Initierat.

2020-12-14 18:40
  • 6 december var Greta Thunberg chefredaktör för Dagens Nyheter under en dag. Av tidningens nästan hundra sidor ägnades fler än hälften åt klimatkrisen.  Bild: Henrik Montgomery/TT
    6 december var Greta Thunberg chefredaktör för Dagens Nyheter under en dag. Av tidningens nästan hundra sidor ägnades fler än hälften åt klimatkrisen.
  • Kata Nylén, Frida Hylander, Kali Andersson och Paula Richter.
    Kata Nylén, Frida Hylander, Kali Andersson och Paula Richter.
Puffetikett
Dagens ETC

Om medierna inte skildrar hopp är risken för passivitet stor

Efter insikten om klimathotets akuta allvar behövs stöd i att ta steget till aktion. Känns frågan för stor och övermäktig, eller att det redan är kört, är risken att människor resignerar istället för agerar. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Prenumerera digitalt

Från

39 kr

Beställ här!

Beställ senast 26 september så får du en hel månad för bara 39 kronor. Avsluta när du vill.

Prenumerera på papper

Från

327 kr

Beställ här!

Få tidningen både på papper och digitalt. Betala per månad.

I en kris som omsluter hela världen har vi alla en roll att spela. Journalister, med makt att nå ut och påverka, bär ett viktigt ansvar i att både granska och ingjuta hopp. Klä av fossilindustrin, avslöja greenwashing-projekt, ställa politiker till svars för klimatskadliga beslut, förklara framväxten av klimatförnekare. Inte minst behöver journalistiken ta en ledande roll att gestalta hur en hållbar framtid kan se ut, och ge plats åt ingående berättelser om allt det jobb som redan görs. Om hur klimatrörelsen växer sig starkare, om företag som ändrar riktning och om politiker som vågar driva igenom ordentlig klimatpolitik. 

Förra söndagen lämnade DN:s Peter Wolodarski för en dag över chefredaktörsrollen till klimataktivisten och opinions­bildaren Greta Thunberg. DN gav för första gången ut en tidning som, förutom några corona- och sportrelaterade nyheter, från början till slut hade fullt fokus på klimatkrisen. “Detta är fakta, ingen åsikt” stod det på framsidan av tidningen som var helt fri från opinionstexter.  

Att en tidning upplåter en hel upplaga till klimatfrågan är berömvärt! Men även om den grundläggande kunskapsnivån om klimatkrisen är bekymrande låg hos många i befolkningen kommer en tidning späckad med obehaglig fakta inte kunna skapa förändring. 66 procent av svenskarna är redan mycket oroade över klimat- och miljöfrågor, och endast omkring 2 procent förnekar klimatforskningen. Vi psykologer som arbetar med klimatfrågan blir återigen nedslagna av att se att de vetenskapliga referenserna inte sträcker sig utöver naturvetenskapen. Vetenskap som funnits tillgänglig i flera decennier, utan att leda till tillräcklig förändring. Det är hög tid att DN och andra medier börjar ta in vetenskap om hur människors beteenden påverkas och vad skräckinjagande information om kommande kriser riskerar att göra med oss. Annars riskerar välmenande journalister att omedvetet spela klimatfördröjande lobbyister i händerna.

En grundläggande psykologisk regel är att fakta inte är tillräckligt för att ändra våra beteenden. Vårt agerande avgörs av långt fler faktorer än vad vi har information om. Inte ens när vi har en intention att ändra vårt beteende är det säkert att vi kommer att skrida till verket. Människor röker trots att de känner till riskerna, skriker åt sina barn, flyger fastän det är dåligt för klimatet – och bläddrar vidare när de tittat på graferna om hur snabbt koldioxidhalten ökat i luften. Saker som skrämmer oss hanterar vi helst genom att undvika, åtminstone när vi inte blir guidade i hur vi kan göra för att ta oss an det läskiga. 

Medierapporteringen om klimatkrisen fyller en viktig psykologisk funktion: det vi ofta hör talas om tänker vi mer på, pratar mer om och prioriterar följaktligen som viktigare. 

Så ju mer media bevakar klimatfrågan desto viktigare blir den för läsarna, något vi bland annat kunnat se efter den ökande rapporteringen kring skolstrejkerna. Men efter insikten om klimathotets akuta allvar behövs stöd i att ta steget från att tycka att frågan är viktig till att börja agera. Känns frågan för stor och övermäktig, eller att det redan är kört, är risken att man resignerar istället för agerar. 

De som har ett stöttande socialt nätverk kring sig, känner ansvar i frågan och har hopp om förändring har lättare att börja med miljövänliga beteenden. Och det är just detta som är svårigheten med att bevaka en fråga som väcker så många starka känslor – människor har olika förutsättningar att agera. Saknas hoppet och det sociala stödet är risken stor att reaktionen snarare blir passivitet eller förminskning av problemet. Det gäller att allvaret i frågan följs av en tydlighet i hur vi kan agera. Rapporter om klimatkrisen bör balanseras med att ge en bild av allt som görs och ge läsaren verktyg att själv agera. Inte bara för att underlätta förändring, utan för att det också är en mer rättvis bild. 

Klimatkrisen, tillsammans med övriga hållbarhetskriser, är något som genomsyrar varje dimension av samhället och påverkar själva grundvalarna i vårt samhälle. Medierna behöver behandla den som sådan: förklara sambanden mellan klimatkrisen och möjligheten till tryggad välfärd, hur ett instabilt klimat leder till en mer opålitlig matförsörjning, hur ett ökat extremväder påverkar det globala säkerhetsläget och hur en omställning kan leda till ökad lycka, renare luft och ökad sammanhållning. Kopplingar som behöver tydliggöras och ges berättelser med nerv.

De lösningar som presenteras behöver vara i paritet med krisens magnitud för att kunna initiera hopp. Att först förklara att havsytan stigit med 25 cm och att koldioxidhalten är högre än på 800 000 år, och sen utgå ifrån att det viktigaste bidraget för förändring är att byta till förnyelsebar el, är inte värdigt den kris vi befinner oss i. 

Vi har pressande bråttom att göra enorma förändringar för att hantera klimatkrisen, men förlamas vi av negativa känslor är det svårt att agera i den takt som är nödvändig. Det behövs en tydlig kommunikation om krisens allvar i kombination med en målande gestaltning av det som redan sker för att stävja krisen och se de möjligheter som ligger framför oss. Så skapas hopp och engagemang: genom krisinsikt följt av kollektivt och beslutsamt agerande. 

En skarp klimatrapportering visar hur medborgare tillsammans kan använda sina demokratiska rättigheter för att såväl försvaga fossilindustrin och påverka klimatpolitiken som att ställa om i sin närmiljö. För en sak är säker: vi klarar inte klimat­omställningen utan medierna.

800dagar