Läckaget upptäcktes på tio meters djup vid Cinder Cones i McMurdosundet. Dykare gjorde upptäckten redan 2011, men det dröjde till 2016 innan forskare återkom till platsen för att göra närmare studier och laboratorieanalyser. Ytterligare en upptäckt är att de mikrober som vanligtvis stoppar metangasen innan den når atmosfären, bara har konstaterats i små kvantiteter efter fem år. Detta gör att gasen kan försvinna ut i atmosfären.

– Fördröjningen av metankonsumtionen är den viktigaste upptäckten. Det är inte goda nyheter. Det tog mer än fem år för mikroberna att visa sig och även då sipprade metangasen snabbt från havsbotten, säger forskningsledaren Andrew Thurber från Oregon State University, USA, till The Guardian.

Risk för tipping point

Läckage av metangas fån havsbotten eller permafrostregionerna är en av de så kallade ”key tipping points” som klimatforskare varnar för. Efter att en sådan punkt har nåtts blir den globala upphettningen ostoppbar.

– Metangascykeln är absolut något vi som samhälle behöver bekymra oss för. Jag tycker att det är väldigt oroande, säger Andrew Thurber till The Guardian.

– Vi snubblade över metanläckan på ett område som man har dykt på sedan 60-talet och den hade just slagits på. Det var inga bubblor av metan. Det mesta av gasen i många läckor kommer ut i vad vi kallar diffusa strömmar, så den löses bara upp i vattnet, konstaterar han.

Källan till metangasen är antagligen ruttnande algdepåer som begravts under sediment och är  troligtvis tusentals år gammal. I de flesta havsområden konsumeras metangas som läcker från havsbotten av mikrober i sedimenten eller av vattenpelaren ovanför. Men den långsamma tillväxten av mikrober vid Cinder Cones och att vattendjupet är så grunt, betyder sannolikt att metangasen kommer att läcka ut i atmosfären. Läckan har dock bara studerats under fem år, vilket är en kort tid i sammanhanget. På grund av corona-pandemin har nu forskningsprojektet avstannat och det är ovisst när det kan återupptas.