– Svenskt skogsbruk.

Han sitter tyst en stund, fortsätter sedan:

– Svenskt skogsbruk är den värsta utarmaren. Jämför du med andra länder så sticker Sverige ut. Jag har bestämt mig för att inte skaffa barn, till stor del för det här. För mig skulle det vara en egotripp att inte bry sig om barnens framtid. För vad kommer att hända? Jo, det kommer att bli svårt att få mat och vatten att dricka. Den lilla flyktingvågen under 2015 som beskrevs som en kris för Sverige, var en humanitär katastrof för flyktingarna men ingen ”Sverigekris” och dessutom bara en försmak på vad som väntar runt hörnet om vi fortsätter förstöra våra ekosystem. Vi måste ju ha funktionella ekosystem för att leva!

Det låter hårt. Känner han inte hopp?

– Skogsnäringens makt är så stor och deras skövling av ekosystemen så graverande att det gör att jag faktiskt sällan känner hopp. Jag är ganska övertygad om att det är kört. Vi naturvårdare vinner strider om de skogar vi engagerar oss i, men vi förlorar i det stora hela eftersom vi inte kan vara överallt samtidigt. Snart finns ingen gammal, artrik skog kvar.

Men han fortsätter ändå sin kamp för skog och biologisk mångfald.

– Jag vägrar ge upp! Hellre kämpar jag för kunskapen, rättvisan och den biologiska mångfalden än att ge upp. Förlorar jag så gör jag det med flaggan i topp. Ve den som ger sig!

Påvisar hotade arter

Han uttrycker sig drastiskt. Hur hamnade han här? Låt oss backa bandet.

2013 arbetar Sebastian Kirppu med inventeringar av skyddsvärda skogar och hotade arter för Länsstyrelsen i Dalarna. Dessutom är han engagerad i skogsfrågor på sin fritid, aktiv i föreningar som Naturskyddsföreningen och Skydda Skogen. Tillsammans med naturvårdaren Bengt Oldhammer skrev han på sin fritid en rapport om skyddsvärda skogar i Rättvik-Furudal, ett område som kallas Ore Skogsrike.

Skogarna i Ore Skogsrike ägs till stor del av det statliga bolaget Sveaskog, ett av många bolag som har så kallad FSC-certifiering, vilket innebär att de förbinder sig att inte avverka nyckelbiotoper eller gamla naturskogar där det finns skyddsvärda arter, det vill säga höga biologiska värden.

Fyra år senare gör naturvårdarna en uppföljande rapport och konstaterar att Sveaskog, trots rapporten som dokumenterat rödlistade arter, fortsatt avverka dessa skyddsvärda skogar.

– Det här är staten, som borde vara en garant för att demokratiskt beslutade miljömål efterlevs, certifieringsregler följs och rättigheter respekteras. Men det motsatta sker.

Ett statligt bolag som bryter mot sina egna miljömål, alltså. Hur går det till?

Sebastian Kirppu berättar om ett möte där han och representanter för Naturskyddsföreningen mötte företrädare för Sveaskog och kommunens ekolog på Brännvinsberget i Ore Skogsrike.

– Jag hade en guidad tur och visade dem de skyddsvärda arter som vi dokumenterat i rapporten. Jag berättade om skogens historik och struktur som innebär en fin artrikedom, de fick själva titta i lupp på hotade lavar och så vidare.

När Sebastian Kirppu avslutar med att säga att den här skogen har så höga naturvärden att Sveaskog som är miljö­certifierade inte ska hugga här, räknar han med medhåll. Men får det inte.

– Representanten från Sveaskog svarar: ”Det är din bedömning, inte vår. Vi bedömer att detta är en vanlig produktionsskog.”

Sebastian Kirppu invänder att de ju själva sett arterna, alldeles nyss.

– Då säger han igen: ”Det är din bedömning, inte vår.”

