Havet har alltid präglat Joakim Odelbergs liv. Redan som treåring tillbringade han mycket tid i vattnet. Det var också då han fick sin första cyklop.
– Allt man kunde se var min rumpa som stack upp medan ansiktet var vänd nedåt för att se vad som pågick under ytan, berättar Joakim.
Senare blev han även inspirerad av den dykande fotografen Jacques Cousteau och undervattensvärlden i James Bond-rullen Åskbollen.
– Jag hade onåbara drömmar om att bli upptäcktsresande.
Joakim Odelberg började först dyka som hobby, ”med skitkameror”. Ju mer han dök runt om i världen desto tydligare blev insikten om att allt inte stod rätt till med havet. Det var inte enbart skräp han såg utan även förlorade nät, så kallade ”spökgarn”, och dess effekter.
– Jag har sett hajar sitta fast i nät som fastnat på korallrev och sköldpaddor med plastpåsar halvvägs ner i halsen.
Efterlängtat möte
Han blev professionell undervattensfotograf för sju år sedan och har många stora tv-produktioner bakom sig. Han kallar sig även ”bevarandefilmare” och har bland annat filmat WWF:s antitjuvjaktskampanjer i Östafrika. Det är just Afrika som hjärtat tycks slå lite extra hårt för.
Joakim Odelberg är nyss hemkommen från Rwanda där tv-tittarna i höst kommer få lära känna bergsgorillorna i Virungabergen. Det är mötet med dem som är hans bästa upplevelse under säsongen. När han var sex år högläste hans pappa romanen Tarzan of the Apes och suget efter att få träffa människoaporna har funnits sedan dess. Att ta sig uppför bergen var en upplevelse i sig. Han berättar om vädrets hastiga skiftningar, ”att man blev omsvept av dimmoln” precis som i filmen De dimhöljda bergens gorillor och om jättebrännässlor som bränner genom klädlagren.
När Joakim Odelberg väl nådde de första bergsgorillorna kunde han inte hålla känslorna i styr.
– Jag började stortjuta. Jag blev så emotionellt tagen. Jag har jobbat mycket med djur men det var första gången som jag står och betraktar någon som betraktar mig tillbaka.
I avsnittet kommer jämförelsen göras mellan ”vitryggen och silverryggen”: den vitryggiga hackspetten i Sverige som är utrotningshotad på grund av det moderna skogsbruket och silverryggen, som de stora gorillahannarna kallas.
– Båda arter är beroende av sin miljö för att överleva, förklarar Joakim Odelberg.
Har du gått över från hav till land?
– Jag har gjort som kräldjuren och kravlat upp på land. Det är evolutionen, säger han skämtsamt men blir snabbt allvarlig igen:
– Allting hänger ihop – källan till allt liv kommer från havet. Utan ett fungerande friskt, vackert och levande hav så kommer det gå åt helvete.
Joakim Odelberg var med i Mitt i naturen redan förra hösten då han guidade tittarna bland Thailands korallrev och i havet utanför västkusten. Nu kommer han tillsammans med programledarna Anders Lundin och Magdalena Forsberg leda SVT:s populära långkörare som startade år 1980.
Vill inspirera
Anledningen till att han tackade ja till programledarrollen var att han vill inspirera andra. Han kommer axla bevaranderollen och ta tag i de mer allvarliga ämnena.
– Jag vill att folk ska förstå vikten av vår natur. Det känns som att naturen har blivit sekundär, att vi står utanför och tittar på och förstör.
Lever du som du lär?
– Ingen är perfekt men jag försöker så gott jag kan. Jag äter ingen havsmat och köper närproducerat kött.
Trots det i många fall dystra läget ser han en attitydförändring hos många människor, de blir allt mer uppmärksamma på hur viktigt det är att skydda naturen.
– Det handlar om en livsinvestering för kommande generationer. Det är självklart för oss som jobbar med det, men människor som inte jobbar med det kanske tar naturen för given.
Han är trots allt hoppfull och säger att det går att vända många negativa trender till positiva.
– Annars hade jag aldrig hållit på med detta. Då kan man lika gärna dra något gammalt över sig.
Med kommande klimatmöte i Paris står miljön och klimatet i fokus, och Joakim Odelberg har några punkter som han vill trycka extra mycket på:
– Jag vill ha ett mer hållbart fiske, fler marina reservat och större skydd för hotade arter, inte bara i havet utan överallt.
Samtidigt ger han en känga till det svenska skogsbruket.
– Vi är jättebra på att peka med hela handen när det gäller Borneos stora oljepalmplantager, fast vi har det likadant hemma. Det finns ju ingen riktig skog kvar i Sverige, allt är plantager.
Är klimatet vår största ödesfråga?
– Det finns folk som påstår att klimatförändringarna är en myt. Jag vet inte hur de tänker. Jag förstår inte hur det finns människor som inte bryr sig om vår planet, säger han och sammanfattar läget:
– Vi klarar oss inte utan naturen, men naturen klarar sig utan mänskligheten.
– Den mår säkert bättre utan oss.
