– Vi måste bli medvetna om hur pass kort tid vi faktiskt har på oss för att förhindra en klimatkollaps. Här spelar klimatfiktionen en betydande roll, då den placerar sina karaktärer i en värld där klimatkollapsen redan har inträffat och visar på de ofta svårhanterbara livsomständigheterna i denna värld, säger Gregers Andersen.
Han är forskare inom humanvetenskaplig miljöforskning vid Stockholms universitet, samt skribent med uppdrag för bland annat den danska tidningen Politiken. Tidigare i år utkom Gregers Andersen med boken ”Climate fiction and cultural analysis: A new perspective on life in the anthropocene”, som är en omarbetad och översatt version av hans doktorsavhandling och där han behandlar nutida litterär och filmisk klimatfiktion, det vill säga fiktion som gestaltar effekterna av den globala uppvärmningen. Frågan vi alla behöver ställa oss, menar Andersen, är vad det innebär att vara människa i en klimatkollapsad värld och hur våra samhällen kan komma att se ut efter kollapsen. Här kan klimatfiktion eller cli-fi, som genren kallas på engelska, hjälpa oss att reflektera över dessa frågor.
Varför har det forskats så pass lite hittills om klimatfiktion hittills tror du?
– Det är en bra fråga. När jag började med min doktorsavhandling fanns det nog bara en handfull i hela världen som forskade kring ämnet. Men sedan dess har det tillkommit både fler forskare och en del böcker på temat, vilket jag själv tror beror på att vi har fått en helt annan medvetenhet om global uppvärmning och framför allt dess effekter.
Många cli-fi-filmer kan vara väldigt dystopiska med sina ofta detaljrikt skildrade katastrofscenarier. Kan klimatfiktionen alarmera oss i alltför hög grad tror du?
– Jag tycker att det är bra att vi blir oroade och tar till aktioner som Fridays for future, som i sin tur kan väcka ännu fler, och bra cli-fi kan göra just detta. Samtidigt är det viktigt att bevara hoppet även om vi står inför ett omfattande klimathot, och påminnas om att vi faktiskt kan förhindra många ödesdigra klimateffekter bara vi globalt lyckas med att halvera koldioxidutsläppen varje decennium fram till att vi lyckats bli koldioxidneutrala år 2050.
I sin forskning tar Gregers Andersen upp fem grundläggande föreställningsformer inom klimatfiktionen, alla med rötter i våra traditionella narrativ. I föreställningsformen ”Domen” tvingar naturen genom katastrofer tillbaka mänskligheten till sin ursprungliga ödmjukhet, som i många katastroffilmer på temat, medan ”Förlusten av vildmarken” berör hur vi genom att ha orsakat den globala uppvärmningen också förstör vår orörda natur. I den mer klimatskeptiskt anstrukna ”Konspirationen” handlar det istället om hur politiker och forskare försöker fabricera ett klimathot för att kunna få igenom egna agendor, eller som i Michael Crichtons roman ”State of fear” där en grupp miljöaktivister genom diverse riggade katastrofer försöker få samhället att tro på den globala uppvärmningens hot mot mänskligheten. I föreställningsformen ”Sfären” skildras hur mänskligheten efter en klimatkollaps tvingas konstruera nya artificiella världar för att överleva, medan ”Den sociala kollapsen” härstammar från Bibelns berättelse om Babels torn, där Gud straffade människorna för deras försök att bygga ett torn ända till himmelen genom att ge dem olika språk och därmed omöjliggöra all kommunikation. Detta går att jämföra med moderna berättelser där vi inte längre kommunicerar med varandra genom språket utan genom våld, menar Andersen.