Sveaskog använder sig av en egen inventeringsmetodik som bygger på att man ska räkna antalet gamla träd och döda liggande träd (lågor) per hektar för att på så sätt bedöma om en skog har höga naturvärden eller inte. Vid detta tillfälle var gränsen för antalet lågor 16 per hektar enligt Sveaskogs metodik för att klassa skog som ska avsättas för naturvårdsändamål. Under samrådet i skogen med bolagets herrar stannar Sebastian Kirppu upp för att ta reda på hur Sveaskog ser på skogen. Han säger till Sveaskogsmännen: ”Lägger ni märke till den stora mängden död ved?”

Sveaskogschefen som tidigare bemödat sig med att säga att det är Sebastians bedömning tar ton och säger att det finns väl inte mycket död ved här, så här ser det ut i alla våra produktionsskogar. Sebastian svarar då: ”Låt oss räkna så får vi se om det är mer eller mindre än 16 lågor per hektar.” Han tar med sig två av Sveaskogs anställda och ställer dem i varsitt hörn på en hektar stor kvadrat i skogen. Han ber den ena att räkna alla lågor på hans sida av hektaret och så räknar Sebastian själv den andra sidan av hektaret. När de sedan möts hos chefen som själv står i det fjärde hörnet visar det sig att det finns 26 lågor. Chefen upprepar ändå sitt mantra: ”Det är din bedömning, inte vår.”

Sebastian Kirppu invänder att de just använt sig av bolagets egna metodik som visar att det finns 26 lågor per hektar och att Sveaskog som FSC-certifierat skogsbolag då borde avsluta sina planer på att hugga här.

– Vad händer? Chefen från Sveaskog blev ilsk och åkte hem.

Blir varnad

Två veckor senare blir Sebastian Kirppu uppkallad till sin chef, som han inser fått order av landshövdingen att ifrågasätta att Sebastian engagerar sig för skogen på sin fritid.

Bland annat blev han intervjuad av Expressen våren 2014, i samband med att skog anmäls för avverkning, trots att det är en nyckelbiotop. Den gången handlade det om Västra Näsberg i norra Värmland, nära gränsen till Dalarna i en skog som kallas Tiomilaskogen och som brukar beskrivas som Sveriges sydligaste vildmark.

Sebastian Kirppu såg att en skogsbilväg anlagts och att det fanns snitslar för avverkning, så han inventerade området och fann flera ovanliga lavar och svampar som berättar att skogen är skyddsvärd. Bland annat norsk näverlav, ullticka och gränsticka, rödlistade arter som växer just i mycket gammal granskog. Han skrev till Moelven skog AB, som anlitats för avverkningen i fråga, och påpekade att bolaget har ”avverkningsplanerat en granskog med exceptionellt hög ålder och mycket höga biologiska värden”.

Moelven, ett miljöcertifieriat bolag, drog sig då tillbaka och sa upp kontraktet med markägaren.

Några månader senare besöker Sebastian Kirppu området igen – och finner att det ändå är avverkat. Han går till botten med vad som skett och finner att markägaren anlitat ett annat miljöcertifierat bolag, Sveden Trä AB, för avverkningen. Men innan dess har markägaren frågat Skogsstyrelsen om tillstånd att avverka – och fått klartecken.

Expressens ledarsida skriver, efter intervjun med Sebastian Kirppu, våren 2014:

”Men markägaren ska inte dömas för hårt, han har tydligen visat skogen för Skogsstyrelsens representant och fått klartecken.

Det är problemet, säger Sebastian Kirppu.

– Skogsstyrelsen skickar ut folk som har dålig eller ingen kunskap om biologisk mångfald för att granska avverkningsanmälningar. Och kan inte ens den övervakande myndigheten känna igen en levande skog är det nog små utsikter att den räddas.”

Expressens Tommy Hammarström sätter rubriken ”Fatal inkompetens på Skogsstyrelsen” på ledartexten.

Efter detta dyker det upp två kuvert i Sebastians brevlåda. De båda kuverten är från Länsstyrelsen och innehåller en slags skriftlig tillsägelse/varning till Sebastian för hans engagemang för naturskogen.

Motståndet från arbetsplatsen fortsätter.

2018 meddelar Länsstyrelsen i Dalarna Sebastian Kirppu att de beslutat att stoppa honom från att inventera skog och arter samt skriva rapporter om skog på sin fritid.

