Tillgången på olja ökar snabbt och producenter vet inte var de ska göra av den. Att vänta på bättre tider är inte alltid möjligt då tillgången på lagringsplatser är begränsad. Att stänga av källor är så pass dyrt och komplicerat att en del producenter istället valt att betala för att bli av med olja. I delstaten Wyoming kostade det i mitten av mars 19 cent per fat att skänka bort en typ av råolja.

Det är en chockartad svacka för oljeindustrin. Är den tillfällig eller början till slutet? Oljeindustrin måste besluta sig för hur de ska ta sig an framtiden, samtidigt som regeringar och investerare världen över måste bestämma hur de ska agera i förhållande till oljeindustrin. Klimatet är en faktor att ta hänsyn till men även lönsamhet.

– Oljebolag har redan gått i konkurs och vi är bara en månad in i det här. Jag skulle gissa att många fler inte heller har någon framtid i en värld med överkapacitet för fossilbränsle, säger Kingsmill Bond, strateg på Carbon Tracker Initiative, en tankesmedja som analyserar klimatförändringarnas inverkan på finansmarknader.

Ingen överraskning

Även om ingen kunde förutse det bombnedslag som covid-19 inneburit var oljeindustrins kris väntad, menar Kingsmill Bond.

– Inget av det här är någon vidare överraskning, vi har sagt i många år att industrin är otroligt sårbar för strandade tillgångar. Nu händer det.

”Strandade tillgångar” är tillgångar som tappar i värde eller blir värdelösa eftersom de inte kan nyttjas.

Kingsmill Bond tror att krisen gjort det tydligare än någonsin för investerare, privata som offentliga, att den fossila sektorn inte har någon framtid. Oljebranschen själv lever dock i förnekelse, menar han.

– De hoppas på en ”bailout” och att kunna fortsätta verka. Det vore ett klart missbruk med offentliga medel. Regeringar måste bygga bättre när de bygger nytt.

Michael Liebreich är grundare till Bloomberg New Energy Finance som jobbar med analys och research inom den gröna energisektorn. I dag är han fristående rådgivare inom branschen. Även han lyfter oljebolagens strandade tillgångar.

– Självklart kommer de att försöka lägga över den risken i det offentligas portmonnä. De har större chans att lyckas i USA än i Europa. I Europa tror jag inte det finns sympati för en fossil bailout. I Europa – som är nettoimportör av fossil energi och ganska nöjd med låga priser – har man inga incitament att kliva in mer än att garantera energisäkerhet. 

Svårast för skifferoljan

USA och OPEC förhandlade nyligen fram ett avtal om att minska oljeproduktionen med 9,7 miljoner fat per dag för att stabilisera priset. Det kommer inte att vara nog, tror Michael Liebreich.

– Vi kommer att se låga priser under långa perioder. Saudiarabien kommer att klara sig några år utan problem men Venezuela, Iran, Nigeria, och de nyare producenterna i Afrika, de kommer att lida hårt i den nya prismiljön.

Han tror på stora rörelser inom oljeindustrin de närmaste åren: neddragningar i kapacitet, nedskärningar, betydligt mindre prospektering. Hans prognos är att samma förändringar hade skett utan covid-19 men inte förrän om 3–5 år.

– De flesta i oljesektorn såg en efterfråganstopp runt 2035. Jag sa redan att det skulle ske innan 2030. Nu känns det plötsligt som att vad som helst kan hända. Jag tror att det finns en chans att 2019 var ”peak oil”.

Svårast att klara det låga olje­priset får producenter av skiffer­olja, vilken utvinns genom frackning och har en högre upptagningskostnad än konventionell oljeborrning. I USA behövs intäkter på runt 45 dollar per fat för att gå med vinst.

Michael Liebreich tror att skifferoljan kan gå in i en ny epok.

– Produktionen av skifferolja som vi känner den i dag kommer inte att överleva den här perioden. Men vid framtida pristoppar så kan den återvända till marknaden. Folk vet var det finns, hur man får upp det. Sektorns roll som reservkapacitet kommer att cementeras under den här perioden. Fälten och tillgångarna går inte förlorade, de skyfflas runt och kan komma att ägas av någon annan.

Stimulanspaket på tusentals miljarder väntar världen över. Det senaste året har klimat­frågan fått stor uppmärksamhet och många förväntar sig att stora delar ska gå till gröna projekt. Michael Liebreich tror att det är ett misstag att lägga fram det som klimatåtgärder.

”Tålighet hellre än klimat”

Representanter från ett antal regeringar har hört av sig, säger han.– Det råd jag gett alla är, snälla, lägg fram det som ”resilience” inte klimat.

Resilience översätts närmast som motståndskraft eller tålighet.

– Många är frestade att säga ”låt oss skapa ett grönt stimulanspaket. “Det är rätt tillfälle, låt inte en kris gå till spillo.” Med förnybar energi, laddstolpar. Men om du tittar på de gula västarna i Frankrike, vad skulle den väljargruppen säga? 

Istället för att genast börja planera till exempel ett snabbtågsprojekt som kommer att ta lång tid att sjösätta, anser Michael Liebreich att subventioner för grön omställning och energieffektivisering i hemmet, är rätt väg att gå efter covid-krisen.

–  Det kommer att accepteras enklare än att springa runt att prata om klimatförändringar. Människor bryr sig inte om det idag, de har förlorat jobbet, kanske en vän eller släkting. Energiefwfektivitet kan vara snabbt och effektivt och hjälpa dem som tagit mest skada. Att bara tänka i megaprojekt kommer att misslyckas.