Ändå dröjer avgörande åtgärder, medan olje- och fossilgasutvinningen fortsätter som förut. Nya hål borras när gamla källor sinar.
Då är det frestande att sätta hoppet till tekniken som vägen ut.
Många räknar med att koldioxidinfångning och lagring, så kallad CCS, ska lösa den gordiska knuten. Statsminister Ulf Kristersson (M) har i intervjuer i DN beskrivit CCS som en lösning ”här och nu” och sagt att tekniken är avgörande för att Sverige ska nå klimatmålen.
Frågan är om det finns fog för förhoppningarna eller om det mest är önsketänkande.
CCS har funnits i decennier. Men används den idag, annat än i små pilotanläggningar?
Filip Johnsson är professor i energisystem vid Chalmers och har sedan 2002 forskat om tekniker för avskiljning och lagring av koldioxid.
– Tekniken finns demonstrerad och används i större skala, även om det totalt sett är pyttelite CCS som finns i förhållande till det som skulle behövas. Dessutom har tekniken hittills till stor del bara använts för att trycka ut mer olja och gas och inte i klimatsyfte, säger han.
Gigantiska lagringsmöjligheter
Idag är det alltså huvudsakligen fossilindustrin som fångar in koldioxid i några större volymer: omkring 40 miljoner ton om året. Fossilgasen måste ändå rengöras från koldioxid innan den kan användas och att pumpa tillbaka klimatgasen ner i källorna är ett sätt att öka utvinningen av olja och gas.
Bara en handfull av det trettiotal fullskaliga CCS-anläggningar som finns i världen idag lagrar koldioxid utan att samtidigt ta upp mer fossila bränslen.
Utanför fossilindustrin lagras endast åtta miljoner ton koldioxid om året – en droppe i havet med tanke på de 40 miljarder ton överflödig fossil koldioxid som årligen släpps ut i atmosfären.
Möjligheterna för större lagring är dock gigantiska, enligt Tero Tynjälä, professor i termodynamik som forskar om nya energisystem och koldioxidupptagning vid LUT-universitetet i Finland.
– Det uppskattas att den globala lagringspotentialen är åtminstone någonstans runt 10 000–15 000 miljarder ton, säger han.
Kostsamma investeringar
Då är frågan varför CCS-tekniken inte utnyttjas mer. Än så länge saknas både infångningsanläggningar vid industrierna och infrastruktur för att transportera koldioxiden. Färdigställda lagringsutrymmen finns det bara ett fåtal av. I Norge finns visserligen framskridna planer på kommersiell lagring i projektet Northern Lights som ägs av olje- och gasbolagen Equinor, Shell och Total Energies. Men projektet kommer bara att erbjuda en bråkdel av det efterfrågade lagringsutrymmet inom överskådlig tid. Inledningsvis handlar det om 1,5 miljoner ton, på sikt 5 miljoner ton. Det kan jämföras med Sveriges årliga fossila utsläpp på drygt 45 miljoner ton växthusgaser.
Förklaringen till att CCS-satsningarna står och stampar sedan decennier är framförallt ekonomisk – det finns ingen lönsamhet i projekten. Det är kostsamt att bygga lagring och de geologiska utmaningarna är betydande. Även infångningsanläggningar och infrastruktur för koldioxidtransporter innebär miljardinvesteringar. Företag i bägge ändar av verksamheten inväntar varandra för att kunna gå vidare.
Krävs skärpt klimatpolitik
Filip Johnsson på Chalmers sammanfattar problemen såhär: Att så lite hänt fram tills nu beror på att klimatpolitiken är för svag.
– Det måste kosta mer att släppa ut ett ton fossil koldioxid än det gör idag för att det ska bli lönsamt. Priset på utsläppsrätter låg länge omkring tio euro per ton, medan CCS-tekniken kostar runt 100–150 euro per ton, säger han.
Nu har priset på utsläppsrätter stigit. I sommar har de pendlat mellan 79 och 95 euro per ton och EU är på väg att fasa ut den fria tilldelningen av utsläppsrätter till industrin.
– Då blir tekniken mer intressant för dem som har svårt att hitta alternativ till fossila bränslen. De som däremot har ett alternativ till CCS kommer hellre byta ut fossila bränslen mot något annat, så jag är inte säker på att vi kommer att få väldigt mycket mer CCS även med dyrare utsläppsrätter, säger han, och tillägger att det i så fall är positivt om lösningar som inte är beroende av fossila bränslen tas fram.