– Jag blev konfunderad. Hur det kommer sig att Länsstyrelsen i Dalarna, en myndighet i Sverige, i ett demokratiskt land där yttrandefrihet, politisk frihet, föreningsfrihet samt meddelarfrihet råder, plötsligt kan stå över dessa mänskliga rättigheter och hindra en människa från att engagera och yttra sig?

Facket och Sebastian Kirppu stämmer staten och vinner i Arbetsdomstolen och han får fortsätta att engagera sig för naturskogen och inventera arter på sin fritid.

– Chefen på Länsstyrelsen hör inte av sig eller ber heller inte om ursäkt för sitt övergrepp mot mig.

Tre snabba frågor:

Hur mår du när du är i skogen?

– Jag mår jävligt bra! Skogen ger glädje, inspiration och lugn. Men när jag tänker efter så är det rätt sorgligt att man ska behöva hålla på och kämpa för skogen och dess ekosystem!

Finns det någon sällsynt art som du är särskilt glad över att ha träffat på?

– Massor! En av de roligaste fynden är Värmlands första fynd av grenlav, jag hittade den i Havsvalladalen. Jag har fina minnen, många arter är sjukt vackra! Och när man tittar på dem i lupp och förstår deras ekologi blir man hänförd. Strorporig brandticka finns bara på åtta platser i hela landet. Kritporing är en favorit, den växer på gamla döda tallågor som legat som döda träd i mer än hundra år. Det tar naturen omkring 600–700 år för att återskapa kritporingens livsmiljö. Ett tydligt bevis på att när vi lämnar skogen ifred så att tiden får råda som den vill så kommer även den bioloigiska mångfalden att må bra. Ekosystem är beroende av tiden, evinnerliga tidsepoker, sådant som vi människor fasar för eftersom våra tidsperspektiv bygger på kvartalsrapporter från börsen.

När vann ni naturvårdare senast en stor strid?

– Förra året blev Havsvalladalen, där jag bland annat fann grenlav, naturreservat. År 2002 fick jag stopp på avverkningsplanerna, många hundra hektar. Vi dokumenterade skyddsvärda arter och bestred avverkningen. 2020 skrev lanshövdingen under, jag har alltså varit med om att rädda Värmlands största sammanhängande naturskog, men det tog 18 år för att lyckas.

Efter detta upplever Sebastian Kirppu att det är spänd stämning på jobbet. Våren 2020 får han så en förfrågan från Länsstyrelsen Norrbotten om han kan åta sig ett skogsinventeringsuppdrag för dem. Att Länsstyrelser i olika delar av landet lånar in kompetent personal av varandra hör till vanligheterna. Det brukar hanteras smidigt. Sebastian Kirppu fick klartecken från platschefen vid Idre på villkoret att föreståndaren på Naturum, där han då arbetade med guidade turer för allmänheten, godkänner det. Naturum hittade en vikarie och Sebastian Kirppu meddelade Länsstyrelsen Norrbotten att det skulle gå bra. Det saknades bara en underskrift från platschefen.

– Plötsligt ändrar sig platschefen och säger att han inte kan bevilja tjänstledigheten, för jag behövs på Naturum. Då skrev föreståndaren på Naturum att de redan löst detta eftersom vi kommit överens så som avtalet var.

– Men då bytte chefen fot. Han sa att nu behövs jag på Idrekontoret.

Sebastian Kirppu insåg att chefen ville få bort honom, och sa upp sig så att han kunde åta sig uppdraget i Norrbotten.

Sebastian Kirppu upplever att han blev mobbad. Men han konstaterar att det inom Länsstyrelserna samtidigt finns många kompetenta människor. Att myndigheten inte gör mer, beror framför allt på bristande resurser.

– I första hand är det pengar som saknas. Även på länsstyrelser finns bra folk, som tar arbetet på allvar och vågar säga sanningen men de är ofta enskilda handläggare. Tänk om de istället vore chefer som vågade säga sanningen och stå upp för demokratiskt beslutade miljömål? Samtidigt finns andra som låter landshövdingen bestämma och jag har ju sett ett antal exempel på landshövdingar som ställer sig på mark­ägarnas och skogsnäringens sida. Då blir det svårt för de anställda att stå på sig. Jag ser ju folk som viker ner sig med förklaringen: ”Vi vågar inte, vi får kicken.” Ska vi ha det så i ett land som Sverige?

