Men rimlig kritik har framförts av författaren och musikern Musa Okwonga i en kärnfull tweet, där Ibrahimovic kritiseras för vänskapen med en politisk ledare som milt sagt har uttryckt sig ursäktande kring Rysslands blodiga anfallskrig mot Ukraina – de varma relationerna till Vladimir Putin är vida kända – samt byggt färska allianser med högerextrema i Italien. Att först kritisera basketlegendaren LeBron James för att blanda idrott och politik för att sedan posera med en aktiv politiker anmärktes också på.
En annan sak bör också tilläggas. Oavsett hur stark relationen mellan Ibrahimovic och Berlusconi är idag är det knappast förvånande att bilden tolkas politiskt, oavsett spelarens uppsåt. Anledningen? Berlusconi är en av historiens största exploatörer av fotbollens politiska potential.
Fotbollen som språngbräda
1986 köper Berlusconi den underpresterande storklubben Milan. Med hjälp av visioner, investeringar och spektakulära framgångar etablerades bilden av Berlusconi som den store, handlingskraftige vinnaren som fick en sovande jätte att vakna. När pokalerna i och utanför Italien bärgades var Berlusconis breda, vita leende alltid synligt. Vinnarauran blev en tillgång.
Det är ingen slump att partinamnet Forza Italia låter som en fotbollsramsa eller att Berlusconi meddelade att han tänkte ”äntra planen”, det vill säga ställa upp i valet 1994 (som han sedan vann). Återkommande har Berlusconi, idag ägare av Serie A-klubben Monza, använt fotbollsretorik på den politiska scenen.
Bilden av entreprenören som den ende som kan få Italien att nå sin fulla potential etablerades. Sociologerna Nicola Porro och Pippo Russo har i artikeln ”Berlusconi and other matters: the era of ’football-politics’" något förenklat beskrivit berlusconismen som en politisk praktik baserad på erfarenheter från näringslivet, mediekommunikation och sporten.
Fotbollen gav Berlusconis holdingbolag Fininvest en identitet. Med hjälp av en publik vinnarimage, där Milan bidrog, underlättades övergången till politiken. Inget tyder på att Berlusconi enbart ägde Milan för att skaffa sig politiska fördelar. Men han drog ständigt nytta av fotbollens skyltfönster.
Forza Italia byggdes kring en karismatisk ledare. Partiet byggde på att medlemmarna sågs som en sorts supportrar snarare än medborgare som organiserat sig för att ingå i policyprocesser. Kommunikationen och delar av organisationen följde på många sätt fotbollens och näringslivets logik, menar Porro och Russo.
Statsvetaren Ilvo Diamanti har gått så långt att han menat att Berlusconis genombrott på 1990-talet har gjort det svårt att se skillnad på medier, fotboll och politik i Italien. Strategin har varit så framgångsrik att högerpolitiker i Turkiet och Argentina har försökt att upprepa den.
Det uppstår alltså problem för den som försöker att separera Berlusconis politiska och fotbollsrelaterade gärning. Det är helt enkelt svårt att säga att det finns några opolitiska fotbollssammanhang med Berlusconi.
Ibrahimovic har inte kampanjat för Berlusconi och bör inte betraktas som en politisk supporter till sin vän. Det är dock inte konstigt om Ibrahimovic får kritiska frågor kring vännens tveksamma band till envåldshärskare som Putin och högerextrema i Italien.
Grandios självbild
Statsvetaren och experten på högerextremism Cas Mudde samlade nyligen ihop ett kollage av stjärnor som frotterat sig med mer eller mindre populistiska högerprofiler. Vid sidan av Ibrahimovics färska bild blev vi påminda om de hjärtliga relationerna mellan Mesut Özil och Recep Tayyip Erdogan och banden mellan Neymar och Jair Bolsonaro. Vän av ordning vill invända med Fidel Castros och Hugo Chavez vän Diego Maradona, men att det ofta tycks vara auktoritära och populistiska män på högerkanten som lockar de största spelarnas sympatier är svårt att blunda för.
Att politiker vill omge sig med idrottsstjärnor går att förstå. Men varför tvärtom? Att spelarna inte förstår det politiska värdet skulle kunna vara en förklaring, men detta handlar om vuxna människor som vet att personen de väljer att förknippas med alltid måste antas ha en politisk agenda. Så varför vill exempelvis Neymar och Özil bjuda högerpolitiker på stjärnglansen?
Att många storspelare har en grandios självbild vet vi med säkerhet. Ett visst, troligen ganska stort, mått av individualism krävs också i den internationella toppfotbollen. Det är ofta att äta eller ätas, både på och utanför fotbollsplanen. Att spelarna dessutom tillhör en inkomstkategori som gynnas av politiker som ogärna beskattar stora förmögenheter skadar antagligen inte heller. Handlingskraftiga och karismatiska offentliga figurer – en finare omskrivning för en sorts machomän – tycks dras till varandra.
Av naturliga skäl handlar fotbollspolitiska diskussioner idag främst om modern sportswashing. Berlusconis vänskap med Ibrahimovic går exempelvis inte att jämföra med att statliga investeringsfonder till Qatar och Saudiarabien kontrollerar storklubbar som Paris Saint-Germain respektive Newcastle, eller att en medlem i Förenade Arabemiratens regering och Abu Dhabis kungafamilj äger Manchester City. Detta ger ekonomiska muskler och bidrar till sporttvätt på en närmast oöverträffad nivå.
Det betyder dock inte att gamla fotbollspolitiska propagandaverktyg saknar relevans idag. Just denna politiker har mer än många andra dragit nytta av idrottens stjärnor, och gör så än idag. Strålglansen kom denna gång från Sverige.
