Bilden har pockat på Johan von Schreeb, och nu är han mitt i detta livsavgörande ögonblick. Det här är sista chansen att ändra sig inför resan in i krigets Afghanistan. Ska han följa med mujahedinkrigarna som kan ta dem till sjukhuset i Afghanistan?
Han kräks av oro i det kylslagna badrummet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Vem ska leva och vem ska dö?
Utlandsuppdraget i Afghanistan för internationella Läkare utan gränser 1989 blir det första av otaliga. Rwanda, Kambodja, Haiti, Sierra Leone, Tjetjenien, Filippinerna, Sydsudan. Någonstans där blir kirurgen tillika docenten i internationell hälsa kort och gott ”katastrofläkaren”. Om än motvilligt följer han sin pappas fotspår, läkaren som bland annat arbetat i Korea och som bodde med hela familjen i Etiopien när Johan von Schreeb var mellan nio och elva år.
Ett annat barndomsminne: Han sitter på vardagsrumsgolvet i Vasastan och syr stygn i en tarmsnutt som pappan lånat med hem i en plasthink från sjukhuset. Medan Johan övar förklarar pappan ”Du får aldrig sy ihop huden på en krigsskada, kom ihåg det”. Johan von Schreeb har med sig förmaningen när han senare står inför en mujahedinkrigare i Afghanistan med tarmarna hängandes utanför buken.
Vem ska leva och vem ska dö? Johan von Schreeb har tvingats till svåra val när tiden är knapp och läget akut. Efter jordbävningen på Haiti avbryter han ett återupplivningsförsök av två för tidigt födda tvillingar för att kunna hjälpa andra skadade i kön som växer framför honom. Men arbetet är som tyngst när det är andra människor som orsakat det lidande han ställs inför.
– Det är lättare om det är ett virus, jordbävning eller tyfon. Då kan man bara skylla på naturen och enas kring det. Men när människan är orsaken för lidandet blir det svårare.
Läkare utan gränser – en bråkstake
1993 blir Johan von Schreeb en av grundarna av den svenska sektionen av Läkare utan gränser. En organisation vars självändamål är att lägga ner verksamheten, att inte längre behövas.
– Jag är väldigt stolt över att jag var med och födde fram en bråkstake. För Läkare utan gränser ifrågasätter inte bara sig själv utan välgörenhet. Det ska inte vara någon med kammat hår, tvärtom, säger han på mobilen i pausen under en stor katastrofövning utanför Milano i Italien.
På centret finns katastrofexperter från hela världen, och tillsammans med dem övar Johan von Schreeb koordinering av internationella team. Med sin över två decennier långa erfarenhet har hans egen roll kommit att utvecklas från den rent kliniska till att samordna och förbättra insatserna.
– Efter att ha jobbat med Läkare utan gränser på massa ställen tyckte jag att de internationella insatserna var så dåligt samordnade, så jag var med och drog igång det här för WHO. Vilken kvalitet ska hjälpen ha? Hur samarbetar man?
Tidigare i år befann sig Johan von Schreeb i den irakiska staden Erbil, som under normala omständigheter ligger en timmes bilfärd från Mosul. På bara en månad söker över 1 000 personer sig till vårdinrättningarna. En av de skadade är en liten flicka med ett hål i halsen. Kulan från en krypskytt har borrat sig rakt igenom.
Johan von Schreeb konstaterar att respekten för de humanitära insatserna håller på att luckras upp – om hjälparbetare tidigare kunde vifta med en vit flagga för att få fri lejd är man i dag snarare en måltavla. Läkare utan gränsers sjukhus har blivit bombade i länder som Yemen och Afghanistan.
No go-zoner för humanitära insatser
Visst har Johan von Schreeb varit rädd förut, som under inbördeskrigets Sierra Leone där drogpåverkade barnsoldater ägde gatorna. Men det var ändå en situation som gick att hantera, menar han.
– I dag finns det no go-zoner för humanitära insatser, då det är för farligt. Du har delar av Nigeria och Centralafrikanska republiken, Sydsudan på många ställen. Yemen är nästan omöjligt att jobba i i dag och stora delar av Afghanistan. Syrien. Delar av Irak, säger han och tillägger att det är viktigt att inte ge upp utan försöka hitta nya strategier.
– Vi har problem med den här hjältebilden. ”Och så levde de lyckliga i alla dagar och hjälten löste problemet.” Jag tror att vi har svårt att hantera när sagans myter inte riktigt stämmer. Istället är det en kontinuerlig kamp för rätten till sjukvård som löper på.
