Riksdagsledamoten Rebecka Le Moine är Miljöpartiets talesperson för biologisk mångfald och jobbar i den rollen med att förstärka skyddet för skogen. Men enligt SCB avverkas varje år mångdubbelt mer skog, än vad som hinner skyddas. I samband med sin trettioårsdag, i augusti förra året, uppmanade hon därför vänner, väljare och följare på sociala medier att skänka pengar till en insamling för att rädda skogen. Totalt samlades det in 150 000 kronor som donerades till Naturarvet, en insamlingsstiftelse som köper in skyddsvärd skog. Det räckte till en stycke natur på 1,2 hektar på Gräsö.
– Det här är ingen urskog, men den har potential att få höga naturvärden. Därför är det viktigt att bevaka den. Det finns knappt någon orörd skog kvar i Sverige. Få känner till hur oerhört snabbt det går att omvandla nästan alla skogar som har varit selektivt huggna, som den här, till trädplantage, säger Rebecka Le Moine till Dagens ETC, som följer med när hon för första gången besöker ”sin” skog.
Bara sex procent är skyddad
På frågan om hur hon föreställer sig det framtida skogsbruket i Sverige hänvisar Rebecka Le Moine till skogsvårdslagen och dess portalparagraf som säger att miljövård och produktion ska väga lika tungt.
– Då skulle man kunna tolka det som att 50 procent av den svenska skogen skulle vara produktionsskog, 30 procent skyddsskog och 20 procent som kan vara yta med väldigt selektiv avverkning, naturnära skogsbruk. Då skulle man faktiskt få 50-50. Det är bara ett tankeexperiment men det är väldigt mycket mer skyddad skog än vad vi har idag.
Sex procent av Sveriges produktiva skogsmark (det vill säga skog utan bergknallar och våtmarker) är skyddad. Men nästan två tredjedelar av den skyddade marken består av fjällnära skog, som anses vara olönsam att avverka. Det mesta av skogen som skyddas är alltså sådan som ur skogsindustrins perspektiv räknas som värdelös. Samtidigt missar Sverige de miljö-mål om levande skogar och ett rikt växt- och djurliv som skulle vara uppfyllda till 2020.
Rebecka Le Moine liknar dagens skogsdebatt vid ett ”debatträsk där det är svårt att komma vidare”.
– Tidigare hamnade jag ibland i ett underläge gentemot andra debattörer och ägare av skog, som gått i arv i flera generationer. Eftersom jag inte ägde skog ansågs jag inte ha rätt att tycka någonting i frågan, trots att det handlar om det gemensamma. Eller så sa de att om jag älskar skogen så mycket, kan jag väl bara köpa en egen. Man kan köpa skog, absolut, men i mitt fall räckte det insamlade 150 000 kronorna till 1,2 hektar. Det är inte något som vem som helst kan göra, säger Rebecka Le Moine, och fortsätter:
– Jag märkte under insamlingen att folk kände att det var väldigt hoppingivande att på något sätt kunna bidra till att skydda skog. Debatten och skogsvårdslagen är svår att ändra. Vi har skogsindustrin emot oss. Men vi kan gå ihop och samla till en crowdfunding.
Framtidens skogspolitik
Idag är skogsfrågan en av de viktigaste för den svenska miljörörelsen – men så var det inte när januariavtalet slöts. Då gick regeringspartierna och Liberalerna med på Centerpartiets krav att ge skogsägarna långgående rättigheter att bestämma över sin skog. En skogsutredning – vars uppgift var att se över ägarrätten – tillsattes. Den öppnade också oväntat upp för en bredare och livligare diskussion om skogens framtid.
Rebecka Le Moine säger att de stora förändringarna behöver ske via politiken, men att framväxten av en folkrörelse kring skogen kan lyfta debatten ur den låsning hon anser att den befinner sig i.
– Jag måste tro på att det går att rädda skogen genom politik, för jag jobbar med det och lägger ned så mycket tid och kraft på det. Och jag tänker att saker och ting hänger ihop. Civilsamhällets påtryckningar påverkar diskussionen. Det finns även vissa framgångar, som till exempel att Luokta-Mávas sameby satte stopp för Sveaskogs planerade avverkningar, att glädjas över.
Parallellt tycker hon sig se hur det även från markägarnas håll växer en diskussion om hållbart skogsbruk. Mångbrukarna, som främjar idén om att skogen kan användas till mer än till bara virkesproduktion, och Spillkråkan, ett nätverk för kvinnliga skogsägare, är några exempel.
Vad är det för konkreta politiska ändringar du vill se?
– Ett nytt ägardirektiv som handlar om att låta Sveaskog ramas in av miljömålet ”levande skogar”. I så fall måste Sveaskog skifta fokus totalt från att leverera en miljard kronor per år till statens kassa till att uppnå miljömålen. Det är vad jag har mest hopp om när det gäller politiken och skogen.