Ett exempel är svensk järn- och stålindustri som satsar på vätgas istället för CCS.
Investerare väntar på besked
Enligt Tero Tynjälä är fördröjningen också en fråga om oklara regelverk. Investerare väntar på långsiktiga beslut från EU innan de går in med pengar.
– Investerarna vill inte bara veta vem som ska tjäna på koldioxidinfångning. De vill veta vad utsläpprätterna kommer att kosta, hur den infångade koldioxiden kan användas till nya produkter och under vilka förhållanden dessa produkter kan betraktas som ”gröna”.
Koldioxid kan nämligen också användas som råvara för kemikalier som ersätter plaster och fossila bränslen, men det är en mycket energikrävande process.
– Det skulle krävas mer än en fördubbling av hela Finlands elproduktion för att omvandla de finska utsläpp som kan fångas in till nya produkter. Och energin måste vara utsläppsfri om det ska vara någon poäng med det.
Vilka är investerarna?
– Det är huvudsakligen stora industriföretag som idag har stora koldioxidutsläpp, säger Tero Tynjälä.
Samtidigt, framhåller han, väntar EU i sin tur på forskningsresultat att basera sina beslut på.
Det handlar, enligt Tero Tynjälä, bland annat om den brännande frågan om biogena utsläpp och kolcykeln som i dagsläget delar forskningssamhället. Ena lägret hävdar att förbränning av exempelvis skogsråvara är klimatnyttig medan en genomgång av befintlig forskning visar att det i det korta perspektivet – som är avgörande ur klimatperspektiv – är bättre för klimatet att låta skogen stå än att använda den till biobränslen.
– Det bör finnas en gemensam och tydlig förståelse om den globala kolcykeln. Till exempel hur olika användningar av biomassa påverkar kollagringarna och kolsänkorna.
Stora "gröna" utsläpp
I Sverige är de biogena utsläppen från biobränsleeldade kraftvärmeverk och många stora pappers- och massaindustrier betydande, minst lika höga eller högre än de territoriella fossila utsläppen.
Regeringen utreder ett statligt stöd för investeringar i infångning av biogena utsläpp. En satsning på 36 miljarder kronor under en 20-års period är planerad. Tanken är att infångning av biogen koldioxid – som räknas som klimatneutral – ska kompensera för fossila utsläpp som är svåra att få bort på vägen mot utsläppsmålet netto noll. Den synen överensstämmer med hur EU och FN:s klimatpanel, IPCC, resonerar.
– IPCC konstaterar att det blir väldigt svårt att klara klimatmålen utan negativa utsläpp, säger Filip Johnsson, och fortsätter:
– Vi måste dessutom åstadkomma minusutsläpp under andra delen av århundradet. Det kan även uppnås genom mindre energikrävande åtgärder som exempelvis minskad skogsskövling där sådan sker och återbeskogning, säger han.
Finansiering på tre ben
Det företag i Sverige som kommit längst i utvecklingen av bio-CCS är halvkommunala energibolaget Stockholm Exergi.
Bolaget driver sedan 2019 en forskningsanläggning och planerar att starta infångning i full skala hösten 2027 på sitt kraftvärmeverk i Värtahamnen. I verket eldas svensk och importerad skogsråvara som ger värme åt 800 000 stockholmare. Planen är att samla in lika många ton koldioxid per år; ett ton per bio-uppvärmd stockholmare.
– Då samlar vi in ungefär 90 procent av de utsläpp som kommer från pannan, säger Erik Rylander, affärsområdeschef för kolsänkor på Stockholm Exergi.
Finansieringen ska enligt Rylander komma från tre håll: EU, staten och marknadsintäkter. Stockholm Exergi har beviljats 180 miljoner euro (drygt 2,1 miljarder kronor) i bidrag från EU:s innovationsfond.
– Stödet betalas ut under de första tio driftåren men är inte ens i närheten av vad som krävs för att bygga anläggningen och köra den i tio år. Det är mindre än 20 procent av de pengar vi behöver.
Stockholm Exergi behöver alltså mer än 10,5 miljarder kronor de närmsta tio åren för att kalkylen ska gå ihop, enligt Erik Rylander.
