Kommentar: Är du fredsskadad?

Att skriva meddelanden på raketer, granater och bomber är inget nytt. Det görs oftast av soldaterna själva. Hedberg är inte heller först med att donera 3 000 kronor för att få en videohälsning. Under kriget har jag sett samma typ av klipp från allt från privatpersoner till bostadsrättsföreningar. Tjänsten ingår som en marknadsföringsmodell för att locka folk till att donera pengar till Ukraina. Pengarna går till sådant som behövs i krig. Medicin, skyddsutrustning och ammunition.

Förslappade svenskar?

Samtidigt har debatten om ifall svenskar är fredsskadade åter fått luft. Kritik mot den upptrappade krigsretoriken eller Sveriges krypande gentemot Erdogan bemöts med anklagelser om att kritikerna skulle vara fredsskadade. Begreppet syftar på att svenskar skulle ha tappat förståelsen för krig och uppoffring eftersom vi under så lång tid varit förskonade från krig. Vi har blivit förslappade och idealistiska. 

När tidningens Värmlands Folkblads reporter Ida Myrin beklagade sig över att människor såg invigningen av ett nytt artilleriregemente som något glatt möttes hon av stark kritik från högermän på Twitter. Hon var fredsskadad som inte förstod hur bra det var. 

Jag tror att det är precis tvärtom.

Skärvor av glödande stål

Vi lever i oroliga tider. Även om risken för den gemene svensken att bli utsatt för våldsbrott minskat under årtionden så är true crime en av de största underhållningsformerna. Alla större streamingtjänster pumpar ut blodiga berättelser om våra kändaste mord. Vi kan inte få nog av förhörsprotokoll och brutala våldshandlingar. Det kräver en milsvid distans för att kunna se det som underhållning. Hade man känt med offren och sett dem som hela människor hade det omöjligen kunnat vara en så populär underhållningsform. Detsamma gäller kriget.

Hedbergs granat är ett riktigt vapen. Den kommer detonera och skicka iväg skärvor av glödande stål. Splitter som kan skära upp buken på en mobiliserad 18-åring från Tuva som gråter av rädsla. Missförstå mig rätt. Den 18-åringen kanske måste dö. Alternativet är troligtvis värre. Hans liv måste ta slut för att han är ett verktyg för ett invasionskrig som inte får lyckas. Men han är en människa. Han är troligtvis inte helt olik dig och det är en djup tragedi att han skickas till ett krig som varken beslutats av eller gynnar honom. 

De 19-åriga rekryterna som inviger artilleriregementet kan ha krigets fruktansvärda stålstorm framför sig. Det är ingenting att fira. 

Kan inte se sig själva

Ifall detta medlidande är ett resultat av att vi har haft den ofantliga turen att leva i fred så är det den finaste av gåvor som man kan få och vi ska den värna lika ömt som ett nyfött barn. För runt oss så har vi människor som är krigsskadade. Ärrade i själen eller i kroppen. Människor som plågas av mardrömmar och smärtor av granatskrävor. Familjer som flytt hundratals mil för att undkomma krigets konsekvenser. Barn som nu ska rapporteras till polisen ifall de håller sig gömda. Ironiskt nog är det en politik som drivs fram av samma grupp av män som menar att de undvikit fredens skador.

Men de som faktiskt verkar skadade av freden är just den grupp som ropar högst just nu. De som inte tycks se krigets verklighet utan omvandlar det till underhållning. Som något så skilt från dem själva att de inte kan se sig i krigets offer eller förövare. 

Det enda jordnära och rationella är att påminna oss om krigets helvete och göra allt vi kan för att bekämpa det. Oavsett om vi gör det med granater eller inte.