Ing-Marie Wieselgren är nationell psykiatrisamordnare på SKL. Hon menar att väntetiderna främst beror på två faktorer.

– Det ena är att barnpsykiatrin har för dålig kapacitet för att göra vissa saker som efterfrågas. Sedan saknas det personal, många landsting har inte tillräckligt med barnpsykiatriker och specialistsjuksköterskor.

Ytterligare ett problem som Ing-Marie Wieselgren pekar ut är en första linje som inte är tillräcklig. För att möta de barn och unga som lider av lätt till medelsvår psykisk ohälsa krävs en nivå mellan den generella nivån, som riktar sig till alla barn och unga, och specialistnivån.

– Det är för många ärenden som skickas direkt till specialistnivå som inte behöver hamna där.

Anonymitet är en hjälp på vägen

Elina Johnsson är kurator på stödenheten på Bris. Många av de barn och ungdomar som vänder sig till Bris pekar på samma problem – att det är lång kö eller väntetid till BUP, och att många inte upplever att de får den hjälp de behöver.

– Fördelen med att höra av sig till Bris är att de som ringer är anonyma. Det är svårare att vara modig och berätta på BUP, för där är du inte anonym. Här vet ingen vem du är, och du kan prata om precis vad som helst.

Faller in i gamla metoder

Även Elina Johnsson pekar ut första linjen som något som behöver byggas ut och förstärkas, tillsammans med elevhälsan i landets skolor.

– När det gäller barn och unga är det jätteviktigt att det finns tidiga insatser för dem.

Ing-Marie Wieselgren tror att bristerna måste tas hand om genom ett långt och envist utvecklingsarbete.

– Vi behöver en ny metodutveckling, vi måste våga göra annorlunda. Vi är rädda för förändring, och när man befinner sig i ett krisläge är det lätt att man återgår till det gamla vanliga sättet man brukar tackla problemen på.