Klimat.

2019-05-02 11:00
”Kollapsen som hotar våra livsuppehållande system är värre än krig, hungersnöd, pest eller ekonomisk kris”, skriver George Monbiot. Bild: Shutterstock
”Kollapsen som hotar våra livsuppehållande system är värre än krig, hungersnöd, pest eller ekonomisk kris”, skriver George Monbiot.
Puffetikett
Dagens ETC

Det är dags att dödförklara kapitalismen

Så hur ser ett bättre system ut? Jag har inte ett fullständigt svar, och jag tror inte att någon har det. Men jag tror att jag ser ett slags ramverk.

Under större delen av mitt vuxna liv har jag kämpat mot bolagskapitalism (corporate capitalism), konsumtionskapitalism (consumer capitalism) och skurk­kapitalism (crony capitalism). Det tog mig lång tid att inse att problemet är själva grundsubstantivet. Medan vissa har förkastat kapitalismen snabbt och med glädje, har jag gjort det försiktigt och motvilligt. En anledning var att jag inte kunde se något tydligt alternativ.

Till skillnad från somliga antikapitalister har jag aldrig varit entusiastisk inför statskommunism. Jag hindrades också av dess religiösa status. Att säga ”kapitalismen fallerar” på 2000-talet är som att säga ”gud är död” på 1800-talet. Det är sekulär blasfemi. Det fordrar en nivå av självförtroende som jag saknar.

Men när jag blivit äldre, har jag kommit till insikt om två saker. Först: Det är systemet, snarare än varianter därav, som driver oss obevekligt mot katastrof. Sedan: Du behöver inte presentera ett komplett alternativ för att säga att kapitalismen fallerar. Det gäller i sin egen rätt. Men fordrar en annan, annorlunda ansträngning för att faktiskt utveckla ett nytt system.

Kapitalismens misslyckanden kommer från vad som definierar kapitalismen. Det handlar om evig tillväxt. Ekonomisk tillväxt är den samlade effekten av jakten på att ackumulera kapital och maximera vinst. Utan tillväxt kollapsar kapitalismen. Men evig tillväxt på en ändlig planet leder till ekologisk olycka.


Prenumerera på ETC:s Klimatnyhetsbrev

 

De som försvarar kapitalismen hävdar att ekonomisk tillväxt kan frikopplas från materiella resurser när konsumtion flyttar från varor till tjänster. Nyligen undersökte en artikel i New Political Economy, skriven av Jason Hickel and Giorgos Kallis, denna premiss. De kommer fram till att det förekom en relativ frikoppling på 1900-talet (resursförbrukningen steg, men inte lika snabbt som den ekonomiska tillväxten), men på 2000-talet har det skett en återkoppling: stigande resursförbrukning matchar eller överträffar den ekonomiska tillväxten.

Den absoluta frikopplingen för att undvika ekologisk katastrof (sjunkande resursförbrukning) har aldrig kunnat uppnås, och förefaller vara omöjlig så länge ekonomisk tillväxt fortsätter.

Grön tillväxt är en illusion.

Ett system baserat på evig tillväxt kan inte fungera utan periferier och externalisering. Det måste alltid finnas en utvinningszon, från vilken resurser tas utan full ersättning, och en bortskaffningszon, där kostnader dumpas i form av avfall och föroreningar. När omfattningen av den ekonomiska aktiviteten ökar, tills kapitalismen påverkar allt, från atmosfären till botten i havets djup, blir hela planeten en offerzon.

Vi befinner oss alla i vinstmaskinens periferi.

Detta driver oss mot katastrof i en sådan skala att de flesta inte har någon möjlighet att ens föreställa sig. Kollapsen som hotar våra livsuppehållande system är värre än krig, hungersnöd, pest eller ekonomisk kris – men det är troligt att samtliga fyra kommer att vara en del av den. Samhällen kan återhämta sig från dessa apokalyptiska händelser, men inte från förlusten av jord, biosfärens mångfald eller ett beboeligt klimat.

