Klimat.

2014-05-11 10:07

Klimatpolitiken drunknar i ett sifferträsk

Förut ansågs naturens värden oskattbara. Nu ska de få en siffra, för jämförbarhetens skull. Men historien visar att siffran ofta har lite eller ingenting att göra med vad som är bäst för miljön. Och om den blir alltför liten är det bara att köra över naturen, skriver Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid KTH. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Om bara några år fyller en av Miljösveriges viktigaste skrifter femtio år. Jag tänker på Erik Dahméns SNS-bok Sätt pris på miljön!. Den utkom 1968, ett år som inte precis är känt för marknadslösningar. Politiken hade då ännu övertaget, Statens Naturvårdsverk hade bildats året innan och de följande åren såg en mängd miljölagar ta form. Men marknadstänkandet var redan på plats, sedan växte det och växte. På senare tid har det dominerat på alla områden, även miljöns.

Hur hållbart är det här egentligen? Jag läser på Nobeldagen (DN Debatt 10/12-2013) att två ekonomer i en ESO-rapport har kommit fram till att offentlig miljöupphandling inte garanterar bättre miljö. Om kommunerna efterfrågar gröna varor och tjänster, säger ESO-ekonomerna, stiger priset på dem – medan det miljöskadliga blir billigare. Invändningarna står förstås på kö för en så banal tanke. Men huvudbudskapet finns egentligen mellan raderna: siffran står över politiken.

Slår ut värderingar

Det påminner mig om en annan ekonom, Stefan Fölster, som i boken Farväl till världsundergången (2008) tyckte att man inte kunde vara säker på att Thailandsresor var så illa för klimatet. Om människor istället sparar pengarna på banken kan ju någon låna dem och göra något ännu värre, till exempel bygga ett kolkraftverk! Budskap: lägg er inte i marknaden! Mer konsumtion skall till slut även ordna en bättre miljö…

Det finns betydligt tyngre vägande analyser som dessvärre bekräftar tendensen att ekonomiska handgrepp gärna slår ut värderingar. Den norska historikern Kristin Asdal har i en serie undersökningar visat hur de gränsvärden och prismekanismer som lanserats av olika experter, inte minst ekonomer, inte på långa vägar lett till utlovade resultat. Redan 1998 utgav hon boken Ökonomenes grep om miljöfeltet, och 2011 den prisbelönta Naturens politikk – politikkens natur.

Siffror verkar auktoritativa

Hon kan följa denna utveckling ända sedan 1940-talet. Siffror verkar auktoritativa genom sin exakthet. Men studerar man, som Asdal gjort, i detalj hur de tillkommit, ofta i slingrande byråkratiska processer genom många år, så visar det sig att de har lite eller ingenting att göra med vad som är bäst för miljön. De är politiska kompromissprodukter, ofta nedförhandlade från ett skapligt högstavärde till ett ”acceptabelt” pris/avgift eller gränsvärde som snarare ger omvända incitament. EU:s CO2-handel är ett sentida storskaligt exempel där priset blev alldeles galet.

Siffran är skenbart opolitisk. Det bidrar till dess attraktivitet, inte minst bland de forskare som ogärna skyltar med sina värderingar eftersom de tror att deras vetenskapliga trovärdighet då skulle minska. Därför ser vi forskare samlas som flugor kring lampan så snart det handlar om att på decimalen avgöra gränsvärden, men vara försvunna som genom ett trollslag när det handlar om hur samhället ska vara organiserat för att något verkligt viktigt skulle kunna uppnås.

Fast i ett sifferträsk

Det riskerar att underminera också viktiga vetenskapliga landvinningar. Idén om planetära gränser, ett originellt bidrag i en artikel i Nature 2009 med flera svenska forskare bland författarna, håller nu av allt att döma på att fastna i sitt eget sifferträsk på en ändlös marsch mot ännu ett miljöpolitikens Moskva. Tanken är som bekant att det går att vetenskapligt fastställa gränser för hur långt miljöpåverkan kan gå innan den hotar planetens stabilitetsdomän, definierad av variationerna under Holocen (de senaste tio tusen åren). Redan denna idé kan man ifrågasätta. Nu kommer den spännande fortsättningen: hur ska gränserna kunna hållas medan samtidigt största möjliga ”tillväxt” sker?

Jag är inte ironisk, det är en spännande och relevant fråga. Men när nordiska ministerrådet, UNEP och miljöministerier i flera nordiska länder kallade till möte i Genève i november förra året, med många planetgränsforskare på plats, blev diskussionen platt. Typiskt nog handlade den om hur man skulle kunna få fram nya siffror för att kunna ”översätta” sådant som betyder något för människor, till exempel mat och åkerareal, till de planetära gränsernas språk. Det var vad den svenske Malthuslärjungen Georg Borgström höll på med redan på 1950-talet, och då är vi ännu längre tillbaks i tiden än Dahmén.

Enligt ett artonsidigt mötesreferat lyckades man tala i två dagar om hållbar utveckling efter Millenniemålen 2015 utan att använda ord som rättvisa, politik, demokrati, frihet, lycka, mening, hopp, drömmar, makt. Eller, för att vara exakt: rättvisa förekom två gånger. Andra ord som förekom desto ymnigare: planetär = 92, gränser = 87, system = 63. Och, som en antydan om hur man tänkte om kunskapsförsörjningen: science = 60, social science = 3, humanities = 1.

När jag äntligen tuggat mig igenom detta protokoll får jag tag i New York Times från den 9 december och läser där om elvaåriga Dasani, ett av 22 000 hemlösa barn i New York. Dasani har sju syskon och bor med sina numera drogfria föräldrar i ett litet rum fullt av madrasser och persedlar i ett ökänt socialt boende i Brooklyn, där barnen tvingas hålla vakt mot sexbrottslingarna medan deras mammor duschar. 

