Kommentar/George Monbiot.

2020-05-06 13:25
Puffetikett
Dagens ETC

Lockdown är inget nytt – golfbanorna gör redan mark otillgänglig för vanligt folk

Den svenska allemansrätten kan vara lätt att ta för given. Men i andra länder är det väldigt, väldigt annorlunda. Som i Storbritannien där 92 procent av all yta är otillgänglig för vanligt folk. En lika djup inskränkning som coronanedstängning. Det vill George Monbiot ändra på: ”Låt oss kräva rätten att få ströva omkring i städer, på landsbygden och på golfbanor!

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I frihetens namn har vi, i större utsträckning än någon annan europeisk nation, blivit utsatta för en dödlig pandemi. I sitt tal i Greenwich den 3 februari skällde Boris Johnson ut regeringar som fått ”panik” över coronaviruset och därmed tillfogat ”onödig ekonomisk skada”. Till skillnad mot detta skulle hans egen regering försvara rätten att ”köpa och sälja fritt mellan varandra”.

Men som alltid är den bedyrade kärleken till frihet bland dem som representerar de rikas intressen i politik mycket selektiv. Om regeringen värderade frihet så mycket som den påstår, skulle den göra allt som står i sin makt för att utöka de friheter som vi med trygghet kan utöva, och ­samtidigt skydda oss från skada.

Med andra ord skulle den hörsamma uppmaningen att öppna Londons golfbanor för allmän åtkomst. Som författaren och aktivisten Guy Shrubsole har uppmärksammat finns det 131 golfbanor i London-området, vars yta sammantaget utgör 11 000 hektar mark. Men golfbanorna är endast öppna för dem som betalar för att spela och för medlemmar, medan miljoner människor lider i små lägenheter eller sitter tätt inpå varandra i pyttesmå parker, desperata efter en känsla av rymd och frihet.

Regeringen skulle också hörsamma uppmaningen att tillgängliggöra de lekplatser och omfattande ägor som tillhör privata skolor. Och regeringen skulle öppna upp Londons låsta gröna ytor och ge allmänheten tillträde till andra privata områden både inom och runtomkring våra städer.

Men en av konservatismens grundläggande principer är att försvara privat egendom från allmän användning, samt att utöka privat ägande och instifta exklusiva rättigheter för områden som tidigare varit offentliga. Ingen form av kapital bestrids hårdare än just mark.

Under hela de brittiska öarnas historia har frågan om tillgången till marken präglats av social konflikt. Så är det än idag. Förra månaden lovprisade Johnson de ”uråldriga, orubbliga rättigheter som Storbritanniens invånare åtnjuter i egenskap av fria människor”. Men innan pandemin började föreslog hans regering att kriminalisera vistelse på privat mark i England och Wales. Denna politik är tvärtom den i Skottland, där det nu finns en omfattande rätt att ströva fritt.

I november förra året tillkännagav Johnson en utvidgning av polisens befogenhet att uppehålla och visitera människor utan skälig misstanke om brott. Dessa befogenheter har länge uppfattats av rasifierade individer som en form av kollektivt trakasseri på offentliga platser, något som påverkar deras möjlighet att röra sig fritt. Individer tillhörande rasifierade minoritetsgrupper löper i genomsnitt åtta gånger större risk att bli stoppade av polisen än vita.

Vissa unga svarta män lever med känslan av att befinna sig i ett permanent tillstånd av selektiv nedstängning. Regeringens egen uppskattning visar att en utvidgning av dessa polisiära befogenheter, ”i bästa fall har endast minimal effekt vad gäller förekomsten av våldsbrott”. Tvärtom, vilket var fallet under upploppen 1981 och 2011, kommer denna policy sannolikt endast att förvärra situationen.

Fram till 1984 utövades polisens befogenheter att uppehålla människor i enlighet med den anmärkningsvärt brutala lagen om lösdriveri från 1824. Tiggare, gatuförsäljare, sexarbetare, hemlösa, romer och genomresande, och vem som helst som inte kunde ”redogöra för sig själv på ett tillfredställande sätt” kunde arresteras och godtyckligt dömas till tre månaders hårt arbete. Häpnadsväckande nog kvarstår stora delar av denna barbariska lag och används fortfarande ibland av polisen mot hemlösa.

