– Programidén är ganska enkel, och har sin grund i att så mycket just nu handlar om klimatet. Allt fler förstår att frågan berör oss alla, även i vår vardag. Samtidigt finns det en stor oro, okunskap och lamslagenhet. Programmet är ett försök att sprida kunskap och idéer om de här sakerna men under ganska lättsamma former.
I första avsnittet får vi bland annat veta att Nikki Amini aldrig har varit på en återvinningscentral och att Claes Malmberg har en i princip helt köttbaserad kost. Samtliga tycks också flyga betydligt mer än genomsnittet. Tror du att deras programmedverkan kommer leda till verkliga beteendeförändringar?
– Det tror och hoppas jag. Sen är det klart att det är lite extremt med en ren köttdiet eller att vara helt främmande inför återvinningscentraler… Men jag tror att det väckte mycket tankar hos deltagarna och jag vet att det i alla fall påverkat vardagslivet för en del av dem.
Din 11-åriga sidekick Ellen Sarri Littorin framstår som den klimatmedvetna, medan de vuxna deltagarna varken känner till eller kan uttala begreppet koldioxidekvivalent, för att ta ett exempel. Är det här typiskt för hur det ser ut i samhället?
– Nu ska vi inte tillskriva alla unga jättemycket kunskap – jag är ingen anhängare av idén att barnen bär på sanningen på något sätt. Men jag tycker nog ändå att det ganska väl återspeglar hur det ser ut gällande klimatproblematiken. Många i min generation kommer dö om 30-40 år, och vi kommer därför inte behöva skörda frukterna av vad vi sått. Det är de unga som kommer att få ta hand om den beska skörden så småningom, så det är klart att deras engagemang är större.
Programmet har redan väckt reaktioner. Vissa kritiker har dragit paralleller till den aktuella Netflix-filmen ”Don´t look up”, som skildrar hur en planetär kris görs till medial och glättig underhållning istället för att behandlas seriöst. Hur ser du på det?
– Jag ser alla jämförelser med ”Don’t look up” som smickrande eftersom jag tycker det är en fantastisk film. Men jag måste ändå peka på den stora skillnaden: I filmen förnekar de att en komet håller på att krocka med jorden. Vi gör precis det motsatta genom att lyfta fram att något håller på att hända och att vi måste agera. Sen lever vi för tillfället i en värld där människor – oavsett vad man gör – ställer sig upp och skriker att vi måste göra på ett annat sätt. Inte vet jag om det här är rätt sätt, men det är i alla fall ett ärligt försök att ta sig an frågan.
Är det viktigt med humoristiska inslag i hanteringen av klimatkrisen?
– Humor är ett väldigt bra pedagogiskt verktyg. Skrattar människor så lyssnar de, det är min erfarenhet. Jag hade också kunnat hålla ett 90 minuter långt föredrag om klimatkrisen i radion och säkert få jättemånga bra saker sagda, men problemet är att ingen skulle lyssna. Jag tror att det lek- och lustfyllda är viktigt för att nå ut brett.
Har arbetet med serien fått dig att tänka eller leva annorlunda?
– Det är klart att arbetet med programmet har väckt många tankar. Jag är inte Guds bästa barn när det kommer till klimat, men jag har genom åren försökt väldig mycket. I början av millenniet installerade vi solpaneler och 2010 köpte jag en dieselbil för att det då ansågs som det enda vettiga ur miljösynpunkt. Nu 2021 är det ju snarare dödsstraff på att ha dieselbilar, så det blev ju inte helt rätt… Men jag är som människor är mest – kämpar på och vill väl. Mitt största problemområde är flygandet. Det är en uppoffring som jag börjar göra, men som smärtar för att jag älskar att resa. Men nu har jag börjat resa med tåg så gott det går.
Vilken skillnad skulle du säga att våra individuella klimatval gör?
– Jag tror det gör all skillnad. Vi kan inte lamslagna stå och vänta på att politiker eller organisationer ska diktera hur vi ska göra. Vi tittar på hur grannar gör – vi härmar och imiterar. Det var väl Gandhi som sa att vi ska vara förändringen vi vill se i världen. Politiker kan diktera bäst de vill, men det kommer inte hjälpa om vi inte är beredda att ändra våra vardagsvanor. Så enkelt är det.
