Stefan Jonsson är författare, kritiker, litteraturvetare och professor. Han släppte förra året samtalsboken ”Sanningskonst” tillsammans med Sven Lindqvist, där de båda samtalar sig igenom hela Sven Lindqvists författarskap. Från den första boken ”Ett förslag” (1955) till den sista ”Avsikt att förinta” (2008). ETC möter Stefan Jonsson för att tala om Sven.

– Hans böcker har betytt väldigt mycket för mig, som för väldigt många andra läsare, särskilt sådana läsare som själva vill skapa förändring, genom att skriva, agera, söka kunskap, organisera och driva opinion, berättar han för ETC.

I inledningen av ”Sanningskonst” återger Stefan Jonsson hur han 2013 läste om ”Myten om Wu Tao-Tzu, en bok han läst många gånger och också undervisat om. Men i 2010-talets samhällsklimat drabbades han på ett helt nytt sätt.

– Det finns ett avsnitt i slutet av boken, som skrevs 1967, som förutsäger vår tid på ett förskräckligt sätt.

I bokens sista del målas en framtidsvision av Sverige upp, där de nationalistiska krafterna i Europa har ”återuppstått med våldsam kraft”. De vita folken har slutit sig samman i försvar av sina privilegier. ”Endast några få kvarlevande orosandar från den ”humanitära” epoken envisades med att tala om ”massmord” och ”utrotning”.”

– Första gången jag läste den var 1981, när jag precis gått ut gymnasiet och skulle läsa A-kursen i litteraturvetenskap. Boken innehöll ett förebådande, som jag inte riktigt uppmärksammade då. Det var först när den återkommande fascismen började synas, som jag lade märke till det där sista avsnittet. Sven har alltid sett det mörka stråket i vårt samhälle, och där skriver han fram det som en framtidsvision.

Borde den boken få en renässans?

– Ja, i högsta grad. Den läses en hel del, men förtjänar definitivt fler läsare. Det är en bok som kommer att stå sig som ett unikt verk i den svenska litteraturen. Den tar upp den bestående ojämlikheten i världsordningen på ett sätt som egentligen är giltigare i dag än när han skrev den. Dessutom skildrar den vilket personligt ansvar man har för detta som människa, men också som konstnär och författare.

Sven Lindqvists litterära stil är svårfångad. En blandning av personliga betraktelser, samhällskritik, resereportage, litteraturvetenskapliga frågor och historiska efterforskningar trängs på sidorna i samma böcker.

Kan man sammanfatta Sven Lindqvist stilmässigt?

– Redan i första boken förutsatte han sig att uppfinna eller odla en ny sorts litteratur. Han har genom sitt författarskap förnyat essän genom att kombinera det djupast personliga, som drömskildringar, minnen, egna privata pinsamheter och misslyckanden genom livet, med ett allvarligt tilltal om avgörande historiska och politiska problem, säger Stefan Jonsson.

– Han hade också ett nytt sätt att resa och observera världen. I kombinationen av de tre sakerna, det privata eller nästan omedvetna, de allvarliga politiska frågorna och resandets glädje och lycka, skapade han en prosa som förenar elementen i en montageform. Man kan också karaktärisera det genom negationer: det är inte dikt, det är inte roman, inte dramatik, självbiografi, memoar eller fackprosa. Men det finns inslag av alla dessa i hans böcker. Det är en fri och våghalsig syntes. Ingen annan författare har lyckas med detta lika bra. Det är hans storhet.

– Han är kameleont, varje bok är sin egen sång. För varje ämne han har tagit sig an har han liksom skräddarsytt en essäform som passar ämnet perfekt. Det finns en slags dialektisk anpassning mellan ämne och form som väldigt få essäister har.

1992 släppte Sven Lindqvist boken ”Utrota varenda jävel”, som handlar om den kolonialistiska utrotningspolitik som var förutsättningen för Västvärldens välstånd. Boken har blivit en av hans mest lästa böcker och som översatts till flera andra språk.  

– Det blev en väldig debatt om den. Somliga påstod att Sven Lindqvist försökte relativisera förintelsen i och med att han visar att grunden till förintelsen lades av de västerländska staternas imperialistiska system. Vad Hitler gjorde i Europa var att flytta in det här systemet i Europa och utsätta judarna och romerna för det, berättar Stefan Jonsson.

Många hittar till Sven Lindqvist i sena tonåren. För mig hade han ett sätt att skriva som gjorde att det kändes som att sinnet vidgades, världen blev större, taket lyfte. Och samtidigt skriver han om så otroligt mörka saker. Jag tänker att det är utmaningen för alla som skriver och vill säga något om det mörka i världen: Hur gör man för att skriva om avgrunden och samtidigt göra så att läsningen blir lustfylld.

– Ja, precis. Det är en del av storheten i hans arbete, att han faktiskt lyckas med det.

Kom du under era samtal närmare svaret på frågan om hur han gör?