Kapitalismens andra definierande element är det bisarra antagandet att en person har rätt till en så stor bit av världens naturliga tillgångar som hen har råd att köpa. Det här beslaget av vårt gemensamma orsakar tre ytterligare problem. Jakt efter att vinna kontroll över icke-reproducerbara tillgångar, något som orsakar våld eller juridisk begränsning av mänskliga rättigheter. Utarmning av andra på grund av en ekonomi som som bygger på plundring i både rum och tid. Ekonomisk makt översätts till politisk makt, när kontroll över nödvändiga resurser kommer med kontroll över de sociala relationer som omger dem.

I tidningen New York Times (19/4) försökte ekonomipristagaren Joseph Stiglitz särskilja mellan god kapitalism, som han kallade ”välståndsskapande” (wealth creation), och dålig kapitalism, som han kallade ”välståndstagande” (wealth grabbing). Jag förstår hans distinktion. Men ur miljöns perspektiv är välståndsskapande detsamma som välståndstagande. Ekonomiska tillväxt, kopplad till den ökade användningen av resurser, innebär att man utnyttjar den naturliga förmögenheten som tillhör levande system och kommande generationer.

Att påpeka sådant är att öppna för en kanonad av anklagelser, varav många utgår från detta: Kapitalism har räddat hundratals miljoner ur fattigdom – nu vill du göra dem fattiga igen. Det är sant att kapitalism, och tillväxten som den alstrar, radikalt har förbättrat välståndet för ett stort antal människor, samtidigt som den har förstört välståndet för många andra. De vars mark, arbete och resurser togs för att ge bränsle åt tillväxt någon annanstans. Mycket av de rika nationernas välstånd var – och är – grundat i slaveri och kolonial expropriering.

Liksom kol har kapitalism gett många fördelar, Men liksom kol orsakar den nu mer skada än nytta. Vi har hittat sätt att skapa användbar energi som är bättre och mindre destruktiva än kol. Nu måste vi hitta sätt att skapa mänskligt välbefinnande som är bättre och mindre destruktiva än kapitalism.

Det finns ingen återvändo. Alternativen till kapitalism är varken feodalism eller statskommunism. Sovjetunionen har mer gemensamt med kapitalism än förespråkare av dessa system vill erkänna. Båda är (eller var) fixerade vid ekonomisk tillväxt. Båda utlovade en framtid i vilken vi bara skulle behöva arbeta ett par timmar per vecka – men krävde ändlöst, brutalt arbete. Båda är avhumaniserande. Båda är absolutistiska, insisterande på att deras – bara deras – gud är den enda sanna guden.

Så hur ser ett bättre system ut?

Jag har inte ett fullständigt svar, och jag tror inte att någon har det. Men jag tror att jag ser ett slags ramverk. En del av det kommer från den ekologiska civilisation som föreslås av Jeremy Lent, en av vår tids största tänkare. Annat kommer från Kate Raworths munk­ekonomi (doughnut economics) och de gröna idéerna hos Naomi Klein, Amitav Ghosh, Angaangaq Angakkorsuaq, Raj Patel och Bill McKibben. Svaret ligger även i föreställningen om ”privat tillräcklighet, gemensam lyx”. Eller i att skapa en ny rättvisa som utgår den enkla principen att varje generation, överallt, ska åtnjuta lika rätt till den glädje som naturens välstånd ger.

Jag tror att vårt uppdrag är att identifiera de skarpaste förslagen från många olika tänkare och sedan forma dem till ett sammanhållet alternativ. Eftersom att inget ekonomiskt system är bara ett ekonomiskt system, utan tränger in i varje aspekt av våra liv, behöver vi att många hjärnor från många discipliner – ekonomiska, ekologiska, politiska, kulturella, sociala, logistiska – arbetar tillsammans för att ordna en bättre metod att organisera oss, en som tillfredsställer våra behov utan att förstora vårt hem.

Valet kokar ned till följande: Upphör vi med livet så att kapitalismen ska få fortsätta, eller upphör vi med kapitalismen så att livet ska få fortsätta?

George Monbiot är kolumnist i The Guardian, där den här artikeln tidigare är publicerad. Översättning: Andreas Gustavsson

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter