Katastrofkapitalisternas dröm om en hård Brexit

En del av mig vill att allt ska gå sönder. Jag vill se den brittiska bubblan spricka: imperienostalgin, den grundlösa övertygelsen om den här nationens inneboende storhet, den nonchalanta ohederligheten hos dem som regerar över oss, främlingsfientligheten, intoleransen, förnekelsen, självbelåtenheten. Jag vill att de som har orsakat den förestående katastrofen erkänner det, så att ingen någonsin tror på dem igen. En avtalslös Brexit? Kom an bara!

Sådana mörka tankar varar inte länge. Det kommer framför allt att vara de fattiga som far illa. De rika lämnarna (leavers), de som kräver hårdast möjliga Brexit, kommer att klara sig bra med sina offshore-konton, hus utomlands och frikostiga pensioner. Jag minns den kusliga tystnaden i Londons finansvärld. Medan cheferna vid företag som producerar varor och konkreta tjänster skriver oroliga brev till tidningarna, har finanssektorn förblivit i stort sett stum. Att blanka pundet är bara den första av de tänkbara vinsterna.