En del ska komma från statens planerade bio-CCS-miljarder, som delas ut efter ett omvänt auktionsförfarande där de som begär minst får betalt av staten för varje ton infångad biogen koldioxid. Den infångade koldioxid som staten betalat för bokförs som utsläppsminskningar inom ramen för Sveriges nationella utsläppsmål.
Dubbel bokföring
Kruxet är att Stockholm Exergi vill sälja samma infångade ton koldioxid i form av så kallade negativa utsläppskrediter på den privata marknaden – som klimatkompensation till företag med fossila utsläpp.
Det säger Energimyndigheten och Naturvårdsverket nej till.
– Om företagen som köper utsläppskrediterna justerar ner sina fossila utsläpp i sin redovisning så gör de ju det baserat på utsläppsminskningar som skulle ha genomförts ändå, eftersom de räknas mot ett redan existerande svenskt utsläppsmål, säger Kenneth Möllersten, expert inom internationell klimatpolitik vid IVL Svenska miljöinstitutet.
Noll klimatnytta
Med det upplägget blir det inte särskilt intressant för företag att köpa utsläppskrediterna, enligt Erik Rylander.
– Vi hoppas verkligen att staten inte ser det som att de ska köpa utsläppsrätter, utan att de ska stödja uppkomsten av en bio-CCS-industri, säger han.
Det finns alltså inga färdiga regelverk här heller, ingen lagstadgad marknad för minusutsläpp. Men det finns en praxis.
– Det har hittills aldrig accepterats att företags klimatkompensation bygger på klimatprojekt som skulle ha blivit av även utan intäkter från försäljning av kompensationskrediter, säger Kenneth Möllersten.
Om det skulle tillåtas blir klimatnyttan noll, eller i värsta fall sämre, om företag istället för att minska sina fossila utsläpp köper sig fria genom utsläppsminskningar som ändå skulle ha genomförts.
”End-of pipe”-lösning
Infångning av koldioxid är en så kallad ”end-of-pipe”-lösning. Den tar inte bort grundproblemet. Enligt kritikerna är hela poängen med CCS att undvika systemförändring, det är också därför tekniken är så populär bland olje- och gasbolag.
Filip Johnsson anser att det finns visst fog för kritiken.
– Norge är ett bra exempel. Jag hörde en norsk minister med darrande stämma förkunna att vi måste satsa på CCS för klimatkrisens och kommande generationers skull. Men det var aldrig tal om att lämna kvar något av den norska oljan och gasen i backen, säger han.
Istället exporterar norrmännen all sin olja och gas som till stor del eldas upp i bilar och flygplan. De utsläppen kommer inte CCS-tekniken åt.
– Däremot skulle man kunna tänka sig att flyget till exempel investerar i koldioxidinfångning från atmosfären, så kallad Direct Air Capture (DAC), som suger upp lika mycket koldioxid som flygplanen släpper ut.
Det är dock knappt en tanke idag. Att fånga koldioxid direkt ur luften där koncentrationen av klimatgaser är väldigt låg jämfört med koncentrationen i rökgaserna från förbränning, är ännu dyrare och mer energikrävande än att avskilja den från industriernas skorstenar.
Osäkerheter
Med detta sagt är klimatkrisen så akut att alla tillgängliga åtgärder behövs enligt FN:s klimatpanel.
IPCC har presenterat scenarier där tekniken står för omkring en tiondel av de totala utsläppsminskningarna.
Tero Tynjälä är möjligen mer positiv. Han uppskattar att lagring – och användning – av koldioxid skulle kunna spela en betydande roll.
– Det är svårt att uppskatta olika åtgärders andel i omställningen men CCUS (U=användning till produkter) skulle kunna stå för mellan 20–30 procent av den totala paletten för att begränsa uppvärmningarna enligt Parisavtalet, säger han.
Enligt Filip Johnsson hänger hela framtiden för CCS på att vi skapar en trovärdig klimatpolitik som gör det tillräckligt dyrt att släppa ut koldioxid.
– Det går inte att säga hur mycket av de nödvändiga utsläppsminskningarna som måste komma från koldioxidinfångning, men valet måste stå mellan att lämna de fossila bränslena kvar i marken eller använda dem ihop med CCS, säger Filip Johnsson.
