rumpnissarna i min tv-soffa gäspade uttråkat och undrade vad som pågick. 

På grund av den stora minderåriga publiken har stalkingtemat fått väntad kritik. Björn kan inte ta ett nej, Björn förföljer Carina, Björn försöker manövrera ut Carinas make. 

”Stalking är inte oskyldigt eller 'kul'. Även när det inte leder till större övergrepp eller till fysiskt våld är det fortfarande psykisk terror av den drabbade som kan leda till psykisk ohälsa och PTSD.” skrev debattören Paula Dahlberg alias @vardagsrasismen på Instagram, och menade att följetongen i programmen gav en besk eftersmak.

Men det är inte ”signalerna det skickar till barnen” som är det största problemet, utan tuggandet av redan söndertuggade skämt. Den självklara tron på att publiken ska nöja sig med variationer av en gammal succé.

Jag avundas Björn Gustafsson. Han är så uppenbart älskvärd och kommer undan med mycket. Det geniala ligger i att hans schtick är att vara en lost loser. Som när han skulle bjuda på misslyckat trollerinummer. Syftet var ju aldrig att lyckas. Det går inte att misslyckas med att misslyckas! 

Eller när komikern framförde en mycket utdragen låt till sin mormor, med påhittade hälsningar från den döde morfadern från ”andra sidan”. En rolig idé, men sällsynt illa inrepad låt där ackorden missades så ofta att Björn fick be publiken att inte klappa takten. Men meningen var ju aldrig att sjunga perfekt! 

Skön kille, duktig tjej. Det känns trött att ens behöva påpeka att Björn Gustafsson får vara charmigt slapp medan Carina Berg axlar rollen som ”straight guy”. 

Som fan av ”The Office” är det lätt att se var Björn Gustafsson hittat inspiration: Humor kring situationer där ledorden är obekvämt, pinsamt och cringe.

Och visst excellerar han i den stirrande blicken in i kameran, känd som ”The Jim look” efter en av huvudpersonerna i den amerikanska upplagan.

Björn Gustafsson är så mästerlig på dessa tomma ögon att jag kommer på mig själv att tveka i tv-soffan. Kanske var sketchen lite kul ändå?

Men ett bättre manusbygge hade behövts för att rädda historien om Björn och Carina. Och framför allt: Att ge publiken något mer än ljuva minnen av en hit.

Som klimatengagerad är jag givetvis för recycling. Men det finns en gräns.