Människor fördrevs de här åren för att oljebolag skulle ta upp olja ur marken de bodde på. Det begicks brott mot krigets lagar. Detta enligt flera journalister och människorättsorganisationer som Human Rights Watch.

Inte alla oljebolag! menar Lundins företrädare. 

Lundin Oil som de hette då – senare Lundin Petroleum och numera Lundin Energy – menar att affärer i Sudan på den här tiden var uppmuntrade för att främja landets ekonomiska utveckling. Det ansågs farligare att isolera landet. Lundin visar gärna bilder på de vattenbrunnar och andra sociala projekt de finansierat – och säger att dealen med regimen innehöll en klausul som krävde att en viss andel anställda var sudaneser. Tillväxt och välstånd på plats! Investeringar som gynnade Sudan (och inte alls regimens strider mot motståndsrörelsen)

Möte med Al Bashir

Lundins närvaro, enligt deras egen rapport, gynnade särskilt regionen de verkade i. Inte nog med det, deras närvaro innebar ett påverkansarbete för fred i lokala konflikter. Det menar också Sveriges före detta stats- och utrikesminister Carl Bildt (C) som suttit i bolagets styrelse. Han var dessutom i landet "som fredsmäklare på eget initiativ”, påstår han. Som exempel på fredsbevarande insatser nämner rapporten flera åtaganden som ej kunde offentliggöras "av effektivitetskäl”.

Dessutom, när Lundinarna – fortfarande enligt egen uppgift – i juli 2001 hade möte med president Omar Al Bashir och utrikesminister Mohamed Ousman Ismail så betonade de faktiskt att fred var den enda lösningen. Vad de talade om i övrigt framgår inte. Rimligen miljardaffärer som gagnade dem alla fyra. 

Extrem aningslöshet

Det är fantastiskt att detta nu ska redas ut i en rättssal. Men bara att ha businessmöte med Omar Al Bashir i juli år 2001 och tro sig kunna skipa fred i brinnande inbördeskrig efter att ha närvarat i landet flera år är antingen extrem aningslöshet eller, vilket är troligare, skitsnack.

Det här var innan Omar al-Bashir åtalades av internationella brottsmålsdomstolen i för folkmordet i Darfur men det rådde ingen tvekan om vilken typ av ledare han var. 

Jag var väldigt ung när jag först kom till Sudan och bodde hemma hos en sudanesisk familj i några månader för att göra en dokumentärfilm. Det hade ingenting med regimen eller oljan att göra, jag tänkte mig något intimt. ett möte mellan mig själv och en ung sudanesiska. En slags skilda världar-berättelse enligt en tyvärr väldigt fördomsfull och västerländsk bild av vem jag skulle möta.

En muslimsk, ung kvinna i norra Sudan i den islamistiska regimens hjärta. Ja, du kan ju tänka dig! Eller kan du det?

Tänker du dig en ung, feministisk kvinna som snackar samma Hollywoodfilm-engelska som du, som lyssnar på – och dansar till – hiphop och r'n'b, som umgås med killkompisar trots att den islamistiska regimen säger att hon inte får, som själv är troende muslim men som, efter att vi besökt en imam som "drev djävulen ur kvinnor”, hånskrattade åt kvacksalvaren och kvinnorna som kräktes ”demoner".

Jag som var fri

Två saker insåg jag under mina två långa vistelser i landet: 

En djup insikt – inte bara en fin tanke om att unga kvinnor i Sudan inte var särskilt olika mig. Det där mötet jag ville skildra mellan två motpoler höll inte.

Sedan att mina vänner inte tänkte tillåta mig att blunda för vad som skedde i landet. De kunde inte vittna, bara visa mig så att jag kunde bära vittnesmål – jag som var fri.

Det var så jag mötte de fördrivna människorna. Jag kördes till stora läger med internflyktingar i hela landet, där vissa människor sade sig fly ”Garang," det vill säga John Garang som innan fredsavtalet med regimen ledde upprorsrörelsen SPLA. Men många sa något annat: att det var oljebolagen som hade drivit dem på flykt. Att deras hem hade bränts. Att de hade hotats till livet. 

Även biståndsarbetare berättade om våld, regimbomber över biståndsköer, fördrivning och oljebolag. 

Runt om oss låg barn och vuxna för döden. 

– Om du kan tala fritt, gör det, sa en läkare.

Alla grupper drabbades

I september 2001 skulle jag flyga hem. I kön till Lufthansas dagliga flyg från Khartoum till Kairo stod en man som uppmärksammade mitt pass. 

– Du är svensk, sa han. 

Det var han också. Han ville veta vad jag gjorde där. Själv hade han en affärsverksamhet längre söderut i landet. Jag berättade att jag bodde hos en familj i Omdurman vilket han tyckte lät  "oklokt" för han gjorde affärer med muslimer i norr och visste precis vilka tyranner de var. När jag sa att jag jobbade på en dokumentärfilm stelnade han till och fick annat för sig än att tala med mig.

Nog påminde han om en av Lundinarna men det var säkert någon annan. Fast även om det hade varit han – så vadå?

Jo, mötet visade att den som vistades i Sudan en längre tid och gjorde affärer eller filmade där – den visste. Vi visste precis vilka tyranner vi hade att göra med, vad som pågick och att folk inte vågade tala om det. 

Det drabbade dock inte bara en grupp, det drabbade alla – kristna, muslimer och andra.

Bryr sig inte?

Jag visste, Ian Lundin visste, Carl Bildt visste. 

Men vi blev också varse om hur lite folk hemma i Sverige brydde sig om vanligt folk i Sudan. 

Nu verkar det som att det inte riktigt stämmer. Gång på gång får jag anledning att återkomma till vad jag såg i Sudan och hur det drabbade människor.

Det får Lundin och Schneiter också. Denna gång i domstol.

Inte ens Bildt kommer undan helt.