Polisens befogenheter att flytta människor är nödvändiga under denna pandemi. Men långt in på första hälften av 1900-talet användes de som en form av social kontroll, vilket syftade till att reservera allmänna utrymmen för ”rätt sorts” människor, samtidigt som ”oönskade” exkluderades. Detta var en källa till stor förargelse i viktorianska England och uppmärksammades i satiriska ballader, varav flera hade titeln ”Move on there”. En låt klagar över att så kallade ”swells” (rika och extravaganta unga män) kunde komma undan med allt, medan de som inte hade möjlighet att muta polisen blev straffade med en ”krage”.

I dag är mycket av det som verkar vara allmän yta i våra städer i själva verket privatägt. Många av dessa pseudooffentliga utrymmen patrulleras av säkerhetsvakter, som upprätthåller oklara regler. En hemlös man som intervjuades av tidningen the Guardian observerade att de flesta inte märker skillnaden mellan ett offentligt och privatägt öppet utrymme. Men, ”för mig är skillnaden avgörande, för jag är inte den sorts person de vill ha där”. På dessa platser avhyses vanligtvis hemlösa, varken musik eller fotografering tillåts och politiska sammankomster är förbjudna. På vissa av dessa platser verkar den enda tillåtna aktiviteten vara att spendera pengar.

Det finns en intressant parallell med stadsparker på 1800-talet, varav många också då var privatägda. Som historikern Katrina Navickas har påpekat förbjöd ägarna vanligtvis musik och politiska möten. Frälsningsarmén, som vid denna tid var en extrem nykterhetsrörelse, förde krig mot människor som vistades på offentliga platser och initierade incidenter som ibland ledde till våldsamma konfrontationer.

Förra året avslöjade the Guardian att vissa bostadsområden i London utesluter barn boende i kommunala bostäder från lekplatser som används av rikare invånare. Ett fastighetsprojekt hade beviljats planeringstillstånd under förutsättningen att dess lekplats skulle vara tillgänglig för alla, varefter grinden ersattes med en ogenomtränglig häck för att utesluta de de fattigaste invånarna.

Måhända är det mot landsbygden vi vänder oss för att njuta av vår frihet, men i flera århundraden har även den präglats av uteslutning och orättvisa. I och med den så kallade ”Enclosure”-rörelsen, som pågick från 1200-talet fram till 1800-talet, beslagtogs mark från vanliga människor, som därmed berövades sin frihet på ett våldsamt sätt. De arbetande fattiga förbjöds att leva i ”nära församling” och deras hem revs ner av markägare som på så vis slapp kravet på att betala bistånd. På vissa platser, ända fram till slutet av 1800-talet, trängdes därför människor i smutsiga, förfallna stugor ibland en timmes promenad från de fält där de arbetade; bostäder som de fick betala ockerhyror för.

I dagsläget har vi inte rätt att vistas på 92 procent av Englands yta. Den största delen av ytan som är tillgänglig ligger i de nordvästra delarna av landet, långt ifrån där de flesta människor bor. Medan fyra gånger så många individer tillhörande rasifierade minoritetsgrupper stoppas och visiteras jämfört med vita i London, är de i Suffolk 17 gånger mer benägna att stoppas, och i Dorset, 25 gånger mer. Är det då konstigt att, trots regeringens lockelseförsök, så få rasifierade individer besöker landsbygden?

För tillfället måste våra friheter begränsas. Men när nedstängningen är över, låt oss fira genom att kräva rätten att få vandra fritt både i städer och på landsbygden. Låt oss säkerställa en juridisk definition av det offentliga rummet, där fredlig användning och sammankomst är en universell rättighet. Friheten att ströva är en lika grundläggande rättighet som yttrandefriheten. När pandemin är över, låt oss göra detta till den fria nation som Johnson skryter om.

Artikeln är tidigare ­publicerad i The Guardian. Översättning: Corinne Platten.