I andra säsongen av ”White lotus” gestaltas dessa frågor i form av två rika, unga par som av någon outgrundlig anledning åkt på gemensam semester.

På lyxhotellet får vi veta följande:

Par ett – tänker på världs­problemen och mår piss.

Par två – lever i förnekelse men är superlyckliga.

”Jag är så trött på nyhets­cykeln. Den polariserar genom att klistra fast oss vid sin apokalyptiska såpopera” säger den dumglada mannen, innan han hånglar upp sin välfönade, leende fru.

Det tråkiga, nyhetsläsande ­paret är förstås raka motsatsen: de arbetar aktivt för utsatta ­arbetares rättigheter, men ligger aldrig med varandra.

Skillnaden mellan paren i ”White lotus” är övertydligt ­gestaltad, men tar upp en i grunden intressant fråga: Lyckligt ovetande, finns något sådant? Och vilka har i så fall möjlighet att kunna skita i politiken?

Jag tänker på det här när jag springer på en bekant som berättar att hon nyligen börjat ­prenumerera på Dagens ETC. Hon säger: ”Jag brukar inte vara ­politisk. Men nu har jag inget val”.

Förmodligen är det många som känner likadant efter maktskiftet i den svenska politiken. Inte för att Socialdemokraternas regering var någon dröm, men den uppmuntrade i alla fall inte vårdpersonal att bli angivare av papperslösa som söker vård. Eller som det står i Tidöavtalet: ”kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera ­Migrationsverket och Polis­myndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd”.

Den nya regeringen pratar om människor som om de vore kackerlackor. Går det att unna sig att vara ”opolitisk” i en sådan tid?

Regeringen planerar nu att göra Sverige till EU:s mest repressiva land för flyktingar. Glöm tolkhjälp och juridiska ombud. För asylprocessen ska du betala en avgift ur egen ficka.

Man vill också återinföra den totalt rättsosäkra ­metoden att utvisa utlänningar på grund bristande vandel, till exempel ”bristande regel­efterlevnad”.

Även kulturpolitiken ska bli ett verktyg för det nationalistiska projektet – en kultur­kanon ska få den med utländsk bakgrund att känna sig ännu mer oönskad än vad hen redan gör. Nya kultur­ministern Parisa Liljestrand har inte ens kunnat svara nej på ­frågan om denna kulturkanon kan komma att ­användas i ”test” för att få svenskt medborgarskap.

För att inte tala om klimatpolitiken – en katastrof. Enligt Naturskyddsföreningen kan den nya regeringens politik leda till en ökning som motsvarar hälften av de årliga svenska utsläppen på 48 miljoner ton. En ökning. När världen brinner.

Nej, ljust är det inte direkt. Men lösningen på problemet är knappast att skaffa nya extra­mörka Gucci-glasögon. Att klamra sig fast vid det verklighetsfrånvända är inte ett recept på lycka, utan en säker väg till kognitiv dissonans.

Politiken på högerkanten är nu så grov att det behövs en tung motvikt av alla som inte håller med. Även den som tidigare ­kunnat unna sig att vara obrydd. Lägsta nivå: Prata med vänner och släkt om den avhumaniserande och klimatvidriga politiken. Det mest självklara behöver sägas igen: Ingen människa är illegal.

”Jag vill bara så himla gärna få leva mitt liv. Jag vill bara träffa ­någon som är totalt likgiltig inför... diskursen” säger en ung assistent till en av de rikaste ­hotellgästerna i ”White lotus”.

”Som någon som bor i en grotta? … en grottman?” undrar hennes dejt.

”Ja, jag skulle absolut dejta en grottman” svarar hon.

När ”grottman” blivit kärleksutopi vet man att skygglappandet börjat slå över i buskis. För det måste ju inte vara så? Det går ­också att drömma om en bättre värld och att försöka göra något för att samhället ska gå i den riktningen.

Men att bara ha målet att ­”slippa se skiten”? Vilken fattig dröm.