Ulf Molau är professor vid institutionen för biologi och miljövetenskap på Göteborgs universitet. Han medverkade vid klimatmötet i Köpenhamn 2009 och har följt utvecklingen kring bland annat Arktis under en längre tid. Oro är det ord han själv föredrar när han tänker på framtiden.

– Och det som gör mig särskilt oroad och besviken är att klimatmålen som ställs upp sällan implementeras i praktiken. Varken i Sverige eller i andra länder. Ett annat problem är att de styrdokument som upprättas ofta är väldigt urvattnade, de har inga konkreta krav och leder därmed inte någonvart. Så blev det i Köpenhamn 2009, men jag hoppas verkligen att fallet inte blir detsamma i Paris. Jag tror dock faktiskt att förutsättningarna är bättre nu, det är ett annat tonläge och USA och Kina har börjat förhandla lite redan på förhand, säger Ulf Molau.

Själv tror han att vattenfrågan kommer bli en av de mest svårknäckta nötterna under vårt århundrade.

– Ökenutbredningen fortsätter och det blir allt torrare i Medelhavsområdet. I framtiden lär vi inte bara se flyktingar från krigshärdar, utan också miljöflyktingar på grund av vattenbristen. Att leva i torra områden kommer med tiden att bli omöjligt.

Dramatiska scenarier framför oss

En annan miljöforskare som fokuserar mycket på vatten, om än i ett något annorlunda avseende, är Kerstin Johannesson. Hon är professor i marin ekologi vid Göteborgs universitet, med särskild inriktning på hur arter i vattnet förändras över tid, ofta till följd av omvärldens inverkan. Hon tycker att det är svårt att låta bli att vara pessimistisk.

– Många scenarier som vi ser framför oss är ganska dramatiska och sker väldigt fort. Det är så mycket som vi bara kommer att få acceptera. Visst, mänskligheten kommer förmodligen att överleva, men vi har redan ställt till en hel del i ekosystemet och ser ut att fortsätta med det. Människorna om hundra år kommer troligtvis ha ett helt annorlunda liv och förmodligen sämre livskvalitet. Och det mest besvärande faktumet är att vi, åtminstone i Sverige, vet precis hur läget ser ut men ändå gör så lite.

Samtidigt tror hon att människan är anpassningsbar, och att vi förmodligen kommer att kunna rädda en del arter på något sätt.

– Ur forskningssynpunkt känner jag mig något mer förhoppningsfull. Det går att skapa förutsättningar för att en del vattenorganismer ska klara av den globala uppvärmningen. Men jag har nog gett upp hoppet om att rädda världen som den ser ut idag, säger Kerstin Johannesson.

Möjligheter att minska utsläpp

En som ser stora möjligheter att minska utsläppen av växthusgaser är Åsa Kasimir. Hon är forskare vid Göteborgs universitet och studerar hur vi människor använder landskapet, och de utsläpp som dikade torvmarker orsakar.

– Det rör sig om 11 teragram växthusgaser årligen, att jämföra med vägtrafikens 18 teragram. Och det finns goda möjligheter att lagra in det här kolet i växter och jord. Om man slutar att dika och gör de här områdena till våtmarker igen skulle utsläppen minska avsevärt. Men på den politiska nivån händer i princip ingenting kring detta, och det diskuteras nästan aldrig, säger hon.

Och det är ett frustrerande faktum, tycker Åsa Kasimir.

– Det har inte hänt något på 30 år. Här motiverar man sin forskning med att det ska göras både det ena och det andra, och tar fram mer data som pekar i samma riktning. Det går att göra något åt utsläppen, men ingen tar tag i det. Och det gör mig faktiskt arg.

”Känner inte så stor smärta”

Michael Tjernström är professor i gränsskiktsmeterologi vid Stockholms universitet och har precis som Ulf Molau länge följt utvecklingen i Arktis. Han har en något annorlunda inställning till klimatet jämfört med de andra, och säger sig inte ha någon nämnvärd ångest kring framtiden.

– Jag känner faktiskt inte så jättestor smärta när jag ser klimatförändringarna. För mig är det mer ett kvitto på att det vi forskare håller på med är relevant, och att det vi förutsade för fem–tio år sedan faktiskt inträffar, säger han och fortsätter:

– För några år sedan kunde jag kanske känna en viss frustration över att det var svårt att förklara och få ut budskapet till politiker och andra klimatförhandlare. Men allt eftersom tiden gått och många av våra förutsägelser blivit verklighet känns det som att vi har fått större förtroende.

Men den acceptansen finns inte överallt. I exempelvis USA är skepticismen gentemot klimatforskning betydligt starkare än i Sverige, vilket också kan vara ett skäl att Michael Tjernström inte tycker att det är lika plågsamt att forska härifrån.

– Här finns det en acceptans kring det vi gör, både bland politiker och samhället i allmänhet. Det är nog en stor skillnad från hur det är i USA, där skeptikerna har mer politiskt inflytande.

Sam Linderoth