– Tyvärr gick jordbrukspolicyn igenom. En viktig anledning är den enorma lobbyism det industriella jordbruket riktar mot inte minst de socialdemokratiska, liberala och konservativa grupperna i parlamentet, säger EU-parlamentariker Pär Holmgren (MP), till Dagens ETC.
Motstridig politik
Så sent som den 19 oktober i år röstade ledamöterna igenom parlamentets ståndpunkt beträffande den så kallade Farm to Fork (jord till bord) – strategin, som syftar till att påskynda omställningen mot miljö- och hälsomässigt hållbara livsmedelssystem. Strategin är en av de centrala åtgärderna i EU:s gröna giv, och står i skarp kontrast till ramverket och reglerna i den nya jordbrukspolicyn. Enligt kritikerna finns det ingen chans att målsättningarna i Farm to Fork – som en majoritet i parlamentet ställt sig bakom – kan uppnås om inte jordbrukspolitiken förändras.
– Ett grundläggande problem är att CAP-förslaget lades av den förra kommissionen. Den nya kommissionen borde ha stoppat CAP:en, och sagt den inte funkar med de höjda miljö- och klimatambitioner som dagens kommission har, säger Pär Holmgren.
Ointresserade ministrar
Nu har medlemsstaterna fram till årsskiftet på sig att ta fram så kallade nationella strategiska planer som visar hur de ska leva upp till jordbrukspolicyns ramverk och kriterier. Kommissionen har velat knyta de strategiska planerna till målsättningarna inom gröna given, men ett antal medlemsstater har satt sig på tvären.
– Ett flertal länder kämpade hårt för att den gröna given inte skulle nämnas i lagtexten. Jordbruksministrarna säger sig stödja den gröna given och Farm to fork, men i verkligheten vill de inte förändra något, säger Célia Nyssens, jordbruksansvarig på miljöorganisationen European Environmental Bureau.
Och eftersom den gröna givens målsättningar inte nämns i den rättsligt bindande texten anser flera länder att de nationella planerna inte heller behöver ta hänsyn till dem.
Det, om inte annat, är ett tydligt tecken på att texten måste skrivas om, anser kritikerna.
Mål utan mening
Policyn innehåller visserligen uttalade mål om att klimat, natur och biologisk mångfald ska skyddas, men det behöver inte betyda så mycket, enligt Célia Nyssens.
– Den stora svagheten är att målen är öppna för tolkningar, de är inte kvantitativa och medlemsstaterna behöver inte visa om och hur de lever upp till dem, säger hon.
Vissa delar av den gröna given – som också är gemensamma med målen i CAP – kommer att omfattas av lagstiftning och dessa måste medlemsstater då följa. Ett sådant exempel rör bekämpningsmedel. Däremot kommer inte skydd för biologisk mångfald, för att ta ett annat exempel, regleras i lag, enligt Célia Nyssens.
– Men inte ens lagstiftning ger några garantier. Så länge kopplingen till CAP och till de ekonomiska bidragen är så svag kan medlemsstaterna hitta på historier om hur pesticidanvändningen minskar och komma undan med det, säger hon.
Fortsatt storskalighet
Omkring en tredjedel av EU:s budget går till jordbruket, motsvarande 540 miljarder kronor varje år. Hur pengarna används har alltså stor betydelse.
– Vi vill se att pengarna riktas mot ekosystemtjänster, mot åtgärder som ökar exempelvis kolinlagringen och biodiversiteten och minskar antibiotikaanvändningen. Jordbrukssektorn sitter på många av de lösningar vi behöver för att nå miljö- och klimatmålen, säger Pär Holmgren.
– Med den nya jordbrukspolicyn uppmuntrar det storskaliga industriella jordbruket. Det är sorgligt att stöden inte kommer att gå till alla de lantbrukare som vill värna planeten, säger han.
Majoriteten i parlamentet var emellertid nöjda med att CAP:en äntligen är på plats, däribland Jessica Polfjärd, ledamot för Moderaterna. Hon hade gärna sett att policyn haft ett ”tydligare fokus på konkurrenskraft och jobbskapande åtgärder”, men tror att den kan bidra till hållbar omställning för lantbruket.
– Den är ett första steg mot ett större miljö- och klimatfokus i den gemensamma jordbrukspolitiken, säger hon till Dagens ETC.
