Jag kan förstå varför ”How to blow up a pipeline”, boken av ­Andreas Malm som inspirerat en ny film med samma titel, har fångat folks intresse. Den erbjuder en livfull och övertygande återberättelse av folkliga protesters historia. Den visar visar också att våld och sabotage varit mycket viktiga inslag i de flesta stora och framgångsrika omdaningarna, varav många felaktigt betecknats som helt fredliga av moderna aktivister.

Andreas Malm visar att våld var ett nödvändigt inslag i kamperna mot slaveri, imperialiststyret i Indien, apartheid och Storbritanniens kapitationsskatt, i kravet för kvinnors rösträtt och till och med i de omtalat ”fredliga” revolutionerna i Iran och Egypten. Han hävdar att vi som försöker bevara en beboelig planet kämpar med bakbundna händer genom att utesluta våld och sabotage. Han uppmanar oss att utveckla en ”radikal flank”, som är beredd att demolera, bränna ned, spränga eller använda ”andra nödvändiga medel” mot ”koldioxidutsläppande egendom”.

Det är väsentligt att vi känner till de här historierna. Andreas Malm tvingar oss att konfrontera frågor kring strategier, samt att rättfärdiga eller förkasta de vi valt. Ingen kan förneka att den kamp som förts har misslyckats: kapitalets angrepp på den levande världen har bara accelererat. Vi kan inte heller förneka att vi, som han säger, varit för ”milda och lugna” eller att klimatkrisen inte är tillräckligt politiserad. Borde vi, som han uppmuntrar oss, inleda en kampanj med våldsamma angrepp mot den industriella ekonomin? Hans framställning är övertygande, men jag känner att något saknas.

Andreas Malms starkaste jämförelser är den hjältemodiga kampen för kvinnors rättigheter, aktivisterna som kämpar för medborgerliga rättigheter, självständighet och ekonomisk rättvisa samt kampen mot slaveri och apartheid. Dessa rörelser konfronterade väldiga makter direkt. Deras utfall var, i de flesta fall, binära. Antingen bestod det brittiska väldet eller så gjorde det inte det. Antingen skulle kvinnor få rösträtt eller så skulle de inte det. Antingen fanns en kapitationsskatt eller så gjorde det inte det.

Men ett uppror mot miljökollaps är ett uppror mot hela systemet. För att förhindra förstörelsen av den beboeliga planeten måste varje aspekt av våra ekonomiska liv förändras.

Andreas Malm reducerar vår uppgift till ”kampen mot fossila bränslen”. Men fossila bränslen är bara en av de faktorer som driver oss mot klimatkollaps, om än den största, och klimatkollaps är bara en aspekt av kollapsen av jordens system. Man skulle kunna förstöra alla ­uppenbara måltavlor – oljeledningar, raffinaderier, kolgruvor, flygplan, stadsjeepar – och upptäcka att vi fortfarande är på väg mot ett utplånande. Som ett exempel: Även om växthusgaserna från alla andra sektorer stoppades i dag skulle rådande modeller för matproduktion ensamma spräcka hela koldioxidbudgeten två eller tre gånger om innan år 2100, om vi vill undvika en global uppvärmning över 1,5 grader.

Markförstöring, utarmning av sötvatten, dysbios i haven, förstörelse av livsmiljöer, bekämpningsmedel och andra syntetiska kemikalier kan alla, i omfattning och påverkan, vara jämförbara med klimatkollapsen. Det kan räcka med att ett av jordens system faller samman för att det ska dra med sig andra och orsaka en tilltagande kollaps. Med andra ord, i denna kamp bekämpar vi inte bara fossilt kapital och de regeringar som stödjer det. Vi kämpar mot allt kapital och, kanske, de flesta människor det sysselsätter.

Våra krav är – och måste vara – mer komplexa än de som framförts innan. Jag tycker att det är moraliskt försvarbart att förstöra oljeledningar, raffinaderier, slakthus, kolkraftverk och stadsjeepar, men föreställer vi oss verkligen att vi kan oskad­liggöra den planetätande maskinen på det viset? Kan vi verkligen hoppas på att regeringen, industrin, oligarker och dem som de anställer eller påverkar kommer dra slutsatsen att ”då vi inte kan acceptera sabotaget kommer vi att lämna det ekonomiska systemet”? Om man håller en riktig pistol mot någons huvud måste man veta exakt vad man kräver och huruvida den kan leverera det.

Världen har inte stått stilla medan vi funderat över de här frågorna. Regeringar och stor­bolag är nu utrustade med kraftigt ökade befogenheter kring övervakning och spårning. Av dem som ägnar sig åt sabotage värre än de beskedliga aktioner Andreas Malm deltagit i (tömt stadsjeepsdäck på luft med hjälp av mungbönor, hjälpt till att ha sönder två stängsel), är det få som kommer undan med det. Några riskerar att tillbringa årtionden i fängelse. Bara härom veckan dömdes två klimataktivister i Storbritannien till fängelse­straff på mellan två och tre år, bara för att ha ockuperat en bro. Är vi bekväma med att hetsa andra människor – de flesta unga – att ta risken?

I USA ser vi en växande paramilitarisering inom politiken. Det kan inte dröja länge innan extremhögermiliser där, vilka redan fungerar som beväpnade medborgargarden, utvecklas till dödspatruller av colombiansk modell. Så snart de uppfattar ett våldsamt hot mot det kapital de försvarar kommer de att svara med än mer våld. Fascism har som bekant beskrivits som ”en motrevolution mot en revolution som aldrig ägde rum”. Man behöver inte lyckas generera en ny rörelse som är beredd att ta till våld för att skapa ett monster som är mycket större än en själv: ett monster som kommer att stoppa den sista chansen att rädda jordens system. Om man tänker gå till fysiskt angrepp mot kapitalismen måste man se till att vinna.

Jag kan inte säga att ­Andreas Malm har fel eller att icke-vålds­aktioner har större chans att lyckas. När allt kommer omkring har ingen av oss varit här tidigare. Men om man driver andra människor mot årtionden i fängelse, och samtidigt riskerar en motreaktion som skulle stoppa den sista möjligheten att lyckas, måste man vara ganska säker på att strategin kommer att fungera. Jag är inte så säker.

Min uppfattning är att vårt största hopp är att påskynda en ”social tipping point”: att vidga de koncentriska cirklar av personer som är för systemförändring tills vi når en kritisk tröskel som vänder status quo. Evidens från observationer och experiment tyder på att tröskeln är ungefär 25 procent av befolkningen. Jag har svårt att se hur detta skulle kunna hända om vi samtidigt hamnar i våldsamma konflikter med dem vi försöker omvända. Men jag medger att våra chanser blir allt mindre, oavsett strategi.

Under tiden kommer jag att stödja människor som redan utfört följdriktiga och riktade sabotagehandlingar till försvar för den levande planeten, som inte utgjort en risk för mänskligt liv. Men jag tänker inte uppmuntra någon att göra det, för jag är inte beredd att göra det själv. Detta är, åtminstone, en tydlig gräns i en värld där allt är suddigt.

Översättning: Jenny Cleveson