Dygnet då klimatkrisen flyttade in i min kropp

Jag vaknar klockan 04.00 av att det spöregnar på tältduken. Det jag tror är regn är aska från skogsbränderna. Jag kliver upp och går ut på stranden utanför huset där barnen sover, och där jag och min man har slagit upp ett tält. Det är fortfarande mörkt ute, men över trädtopparna är det alldeles rött. Inte av att solen är på väg upp, utan av elden.

Jag har forskat och undervisat i ämnet miljökommunikation i 14 år. Inom miljökommunikation försöker vi utveckla sätt att förstå men också förändra sätten vi lever på mot mer hållbara livsstilar. På landsbygden, i städerna, i Sverige, och runt om i världen. När jag började på universitetet så talade vi om klimatförändringarna som något som snart skulle komma. De senaste åren talar vi inte längre om klimatförändringarna som något som vi måste förbereda oss för, utan som något som vi lever mitt i. Jag har förstått det, och har också använt mig av det sättet att beskriva världen, både i min forskning och när jag undervisar.