Skolan är en av få platser för henne att längta till. NY Times reportage fyller halva förstasidan av tidningen och två hela uppslag (jag återfår nästan tron på tidningar) och jag gråter i stort sett hela tiden medan jag läser. Detta är samma stad som har flest miljardärer i hela världen; om New York vore en nation skulle den placera sig sämre än Sydafrika i fråga om ojämlikhet och fattigdom.

Vad har planetära gränsvärden med fattigdom och utsatta barns liv att göra? Gränsvärdena talar aldrig om vem som konsumerar, vem som släpper ut, vem som försurar, vem som drar fördel av de utrymmen som trots allt är möjliga. Påverkan är fri – för rika länder att släppa ut mest, för rika människor att släppa ut mest, för fattiga att förbli fattiga utan att en sekund av sitt liv belönas av någon för att de avstår från att göra skada på planeten. På vilket sätt blir Dasani, som läser sina läxor på en bar fläck av linoleumgolvet med sina syskon, uppmuntrad av hur tillväxten skall kunna fortsätta utan att skada ”planeten”? 

I USA har den radikala högern lyckats få stora grupper att tro att ”environmentalism” betyder ”they don’t care about you”. ”You” kan vara just Dasani (namnet är från ett mineralvatten som hennes mamma aldrig hade råd att köpa).

Siffrans neutralitet blir på detta sätt falsk, den döljer orättvisor. Det gör att den tappar i politisk kraft. Den kommer att genomskådas av de fattiga som ännu en komplott från de rika. Ännu ett schema för att säkerställa att världen inte förändras för mycket – så att miljardärer (och halvrika) inte skall behöva ändra sina liv, och framför allt inte behöva tänka på världens alla miljoner Dasani.

Politik döljs av siffror

En av de nya arenorna där politiken nu skall döljas av siffror är ekosystemtjänster. En av drivkrafterna bakom deras framväxt på 1980- och 90-talen var önskan hos miljöns värnare att skapa ett språk som stat och kapital skulle lyssna till: pengarnas. Om de bara fick veta det rätta värdet av naturens tjänster skulle de ta bättre vara på den. Förut ansågs naturens värden oskattbara, nu skulle de få en siffra, för jämförbarhetens skull. Vi kan förmodligen snart skriva en ny bok ungefär som Kristin Asdals om hur siffror i praktiken användes för att med berått mod fördärva ekosystemen – för om siffran blir alltför liten är det väl bara att köra över naturen? Ersätta de tjänsteglesa träden med ett tjänstetätare shoppingcentrum till exempel. Om den natur medborgarna vill ha producerar andra tjänster än dem ekologerna och ekonomerna kan mäta – vems natur skall då gälla? Ekologernas? Eller den vars plånbok är tjockast?

De fattigas vän

Siffran om samhället har varit de fattigas och betrycktas vän: den kunde avslöja orättvisor, påvisa arbetslöshet, berätta om välståndets fördelning, förklara att utbildning och invandring gör samhällen rikare – visa samhället i all dess ära och ömklighet. Föda politik som kunde formulera den väg framåt som kunde göra samhället bättre för människorna.

När siffran flyttas till naturen tycks den göra det omvända: ta ifrån naturen dess inbyggda och i grunden nyttiga värderingskonflikter. Naturtjänster för vem, till vad? Rentav till salu?

Siffran flyttar på ett försåtligt sätt makten över vad som bör göras och hur det bör vara till dem som bestämmer siffran. För politiker, som inte längre formar opinioner utan är rädda för att stöta sig med dem, är det kanske en bekväm lösning för stunden. Men efter alla marknadsfiaskon – är det någon som tror att ännu en siffra kan vara lösningen?

Siffran är därför inte ett pedagogiskt problem, som många forskare och en del politiker ännu tror: att ”folk ännu inte förstår”. Siffran är i många fall själva problemet. Empirisk forskning och ett halvsekel av erfarenhet visar att de siffror som finns inte gör det jobb de skall göra. Ibland gör de motsatsen.

Nytt kunskapsprojekt krävs

Att på djupet göra något åt miljö- och klimatproblemen – för den ambitionen är inte att ta miste på i alla rapporter – kräver ett nytt och utvidgat kunskapsprojekt. Det vi har imponerar i sina beskrivningar av hur naturen fungerar (science = 60) men förmår sällan ta samhällen någon vart. I det nya kunskapsprojektet tror jag jakten på den rätta siffran har tonats ned och ett mer integrerat tänkande om samhällets färdriktning och miljöpåverkan ges mer utrymme (mer än social science = 3, humanities = 1).  Siffran behöver sammanhang och värderingar.

En demokratisk fråga

Vilket samhälle vi vill ha uppfattar vi med all rätt som en demokratisk fråga. Varför skulle vilken natur vi vill ha vara annorlunda?  De två frågorna hänger dessutom ihop. Samhället präglar numera naturen, och naturen är en förutsättning för samhället. Därför är det inte tillräckligt att säga att vi behöver en miljövänlig tillväxt inom planetens gränser – vi måste tänka en miljövänlig tillväxt som också talar till den verklighet som är Dasanis i Brooklyn. 

För den som saknar pengar är priset på miljön ointressant. Erik Dahméns appell från 1968 räcker inte.

Fotnot: Denna text är tidigare publicerad i Extrakt 12/12-2013, som ges ut av Formas – forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande. Den kommer också att ingå i Sverker Sörlins bok Pianona i Västerbotten: Det politiska och politikens platser, som ges ut av Arena Idé på Premiss förlag i juni.