Yosh beskriver situationen i staden som bitvis kaotisk:

– Det är akut bostadsbrist, det är nästan omöjligt att hitta en lägenhet att hyra. Människor bor på härbärgen, hemma hos vänner eller volontärer. Våra aktivister i Feminist Workshop har också öppnat sina hem för internflyktingar nu. Det råder också en viss brist på livsmedel, mataffärerna är visserligen öppna men vissa dagar är butikshyllorna tomma. Efterfrågan på mat har ökat både på grund av flyktingar och det faktum att det finns många organisationer i Lviv som ger humanitär hjälp till städer som invaderats av Ryssland. Trots att Lviv hittills varit förskonat från militär invasion är det omöjligt att leva ett normalt liv. Det är svårt att koncentrera sig på vardagliga angelägenheter när man vet vad som händer i andra delar i landet – och att det snart kan hända även här.

Hur är stämningen mellan rysktalande och ukrainsktalande invånare i Lviv?

– Det finns en viss social spänning skulle jag säga. Ibland uppstår konflikter som är språkrelaterade. Lviv är en ukrainsktalande stad, men flyktingar från andra städer i Ukraina är ofta rysktalande. Det är svårt för dem att omedelbart byta till ukrainska och en del lokalbor här Lviv tycker att det ryska språket känns hotfullt, eftersom det är språket som används av de som angriper vårt land just nu. 

Yosh beskriver hur hennes organisation Feminist Workshop, som i vanliga fall anordnar utbildningar, kurser och aktiviteter för att sprida feministiska idéer, snabbt har tvingats omorganisera sin verksamhet. De håller nu bland annat kurser i första hjälpen och ordnar aktiviteter där man till exempel bygger camouflagenät.

– Från och med den 24 februari när Ryssland inledde sitt angrepp började vi erbjuda människor, framförallt kvinnor och barn, akut hjälp med allt från att hitta bostad och ekonomiskt stöd till psykologhjälp och barnomsorg. Våra aktivister fortsätter att arbeta; de flesta som frivilliga i armén eller som volontärer för att hjälpa flyktingar. En del har också lämnat landet, berättar Yosh och fortsätter:

– Vi har, till skillnad från många andra, ett feministiskt perspektiv på det som händer nu. Som feminister ser vi även problem som sällan uppmärksammas i media. Det handlar om krigets inverkan på kvinnor och flyktingar. Vi ser nu bland annat konservativa tendenser där vissa vill begränsa kvinnors reproduktiva rättigheter för att öka befolkningen efter kriget. Det skapar ytterligare svårigheter för vårt arbete i en redan svår tid. Men vi hoppas på det bästa och tror att vi kommer klara det här också.

– Vi behöver allt ekonomiskt stöd från omvärlden vi kan få för att kunna fortsätta med vår hjälpverksamhet.

De kvinnor (och barn) som fortfarande är kvar i Ukraina, stannar de för att de vill delta i kampen eller för att det är omöjligt och för riskabelt att fly eftersom de ”humanitära korridorerna” inte fungerar?

– Folk har olika strategier. De som har möjlighet åker till andra länder. Med ”möjlighet” menar jag god hälsa, pengar, tidigare utlandserfarenheter, ett yrke som gör att man kan arbeta på distans och språkkunskaper. Många av dem är fokuserade på att komma tillbaka så snart som möjligt. De som inte har dessa möjligheter, och kanske bor i södra eller östra Ukraina, försöker ta sig till Lviv eftersom det fortfarande är en relativt säker stad.

Kan du beskriva hur en dag i ditt liv kan se ut nu under kriget?

– Dagen börjar med att läsa nyheter och Telegramkanaler. Bland aktivisterna i vår organisation finns personer som ursprungligen kommer från andra städer men har bott länge i Lviv. Nyheterna från deras hemstäder, Charkiv, Kiev, Cherson, Mariupol, som invaderats av Ryssland är ofta väldigt sorgliga. Kända platser förstörs, människor förlorar sina hem. Några släktingar till mina vänner har dödats, andra har suttit i skyddsrum i över tre veckor. Nästa steg är att dela nyheterna med familj och vänner som inte bor här. Först efter det kan jag börja min morgonrutin; arbeta, delta i volontäraktiviteter, och då och då uppdatera nyhetsflödet.

– Vi försöker också organisera fritidsaktiviteter: skapa informella möten, titta på film tillsammans, och arrangera gruppterapi med en psykolog för att bearbeta det vi är med om. 

– Vi är övertygade om att vi kommer att ta tillbaka vårt land och att vi åter kommer att kunna leva i fred.

Fotnot: Några veckor innan Ryssland inledde sin invasion av Ukraina intervjuade ETC nyhetsmagasin Yosh, som är chef för den ideella organisationen Feminist Workshop i staden Lviv i västra Ukraina, och har sedan dess hållit kontakten med henne.