– Jag vågade – och jag hoppas att det smittar av sig, även om jag blev tvungen att säga upp mig efter den kränkande särbehandlingen och förtäckta hoten som cheferna kom med år ut och år in.

Samtidigt konstaterar han att det finns bra chefer, även inom Länsstyrelsen.

– Under mitt jobb i Norrbotten kontaktade Sveaskog min chef och ifrågasatte mig för att jag anmält en planerad avverkning i ett blivande naturreservat till FSC. Då svarade min chef, enligt vad han berättade för mig: ”Vad Sebastian gör på sin fritid är hans ensak. Vi lever i ett samhälle som har långt gående yttrandefrihet och meddelarfrihet och det är jag stolt över.” Sveaskog lade på luren och ifrågasatte inte mer. Det är så en chef på en statlig myndighet ska fungera i ett land som säger sig stå upp för demokratiska värderingar.

Sebastian Kirppu gör bedömningen att det handlar om i storleksordningen cirka 35 miljarder kronor som Länsstyrelsen behöver för att kunna köpa in skyddsvärda nyckelbiotoper för att förhindra att de avverkas.

– Staten kunde lägga ett stort antal miljarder på att rädda SAS och vi lägger 66 miljarder på försvaret år 2021. 35 miljarder är ingen stor summa i en statsbudget.

Myndigheterna har inte tillräckligt mycket pengar från staten – för att staten inte tar frågan om bevarandet av biologisk mångfald på tillräckligt stort allvar, menar Sebastian Kirppu.

– De sväljer med hull och hår att skogsnäringen är hållbar. Men en kalavverkning är aldrig positiv för den biologiska mångfalden, aldrig! Vissa arter behöver många hundra år för att komma tillbaka. Jag jämför med en kvacksalvare som står på ett torg och säger att arsenik är bra för lungorna. Folk tror på det och kvacksalvaren får hållas, trots att människor dör. Skogsbolagen är vår tids kvacksalvare, de får hållas. Men skogen – och med den biologisk mångfald och levande ekosystem – försvinner.

Frihet under ansvar

Den svenska skogspolitiken bygger på frihet under ansvar. Det betyder frihet för skogsägare och skogsbolag att bruka skogen som de vill, brukar miljörörelsen sammanfatta. Sebastian Kirppu menar att lagstiftningen inte fungerar när det finns ekonomiska fördelar med att använda friheten men strunta i ansvaret – utan att det blir några som helst påföljder.

– Jag är uppvuxen med frihet under ansvar. Tog man inte ansvaret, berätta för föräldrarna var man är eller gjorde dumheter – då fick man utegångsförbud. Vilka påföljder får de som avverkar skyddsvärd skog? Inga alls.

Och han blir riktigt arg när han hör argument från mark­ägare och skogsbolag om att det är tack vare skogsbruket som den biologiska mångfalden bevaras.

– Argumentet är fullkomligt absurt, snacka om självgodhet! Skogen har funnits i 400 miljoner år. Skogsbruket, med kalhyggen har varit intensivt i ungefär 70 år. Det fanns biologisk mångfald i skogen innan dess, det kan jag lova varenda människa!

Vi vinner oftare än förlorar

Sebastian Kirppu har gått på en del nitar. Mött människor som avvisar fakta om artrikedom som åsikter. Men det är inte alltid så.

– När vi naturvårdare tar strid för ett skyddsvärt område vinner vi oftare än vi förlorar, säger han.

Ett exempel är Skallberget, söder om Ripfjället, ägt av Malung-Sälen kommun. När Sebastian Kirppu fick kännedom om avverkningsplanerna 2016 konfronterade han kommunen med att de står i strid med kommunens egna miljömål, men avverkningsplanen kvarstod. Då gick naturvårdarna ut i media, bland annat gjorde Sveriges Radio Dalarna ett inslag och ställde kritiska frågor till kommunen.

