Michaela Skoog ställde i ordning stolar för ännu en stillsam miljökafékväll i närheten av Folkets park i Malmö. Året var 2007, Klimax-aktivisten Shora Esmailian var på besök och berättade om när hon och andra sprang in på Bromma flygplats för att protestera mot inrikesflyget.
Michaela Skoog satt kvar efteråt tillsammans med två personer hon just träffat och sa ”det här kan vi också göra!” Några veckor senare genomförde hon sin första direktaktion – människor hon hade samlat blockerade biltrafiken i båda riktningarna utanför köpcentret Triangeln i Malmö.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Vid den här tiden stod klimatfrågan högst upp på mediernas dagordning. Flera grupper genomförde direkta aktioner som att hälla ut ett stort lass sand utanför ett resevaruhus, eller blockera ingången till Vägverket och spela låten ”Highway to hell” i protest mot motorvägsbygget Förbifart Stockholm.
Stadsjeepssabotage
Andreas Malm gav samma år ut boken ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent”. Han var med och startade både Klimax, som genomförde många av direktaktionerna, och Asfaltsdjungelns indianer, som ville få bort stadsjeeparna.
– Vi gick ut på nätterna och la små gruskorn i ventilerna. Man skruvar upp själva ventilen och pillar in ett gruskorn och sen skruvar man tillbaka ventilen. Då pyser luften ut ur däcket. Det tar en timme eller så innan däcket är helt tomt.
Varje bil fick ett flygblad där aktivisterna motiverade sin handling. Sabotagen fick medial uppmärksamhet, vilket bidrog till att folk över landet laddade ner samma flygblad från indianernas hemsida.
– Det kunde vara så att flera hundra stadsjeepar pystes under en natt i Stockholm, Göteborg, Malmö, andra städer, i första hand välbärgade stadsdelar, berättar Andreas Malm.
Asfaltsdjungelns cowboys
Svenska bilägares intresseorganisation Motormännen rasade, och ”Asfaltsdjungelns cowboys” samlades för att stoppa indianerna.
– Till slut var det en incident där en ”vardagshjälte” hoppade på oss när vi var ute och pös. En blev gripen, det blev en rättsprocess och i samband med det avvecklades aktionsgruppen, minns Andreas Malm.
Över hela landet startades även lokala Klimaxgrupper. I Malmö var Michaela Skoog en av de drivande. Flaggskeppet var de ”klimatkrockar” de ordnade varje månad. Under slagord som ”Rädda våra liv, rädda våra barn, inga bilar i innerstan” blockerades biltrafiken och gatan intogs för en halvtimme eller två av isbjörnar och pingviner, kaffe och bullar, musikanter och sång, snurrande hopprep och målande gatukritor. Den goda stämningen hölls uppe med hjälp av dialog mellan Klimax säkerhetsansvariga och polisen.
– Att ställa sig framför trafiken och säga ”stopp” kanaliserade klimatångesten man kände på ett väldigt tydligt sätt, minns Michaela Skoog.
I maj 2008 var Andreas Malm med och startade Klimataktion, vars syfte var att ta spjärn mot alla initiativ som bubblade upp över landet och hävstånga dem till en folkrörelse. Ett år senare uppgavs de ha startat 17 lokalgrupper i landet, och en flora av nätverk.
2017 har Klimataktion fyra lokalgrupper. Klimax existerar i dag som ouppdaterad Facebooksida. Den breda folkrörelsen kom av sig just som den lämnade startblocken. Direktaktionerna försvann nästan helt från Sveriges gator. Vad var det som hände?
Michaela Skoog berättar att klimatkrockarna gav henne massor med energi, men det tog samtidigt mycket tid och kraft att arrangera dem.
– Jag tror man måste brinna för det och det är svårt att brinna hur länge som helst.
Andreas Malm berättar att en nationell ”attack” mot tre av landets inrikesflygplatser planerades i februari 2008. Men polisen fick nys om aktionen och ingen kom in på landningsbanorna. I stället dömdes sex Malmöaktivister till villkorlig dom i två år och dagsböter. Precis som med Asfaltsdjungelns indianer bidrog rättsprocesser till nedgången.
Fiaskot i Köpenhamn
Men Andreas Malm påminner om att det var större krafter i rörelse. Hösten 2008 slog finanskrisen till vilket flyttade mediefokuset. Dödsstöten för den radikala svenska klimatrörelsen kom i december 2009, under klimattoppmötet i Köpenhamn.
– Så otroligt mycket energi hade mobiliserats inför Köpenhamn, och efter det gick luften ur. Det fanns en väldigt naiv inställning hos oss i klimatrörelsen om att man faktiskt kunde förvänta sig resultat, säger Andreas Malm.
– Sen pyste det ut i ingenting eftersom USA och andra länder saboterade förhandlingarna och Köpenhamnsavtalet var ingenting – bokstavligt talat. Det var ett fiasko på alla fronter.
Efter Köpenhamnstoppmötet tog Michaela Skoog en paus från aktivismen innan hon gick med i Djurrättsalliansen och protesterade mot minkfarmar. Det var en mer konkret typ av aktivism, med tydliga fiender och offer. Klimatångesten har inte lämnat henne.
– Men om man inte gör något åt det så måste man också blunda lite för det. Annars blir det för mycket, säger Michaela Skoog.
– Det kände jag också när jag blev vegan, att det var först då jag till fullo kunde ta in hur djurindustrin ser ut.
Andreas Malm har lämnat den svenska klimataktivismen men inte klimatfrågan. Han forskar om fossilkapitalismens historia och deltar i stora blockader mot kolgruvor i Tyskland.
Militant på lång sikt
Det har gått tio år sedan han stod på barrikaderna i Sverige och sa att en klimatrörelse måste ställa om hela samhället – nu eller aldrig. Det blev inte ”nu” men det får inte heller bli ”aldrig” säger Andreas Malm i dag. Isen i Arktis är sannolikt bortom räddning och flera klimatkatastrofer går inte längre att stoppa, men det finns mycket kvar att rädda.
– Nederlag och katastrofer är inga undantag utan snarare regel, är Andreas Malms inställning i dag.
– Det är just därför man måste kämpa så uthålligt, långsiktigt och militant som möjligt för att försöka göra det man kan för att vända utvecklingen.
