Det är klart att det vore enklare om pengar fanns i ett överflöd hela tiden. Schlaraffenland, slöfockarnas land, har varit den fattiges dröm sedan de gamla grekerna. Lite liknar en sådan dröm den värld vi levt i på senare tid. Inte så att människor sliter mindre nu än förr, i gigekonomins och Amazonlagrens tidevarv, men det är samtidigt en värld där pengar, för ändå skapligt många människor, tenderar att kunna uppstå ur ingenting.
Jag pratar förstås om fastighetsmarknaden, som skapar förmögenheter på ett sätt som är vilsammare än medeltidens slöfockar någonsin kunnat föreställa sig (bokstavligen – för dem var räntor djävulens påfund).
Det går att tjäna rätt duktigt med pengar bara på att sitta på sin bak och bo, bara man gör det på rätt ställe – och vid rätt tillfälle. Den franske ekonomen Thomas Picketty har övertygande visat att det bästa sättet att bli rik idag är att redan äga, eller att ärva.
Picketty använder begreppet rentiär, vanligt vid förra sekelskiftet, för dessa människor som lever på andras istället för sitt eget arbete. Hans slutsats är att de blivit många fler de senaste decennierna – och för många alldeles vanliga människor handlar det om inkomster som sätter en rejäl guldkant på tillvaron.
I slutet på 1800-talet växte starka motrörelser fram. I Tyskland pläderade socialkonservativa Kathedersozialisten för statsingripanden som skulle tämja marknaden.
Men på andra sidan Atlanten formulerades ett alternativ som byggde på andra principer. Henry George (1839–1897), född i Philadelphia men verksam i New York, var en ekonom och politiker som formulerade småbönders och arbetares frustration över höga hyror och spekulerande järnvägsbolag i en serie nationalekonomiska skrifter som såldes i enorma upplagor.
Hans recept var enkelt: inför en skatt som en gång för alla lägger beslag på allt jordvärde som inte skapats genom eget arbete utan beror på samhällets utveckling och det faktum att jorden är ett naturligt monopol (det går inte att producera mer än en tomt som ligger på samma plats). När detta väl var gjort skulle ett samhälle byggt på flitiga småproducenter kunna återskapas.
Tanken är intressant eftersom den tar tag i det faktum att värden som skapas genom monopolisering är svåra att agitera mot, så länge inte själva monopolet skapats på ett regelvidrigt sätt. Det är ett sätt att tjäna pengar, men vem är det egentligen som förlorar? Varifrån kommer dessa pengar? Vem blir fattig om jag blir rik? Det enklaste svaret är förstås att det är pengar som uppstår genom att ekonomin växer. Det är allas pengar, och allas pengar är lättare att lägga beslag på än någon annans pengar. Men de kunde stannat i allas ägo.
Georgismen odlades faktiskt i Sverige under några år innan första världskriget, och den främste av dess förespråkare hette Johan Hansson, pianobyggare från Ystadstrakten.
Han är mest känd som grundare av förlaget Natur&Kultur och inspirerade politikern och juristen Carl Lindhagen och många andra till den aktiva jordpolitik som under några år fördes av Stockholms stad. För att dämpa ökningen av jordpriserna köpte staden med början 1904 stora områden i de omgivande socknarna och istället för att säljas till byggherrar hyrdes tomterna ut på 60 år. Då gick de inte att spekulera med, och kostnaderna för nya bostäder kunde begränsas genom att staden bara tog ut vad det kostade att förse de nya områdena med vägar, vatten och avlopp. Istället för att som George föreslog, konfiskera jordvärdena, skulle de aldrig uppstå.
Det höll ungefär i 80 år. Först hamnade tomterna, sedan även lägenheterna på marknaden och priserna drevs upp. Carl Lindhagen hade redan 1925 liknat äganderätten till mark vid möjligheten att fritt få supa sig full: ”Det är nog, ärligt talat, den stora alkoholprocenten i äganderättsupplåtelserna, som göra dem så tilltalande för en svag mänsklighet”.
Eller, med andra ord, töcknet kring det faktum att pengarna verkar rulla in utan att det finns någon i andra ändan som förlorar.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