– Kommunen hade inte något motargument. Vill de behålla sin miljöcertifiering, FSC, kan de ju inte avverka.

Naturvårdarna vinner striden, Skallberget blev naturreservat.

Men Sebastian Kirppu menar att det finns ett systemfel när det ska behöva hänga på ideella naturvårdare att nyckelbiotoper undgår avverkning. Han förklarar att det både beror på att skogsvårdslagen inte är underställd miljöbalken och att de frivilliga certifieringssystemen FSC och PEFC är så svaga att han menar att de till och med motverkar sitt syfte.

– För all annan verksamhet måste miljökonsekvensbeskrivningar göras. Ska du bygga bostäder, parkeringsplatser, en skidanläggning, vad som helst, så måste det göras. Men inte om du ska avverka skog. Då måste du bara skicka in en anmälan till Skogsstyrelsen sex veckor innan du vill avverka skogen, om markägare inte får något svar från tillsynsmyndigheter, Skogstyrelsen i det här fallet, så innebär det ett automastisk ja till avverkning.

Det är i detta fönster på sex veckor som naturvårdarna kan inventera området och finner de att skogen är gammal och hyser skyddsvärda arter kan de göra ett klagomål till FSC eller PEFC – om skogsbolaget är certifierat. Det är då de ”vinner strider”. I bästa fall.

Vid Brännvinsberget, där Sebastian Kirppu fick höra ”Det är din bedömning” om och om igen gick det inte så.

Naturvårdarna lämnade in ett klagomål, men när kontrollanterna från FSC kom ut i skogen var den redan avverkad av Sveaskog.

– Jag tänker att de jobbar som maffian och gängkriminella som hotar kronvittnen. Utan vittnen finns inga bevis och maffian gör som de vill. Här var skogen beviset och beviset var undanröjt. Sveaskog blev inte heller av med sin FSC-märkning, för det fanns inga ”bevis”.

FSC-märkningen kom 1998. Den innebär bland annat att ett FSC-certifierat skogsbruk långsiktigt ska ge ekonomisk avkastning och samtidigt ta hänsyn till miljövärden och sociala värden. Biologisk mångfald, ekologiskt värdefulla miljöer och kulturminnen ska skyddas. Dessutom ska allmänhet, och i synnerhet samer, ges möjlighet till insyn och påverkan. Särskild hänsyn ska enligt FSC tas vid skogsbruksåtgärder som berör samiska kulturplatser, renbetesområden eller viktiga rekreationsområden.

Innan FSC kom men också under de första åren som FSC fanns såg Sebastian Kirppu att det fanns en hyfsat stor medvetenhet i skogsbranschen om värdet av biologisk mångfald. Han blev själv återkommande inbjuden att hålla kurser om skyddsvärda arter och hur de identifieras, för skogsbolagens anställda. Efter några år med FSC upphörde förfrågningarna från bolagen gällande artkurser.

Sebastian Kirppu tar ett bolag som Stora Enso som exempel. Innan FSC infördes hade bolaget, åtminstone i norra Värmland där Sebastian själv var anställd av bolaget under åren 1998–99 som nyckelbiotopsinventerare, en ambitiös miljöplan där de i en av landskapsplanerna avsatte 16 procent av skogen, skyddsvärd skog.

– Men med FSC-märkningen försvann ambitionerna eftersom det räcker med fem procent för att behålla miljöstämpeln.

Många är oroade

Just nu arbetar Sebastian Kirppu bland annat med att lära fler människor att artinventera, han är projektanställd av föreningen Skydda Skogen, som skogsambassadör. Trycket på föreningen är starkt, människor hör av sig hela tiden med frågor om hur skogsskövlingar kan stoppas.

– Plötsligt är väldigt många människor oroade. De märker att skogen där de bor är på väg att huggas ner. Vi hinner inte träffa alla som hör av sig.

Det är inte bara den här vårens ihållande skogsdebatt, där Sebastian Kirppu understryker att DN-journalisten Lisa Röstlund gjort ett enastående jobb, som spelar in. Dessutom är det verkligheten. Eftersom skogsindustrin avverkat så hårt de senaste 70 åren finns inte mycket avverkningsmogen skog kvar att hugga. Planteringarna är över lag för unga. Kvar finns den fjällnära skogen – och skogspartier nära bebyggelse.