– Ja, det tycker jag. Sven framhöll ofta hur viktigt själva tilltalet och närvaron av en tänkt läsare är. Han sa: om du kan tala till en, vet du hur du kan tala till alla. Han berättade hur han tränade sig i det genom att skriva enormt mycket brev.

– Det andra är medvetenheten om att en bra text inte kommer gratis. Den kommer inte instinktivt eller impulsivt, den kräver arbete. Jag tror att Sven Lindqvist är en av de författare som varit noggrannast med stilen, hur han konstruerade varje mening, men också i researchen.

– Han har varit extremt disciplinerad under hela sitt författarskap. Han har tagit sig själv på största allvar och genom sitt arbete visat att han har gjort det med rätta. Arbetsdisciplin framstår ofta som något tråkigt och strängt, men för honom var det alltid sammanbundet med lycka, frihet och lust. Det är därför texterna plötsligt kan vidga sig mot rymder av lycka och möjlighet och en tro på att fel kan rättas till och samhället förbättras.

För att få syn på den reformistiska Sven Lindqvist, tipsar Stefan Jonsson om artikelsamlingen ”Hamiltons slutsats”, från 1982.

– Där syns hans idéer om hur man med reformer kan förbättra samhället i riktning mot socialism. Han skriver om ekonomisk demokrati och löntagarfonder. Det är utopiska, men samtidigt praktiska idéer. I våra samtal beskrev han det som att han stod till höger om hela det svenska intellektuella livet under 1970-talet och betraktades som en suspekt sosse, medan han från slutet av 1980-talet stått klart till vänster om de flesta.

Du har läst igenom hela hans författarskap, vilka böcker har överraskat mest?

– De böcker som förvånade mig mest, därför att jag inte hade läst dem eller förstått deras kvalitet,  är ”Gräv där du står” och de bägge Latinamerika-böckerna med samlingstiteln ”Jord och makt i Sydamerika”. Latinamerikaböckerna är tungt vägande politiska och ekonomiska verk som bygger på reportage, men samtidigt genomför en grundanalys av tillståndet i tredjevärlden: maktfördelningen, kapitalägandet, orättvisorna, nyimperialismen och möjligheterna till mänsklig frigörelse från detta genom reformism eller revolution. De två Latinamerika böckerna som Sven skrev under några år på 70-talet rymmer liksom mer än vad en genomsnittlig svensk forskare åstadkommer under en livstid. Och dessutom är böckerna skrivna på ett sätt som gör att alla kan läsa och förstå.

– ”Gräv där du står”, som är en handbok i hur man utforskar sitt eget jobb, är ett fenomen i egen rätt. Den gav upphov till en folkrörelse. Det är en snustorr lärobok om cementbranschen, som innehåller en skarp analys av förhållandet mellan arbete och kapital, men också av barfotaforskarens politiska uppgift. Den handlar om att erövra världen med kunskapens makt. Säg att vi alla skolar oss i hur det här huset byggdes, utforskar vilka som har bott här, vilka som har arbetat här, vilka som äger det, etc. Då skulle vi kunna ta makt över våra egna liv och över vårt eget samhälle. Det ligger ett ljust budskap i detta, att man med kunskaper och insikter som man erövrar tillsammans med andra kan erövra sin värld.

– Och sedan har vi förstås ”Utrota varenda jävel”, som hänger ihop med ”Bänkpress”, ”Ökendykarna” och ”Nu dog du”: folkmordstetralogin. Man kan absolut läsa böckerna var för sig, men det är också intressant att läsa dem tillsammans. Man får syn på hur Sven angriper frågan om varför vi bevarar makt genom att döda eller bomba, det här djupt destruktiva draget inom den västerländska civilisationen.

I slutet på ”Myten om Wu Tao-tzu” frågar sig berättaren/författaren huruvida hans konstnärliga gärning varit förgäves. Den hjälpte inte. Är det en oro som Sven själv har haft?

– Han pratade en del om det. Han var medveten om att en författare inte kan åstadkomma en sådan förändring. En författare kan peka ut problemet och väcka medvetandet, men det vore dumt att tro att författaren genom en bok kan göra något åt problemen. Han berättade att när han skrev ”Reklamen är livsfarlig” 1957 så trodde han att boken skulle slå ned som en bomb – att regeringen, tidningsägarna och reklammakarna skulle få sig en tankeställare och att boken skulle bidra till förändring. Istället blev boken idiotförklarad, som han beskrev det själv. Han blev hånad. Han var då bara 25 år gammal, så det måste ha varit tufft. Han ansåg att bokens analys fortfarande stämmer helt och hållet, men han trodde inte längre att det gick att åtgärda problemen lika enkelt, genom att bara skriva en bok och tala om vad som var fel och vad som bör göras istället.

Jag hittade till den när den kom i nyutgåva i början av 2000-talet, och den hade ju behållit all relevans. När jag läste om den härom året kändes det som att den hade blivit ännu mer relevant, i takt med att reklamen flyttar allt längre in i våra liv. Hur lyckas man skriva en sådan bok, som är lika relevant, eller mer, 60 år senare?

