Vi vinner inga strider genom att göra andra till demoner

”När fan blir gammal blir han religiös”, lyder ordstävet. Och när socialisten blir gammal blir hon individualist? Nej, så illa måste det väl inte vara. Men grejen är att jag har upptäckt att när jag hamnar i sammanhang där alla förväntas tycka lika så slår jag numera nästan alltid bakut. Också när det som alla förväntas hålla med om är någonting som jag verkligen håller med om. Är jag så rädd för att vara en del av en grupp, av ett vi? Det känns ju lite… barnsligt.

För ett tag sedan var jag på Expressens kulturfest. Priser skulle delas ut, folk skulle äta och dricka och mingla. På scenen stod en konferencier, glamouröst klädd i läder och fjädrar. Han sa att han inte var utklädd, utan uppklädd – detta var hans ”folkdräkt”. Och vi skulle förstå att det där var en markering mot Sverigedemokraterna. Och det förstod vi, och jubel steg mot den tjusiga lokalens höga tak. Jag tänkte: ”vad fan, använd språket – en folkdräkt är inte en helt unik kreation gjord för bara dig”. Och det tänkte jag inte för att jag är språkpolis (vilket jag i och för sig är), utan det tänkte jag för att jag inte ville vara med i ett lättköpt politiskt frieri till en publik där antagligen ingen röstade på Sverigedemokraterna. För att jag inte ville vara med om en så enkel tillfredsställelse av människors längtan efter det politiska.