– Redan under antiken drabbades människor av naturkatastrofer, och deras sätt att skapa en mening av det hemska som inträffat blev att hitta på gudar som lät dessa saker hända. Nu ser vi istället en mänsklighet som straffar sig själv med katastrofer, och som övertagit den makt en tidigare tillskrev olika gudar. En av kvalitéerna hos bra cli-fi är att den i fiktiv form kan återge naturen dess forna makt för att vi i vår tur ska kunna bli ödmjukare. Som exempelvis filmen ”Day after tomorrow”, som är ett bra exempel på scenariot ”Domen” och där de katastrofer som drabbar jordklotet ter sig nästan monstruösa, säger Gregers Andersen.
Att vara människa i en klimatkollapsad värld kan innebära att aldrig kunna veta om de personer en möter kommer att hjälpa en eller döda en, och alla institutioner som tidigare kunnat hjälpa en, som sjukvården, staten och polisen, har troligtvis kollapsat. Detta kan medföra en känsla av kuslighet eller det som kallas Das unheimliche, ett ofta använt stilgrepp inom klimatfiktion och ett begrepp ursprungligen myntat av psykoanalytikern Sigmund Freud, som avser något som är både välbekant och främmande på samma gång.
– Dels har den mellanmänskliga tilliten försvunnit, och du kan i princip bli attackerad när som helst. Dessutom har kanske även vädret helt ändrat karaktär, med ständigt regn eller extrem hetta, och djur och växter kan ha fått nya, monstruösa egenskaper. När du heller inte kan lita på naturen bidrar även det till en känsla av Das unheimliche, säger Gregers Andersen.
I andra änden av det klimatfiktiva spektrat återfinns det mer teknikorienterade scenariot ”Sfären”, med exempel som filmen ”Elysium” som utspelar sig i en klimatkollapsad framtid där de välbärgade bor på välutrustade rymdstationer medan de fattiga får bo kvar på ett klimatdrabbat och överbefolkat jordklot. Gregers Andersen pekar på hur liknande fiktiva scenarier, där människor tvingas konstruera egna världar för att kunna överleva klimatkollapsen, kan ställa viktiga frågor kring vem som egentligen har rätt till liknande privilegier för sin överlevnad i en framtida extrem situation, och ger oss möjlighet att själva reflektera över framtida samhällens sociala konstruktion.
– Samtidigt finns det en fara i när klimatfiktionen blir alltför teknikoptimistisk och framställer tekniken som en enkel lösning som möjliggör att vi kan fortsätta våra liv som om inget hade hänt, något som ofta förespråkas av den politiska högern, säger Gregers Andersen.
Han tar upp den amerikanske scifi-författaren Kim Stanley Robinsons ”Science in the capital”-trilogi som ett exempel på ett mer teknikkritiskt perspektiv på en kommande klimatomställning. I böckerna, där USA i en nära framtid drabbas av stormar och översvämningar orsakade av global uppvärmning, får vi följa en rad forskare och politiker i staden Washington och hur de hanterar effekterna av de antropogena klimatförändringarna.
– Robinson tar upp hur vi, för att kunna överleva klimatförändringarna, också måste göra ett radikalt skifte i det politiska styret. I dag är den globala uppvärmningen en integrerad del av vår livsstil, och därför behöver vi också en radikal förändring av denna. Exempelvis bosätter sig en av böckernas huvudkaraktärer i skogen för att komma närmare djuren och växterna. I dag lever många i städer vilket alienerar oss från naturen, och vilket i sin tur gör det lättare för oss att förstöra den.
Upplever du någon skillnad i den danska klimatdebatten jämfört med den svenska?
– Faktiskt så har jag skrivit en hel bok om varför det är så svårt för danskarna att greppa klimatkrisen, ”Grænseløshedens kultur” som utkom 2016. Vad gäller den svenska debatten har jag inte tillräcklig insyn för att kunna uttala mig om den, men problemet i Danmark är att samhället inte har börjat agera på allvar för att förhindra en klimatkris. Man pratar om förnyelsebar energi och ny teknik, men ser inte till hur vi faktiskt måste ändra hela vårt sätt att leva. Ekonomisk tillväxt är helt enkelt inte förenligt med en hållbar framtid.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