– Sven har aldrig skrivit om symptomen på saker och ting, han har alltid gått till roten och orsaken. Det är det som gör att den boken fortfarande är lika sann. Den är ju oerhört fräsch.

Vilka är skillnaderna mellan den unga och den äldre Sven Lindqvist?

– Det är jättestora skillnader genom författarskapet. De tidiga böckerna är mer självupptagna och resonerande. Vi träffar en ung författare som resonerar med sig själv om världen, det är tankeböcker på ett annat sätt. De senare böckerna är ofta mer problemorienterade och aktivistiska. En del säger att de också blir mer pessimistiska, men det tror jag inte stämmer. Pessimismen och optimismen lever sina egna liv som två olika stråk genom författarskapet.

Titeln på er bok är ”Sanningskonst”. Vad betydde det för Sven Lindqvist?

– För honom betydde det att man inte behöver dikta eller hitta på för att göra konst eller litteratur. Man kan lika gärna göra konst av det som är sant. Fakta, sanningar och verifierbara förlopp kan bygga en text som är lika spännande som en thriller. Han har bevisat att det går. Sedan kan man ta ytterligare ett steg, och säga att konsten har ett särskilt sätt att förmedla sanningen, som gör att fakta då blir mer drabbande än om man skulle läsa om samma sak i en tidningsartikel eller rapport.

– Hur väcker man läsarens intresse för sambandet mellan våra priviligierade liv här och människors svåra och oprivilegierade liv någon annanstans? Det är sant att ett sådant samband finns. Men hur skapar man en text som väcker en moralisk reaktion på detta faktum? Det var det han lyckades med.

Jag kan bara hålla med. Och därtill skriver han på ett sätt som inte gör en politiskt deprimerad eller handlings­förlamad. Man blir livrädd, men samtidigt fylld av kraft.

– Han har alltid velat väcka och aktivera människan och läsaren att gå vidare någonstans. Som han skriver i ”Utrota varenda jävel”: ” ”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.”

– Därmed ville han ingjuta mod att göra någonting. Detta tilltal återkommer genom hela författarskapet, från första boken: Hur blir man en modig människa, hur blir man en uppriktig människa? 

Röster om Sven Lindqvist ...

Johan Ehrenberg

Ägare och grundare av ETC:

– Jag började läsa Sven sent och insåg att jag hade missat en episk kamp mellan det statiska, korkade Jan Myrdal-tänkandet och en intellektuell och dialektisk författare som var reformist, alltså Sven Lindqvist. Det var väldigt upplyftande. Som författare har jag blivit väldigt inspirerad av hans sätt att skriva. Som läsare vet du inte vart du är på väg. Man får följa med i ett pågående samtal. Hans skrivande handlar inte om att berätta hur det är, utan om att skapa medvetenhet. Det är först när människor är medvetna de kan börja förändra.

Gahangir Sarvari

Utvecklingschef för nya företag inom ETC:

–Jag mötte Sven Lindqvist i en källarlokal, som jag skulle hjälpa honom att tömma. Han skulle skänka böcker till ETC:s läsare. Vi stod och tittade på varandra och fascinerades över och skrattade åt att vi båda bar basker. Ofta när man kommer till en källare full med böcker, är det en sorglig känsla, men i hans källare fanns det liv. Det fanns saker som han hade bevarat från olika resor och projekt i olika länder. Man kunde stå och prata om varenda grej. Jag hade tur som fick lära känna honom. Han var som en källa som flödade av värme, på ett väldigt lågmält sätt. Han var en stor tänkare i en lugn kropp. Som person som har varit aktiv och engagerad i omvärlden har hans skrivande påverkat mig starkt. Han ingav en känsla av att man inte var ensam, det fanns fler som tittar på världen på det sättet. Vi lever i en värld som är sammanlänkad, han fångade genom sitt skrivande en solidarisk tanke i omvärlden.

Alexandra Pascalidou

Journalist och författare:

– Jag upptäckte Sven Lindqvist när jag var med i Ungdom mot rasism på 90-talet och Europarådets kampanj Alla olika- Alla lika. Jag läste ”Utrota varenda jävel” i en inandning och senare ”Antirasister” som blev min Bibel. Sven Lindqvist har sedan dess varit min idol, min tröst, min vitamininjektion och inspiration på många sätt. Jag blev så lycklig över att en vit svensk man skrivit om rasismen och kolonialismen som grund för slavhandeln, förintelsen och folkmorden. Sven Lindqvist gav antirasismen namn och ansikten och historisk kontext. Hans böcker borde vara obligatorisk läsning för alla. I synnerhet i dessa tider då antirasismen misstänkliggörs och motarbetas. Jag är djupt tacksam över hans folkbildande och stärkande insatser för oss som bär på rasismens rivmärken och ärr. Nu ska jag ta fram mina sönderbläddrade böcker med marginalerna fyllda av utropstecken och anteckningar och läsa dem igen.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.