Den globala uppvärmningen känns avlägsen i Stockholm sista onsdagen i oktober.
Ett blygrått molntäcke släpper envist sin last över stan i en djävulsk pakt med vindbyar som lätt gör skrot av paraplyet. Men inne på Bagdad café i regeringskvarteret är det stimmigt och varmt. Den ena efter den andra av medlemmarna i nätverket Grand Panthers droppar in och slår sig ner i en allt vidare cirkel. De flesta är kvinnor, men några män har också slutit upp.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Det handlar om allas våra barn och barnbarn, så fler män borde bry sig. Men jag tror att de yngre som är pappor idag är mer engagerade, säger Maud Gyberg.
Idén till Grand Panthers kom ändå från en man, Lars Almström i Skåne, som drog ihop ett gäng likasinnade 2011. Sedan dess ”strömmar ” Grand Panthers mellan Rosenbad och riksdagshuset en gång i månaden – för en kraftfull klimatpolitik över partigränserna.
Men minst lika viktigt är att träffa likasinnade, som inte hukar för allvaret i klimatfrågan. Flera vittnar om en utbedd misstro mot klimathotet i bekantskapskretsen.
– Jag tror ändå att de flesta förstår att klimathotet är verkligt, men de orkar inte ta in det, för då krävs handling, säger Stina Söderberg.
– Jag skulle få ångest om jag inte visste att jag var död innan katastrofen kommer, flikar Hans von Zeipel in med allvarlig min – och höjer stämningen några grader.
– Typisk Hans-kommentar!
– Det är viktigt att träffa meningsfränder, särskilt när man möter motstånd i privatlivet, säger Kerstin Lönngren och berättar om hur många av dem hamnat i dispyt med vänner som hävdar att klimathotet inte är något att ta på allvar.
– Man blir tilltufsad i en sådan diskussion, säger hon.
En ödesfråga
Lisa Högberg känner igen sig.
– Jag har ofta känt mig som en våt filt över stämningen på middagsbjudningar – när folk pratar om sina renoveringar och utlandsresor och jag inte deltar i den allmänna entusiasmen, säger Lisa Högberg.
Många av ”pantrarna” är irriterade på tidningar som skriver seriösa artiklar om klimathotet på nyhetsplats samtidigt som feta bilagor lockar till långresor och nya köksinredningar.
– Det är inte lätt att välja bort flyget, påpekar Henry Aspeqvist, och berättar om när han försökte resa till England i somras utan att flyga.
– Det skulle ha inneburit nio byten och kosta 10 000 kronor, i första klass visserligen. Samtidigt flyger Ryan Air till London för några hundralappar, säger han.
Hans von Zeipel menar att det inte räcker att gemene man lägger om sin livsstil.
– Jag tror på kollektiva politiska beslut för att hela samhället ska blir klimatvänligt, säger han.
– Det behövs både och, säger Kerstin Lönngren.
Åsikterna går isär, liksom partisympatierna. Grand Panthers förenas i övertygelsen om att politikerna måste bedriva en klimatpolitik värd namnet.
– Klimatet är en ödesfråga och vi behöver en samlingsregering över partigränserna, precis som i krigstid, säger Henry Aspeqvist.
Möter politiker
Det börjar bli dags att ge sig ut i regnet, möte är inbokat med riksdagsledamoten Mattias Wepsä (S) klockan tre.
Grand Panthers har träffat många politiker från höger till vänster under åren som gått, bland annat Jonas Sjöstedt (V), Åsa Romson (MP) och moderate riksdagsledamoten Lars Hjälmered.
– Men ingen från Sverigedemokraterna. Vi har skrivit till dem ett par gånger och försökt få dem att komma, men de har inte svarat, säger Carina Gauffin.
För att undvika att uppfattas som en demonstration av vakterna utanför riksdagshuset går Grand Panthers två och två med sina plakat över Riksbron – de ”strömmar” – och vidare fram och tillbaka framför Riksdagshuset.
I skydd mot regnet ställer gruppen upp sig med sina plakat och skanderar.
”Ropen skalla! Rädda alla! Barnen, djuren och naturen!”
”Slut på pratet, rädda klimatet!”
”Internationell solidaritet! Vi har bara en planet!”
Som en flashback från 1970-talet ekar ropen över Drottninggatan, där människor skyndar fram i blötan, men Mattias Wepsä tar sig tid att svara på Grand Panthers frågor.
– När måste världen vara fossilfri för att ha en chans att klara klimatmålet? frågar Tomas Lohammar, som har koll på siffrorna och vill checka om de folkvalda också har det.
– Svensk konsumtion orsakar större utsläpp utomlands än i Sverige. Varför räknas inte de utsläppen in i den svenska statistiken? frågar Barbro Berg, som vid fikat på Bagdad café pekat på faran med ”självgoda” politiker som framhåller Sverige som ett mönsterland.
– Det plockas upp av människor som tror på det. Samtidigt orsakar vi svenskar gigantiska utsläpp utomlands genom vår lyxkonsumtion. Det pratas det inte om, och det stör mig, säger Barbro Berg.
Hoppas på en folkrörelse
Mattias Wepsä sitter i kulturutskottet och svarar så gott han kan.
Torr om öronen under det snålt tilltagna paraplyet, men med regnet strilande nedför den tajta kavajen framhåller han att regeringen dubblat klimatbudgeten. Han pratar också om flygskatten och hur svårt det var att ens få igenom den, med det motstånd som fanns i riksdagen.
– Vad behöver ni beslutsfattare för att verkligen ta tag i klimatfrågan?
– En viktig del är det folkliga trycket, svarar Mattias Wepsä, med en svepande gest över gruppen, det gör det lättare att ta de jobbiga besluten.
Det är ett vanligt svar från politikerna, konstaterar pantrarna.
– Men vi går ofta från mötena lite besvikna. Vi vill att de tar krafttag, men hittills är vi inte imponerade. Visst, saker som flygskatt är en självklarhet. Men det förslag som lagts är en piss i Mississippi, säger Kerstin Lönngren.
Sista onsdagen i november kommer de att vara tillbaka – för 64:e gången. De hoppas att fler ansluter sig, att kravet på politisk aktion blir en folkrörelse.
– Vi talar inte i egen sak, det är inte vår egen framtid vi är oroliga för. Vi gör det för kommande generationer, säger Kerstin Lönngren.