Riksdagens mål om att skydda 20 procent skyddsvärd skog – är det möjligt att uppnå?

– Målet sattes ju till 2020 och det uppnåddes ju inte… Självklart är det möjligt. Men då måste vi både skydda alla kontinuitetsskogar – skogar som inte kalhuggits – och lämna yngre självföryngrade skogar – sådana som inte planterats – i fred på andra ställen så att tiden kan restaurera den så att biologisk mångfald kan återvända. Det är ju faktiskt tiden som skapar skapar biologisk mångfald i skogen. Ju äldre skogen är desto större variation av arter finns det i den. Trots denna kunskap hävdar gärna skognäringens aktörer att det är människan och skogsbruket som skapar naturvärden i skogen.

Det finns en hyfsat enkel väg att gå, menar Sebastian Kirppu, om staten skulle lägga ett totalstopp för avverkningar i egen skog.

– Sveaskog som är statens skogsbolag äger 14 procent av skogsmarken. Fastighetsverket äger fjällnära skog. Naturvårdsverket äger naturreservat och nationalparker, Fortifikationsverket äger skog i militära skjutfält och övningsområden. Lägger du ihop allt detta blir det omkring 20 procent av Sveriges skog. Staten skulle kunna fatta beslutet att allt blir naturskog.

Argumenten är många, menar Sebastian Kirppu och framför allt skulle de allmännas intressen bli tillgodosedda: skogen får vara ett kollager som motverkar global upphettning, biologisk mångfald främjas, du får utökade möjlighet för rekreation, naturturism, bärplockning, jakt och fiske.

– Och givetvis, samernas rättigheter skulle respekteras. Det är i gammal skog renbetet finns. Gammal naturskog främjar allt som vi människor behöver i dessa tider av miljöutmaningar.

Vad står framför allt i vägen?

– Skogsindustrin. Politikerna är matade av deras lögner.

Brister i analys

Naturvårdarna gör sitt bästa för att ge en annan bild, men de är så mycket svagare. De skriver brev till riksdagsledamöter, artinventerar, anmäler, skriver rapporter, demonstrerar och går ut i medierna. Precis som samebyarna också gör allt i sin makt för att förhindra att hela områden av förfäders mark går förlorade.

Men det räcker inte mot skogsindustrins massiva lobbyapparat. Sebastian Kirppu kan bara namnge ett par riksdagspolitiker som han tycker förstått skogspolitik på riktigt, miljöpartiets Rebecka Le Moine och vänsterpartiets Jens Holm och Elin Segerlind är politiker som visar att de tar denna fråga på fullt allvar, bedömer han.

Själv är han medlem i Vänsterpartiet, men han menar att inga partier har den fullödade analysen av skogspolitiken. Samtidigt ser han att vårens stora skogsdebatt leder till förändring och insikt om hur illa det står till med den svenska skogen ur ett ekologiskt och miljömässigt perspektiv.

– Klimatminister Per Bolund sa nyligen att skogsbruket inte är hållbart. Det är ju bra, att en minister äntligen säger sanningen.

Argumentet att Sverige är beroende av snabba intäkter från skogen för att upprätthålla ekonomi och sysselsättning ger Sebastian Kirppu inte mycket för.

– Jämför med en stad där en industri läggs ner. Det blir sorg och panik. Jobben försvinner. Men orterna hämtar sig, nya företag dyker upp. Trollhättan är ett bra exempel som inför hotet att Saab skulle lägga ner pratade om massarbetslöshet och att staden skulle bli ett minne blott. Men så blev det ju inte. En mångfald i samhället ger ett robust försvar mot samhälleliga förändringar. Detsamma gäller i naturen, en mångfaldsrik natur ger ett robust försvar mot till exempel klimatförändringar.

Hur oroad är du över att skyddsvärda skogar avverkas?

– Om jag ska tänka på det börjar jag gråta. Jag försöker istället kanalisera min energi till att rädda dessa natur-
skogar.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.