Vågade inte åka till Syrien
I Erbil var alla tvungna att passera flera säkerhetskontroller för att nå vårdinrättningarna, även de svårast skadade patienterna. Johan von Schr-eeb berättar att patientvården blev sekundär till säkerhetsfrågan; var den skadade en potentiell IS-medlem?
– Som kirurg vill man bara se skadorna snabbt och operera. Men här var det så otroligt många andra faktorer som spelade in. Det är en ganska bra illustration av hur svårt det blivit. När jag började jobba med det här för över 20 år sedan kunde man hävda det humanitära mandatet på ett annat sätt.
Hur har ditt eget säkerhetstänk förändrats?
– Jag tackade nej till uppdrag i Syrien. Jag vågade inte det, jag tycker att det är alldeles för farligt. Jag förstår inte konflikten, om man skulle bli kidnappad eller liknande hur gör man då? Det handlar inte bara om mitt eget liv, utan om min familjs och andras säkerhet också.
Johan von Schreeb jämför Erbil med situationen i Sierra Leone under ebolakrisen, där han var på plats för att koordinera de internationella insatserna. Där kom det individuella omhändertagandet först på tredje plats, efter målet att stoppa smittspridningen och vårdpersonalens säkerhet.
– Jag var rädd. När jag åkte ner dit var det ingen som visste vad det var för något, det enda vi visste var att det pågick något som kunde bli vår digerdöd. Det var nästan bibliska dimensioner på problemet.
Sierra Leone finns fortfarande med Johan von Schreeb i tanken. För att bidra till att minska landets enorma brist på kirurger är han med och i ett projekt där 20–25 ”icke-läkare” per år tas in på en tre år lång utbildning för att lära sig att operera. Projektet genomförs i samarbete med universitet och myndigheter och har höga kvalitetskrav.
I Sierra Leone möttes Johan von Schreeb också av något nytt: Australien hade outsoursat ebolainsatsen till ett privat företag.
– En ny strategi som verkligen kan ifrågasättas, säger han.
Gäller att vara aktsam även i Sverige
Johan von Schreeb märkte även av de privata aktörerna i Irak, då kontrakterade av Världshälsoorganisationen, WHO. Han menar att man släpper in företagen i Irak då säkerhetsläget gör att färre frivilligorganisationer är redo att ta riskerna.
– Det är en obehaglig utveckling. Jag blev erbjuden 1 800 amerikanska dollar per dag för att arbeta för dem, medan jag i mitt jobb med Läkare utan gränser tjänar 50 gånger mindre. Om motivationen är att tjäna pengarna, hur blir det då? De flesta som jobbar med de här frågorna har en grundläggande rättspatos, men om vi får fler och fler som gör det som ”legosoldater” för pengarna, vad är det man levererar då? Vem bryr sig om patienterna? Det blir väldigt komplext.
Han menar att det även gäller att vara aktsam i Sverige.
– Vård ska vara en rättighet och inte en handelsvara, det ska inte handla om köpkraft. Det är otroligt viktigt att slåss för, även i Sverige. När vård är en handelsvara är den inte tillgänglig för alla. Det blir annat än patienternas behov som styr – det blir storleken på doktorns plånbok. Det tycker jag skulle vara det värsta, att bli korrumperad av pengar. Men jag är inte immun. Ibland tror man att man står över allt det där, men jag kan bli drabbad lika väl som alla andra. Doktorerna som jobbar för att tjäna pengar är inte av en annan sort, det är bara så att makt och pengar korrumperar.
Har velat utmana sina egna rädslor
Johan von Schreeb berättar att den nu avlidne läkaren och professorn Hans Rosling var hans handledare, och att han även inspirerade till grundandet av Läkare utan gränser. I den anda som kommit att bli synonym med Rosling är även Johan von Schreeb mån om att berätta att allt faktiskt inte har blivit sämre. Kvaliteten på katastrofvården som ges har blivit bättre, det är inte som för 20 år sedan då många tog med sig utrangerat material. Och även om det finns prickskyttar som siktar mot barn i dag drar han inga växlar på att människan blivit ondare.
– Det är bara att gå tillbaka till 30-åriga kriget. Folk slog brutalt ihjäl varandra. Det finns en myt om att allt bara blir värre och att vi blir allt grymmare.
Genom människorna som lever i konflikt- eller katastrofområden har han lärt sig konsten att förhålla sig till de egna motgångarna.
– När jag kommer hem från ett uppdrag och får en parkeringsbot kan jag tänka att fy fan, vad i helvete. Men det går rätt snabbt att se att jämfört med det här och det här och det här, är det här ingenting. Mina erfarenheter ger mig en referensram att se på saker med lite mer distans.
Johan von Schreeb berättar vidare att det i dag är skönt att se att ”saker fungerar utan mig”. Men än så länge kallar världens mest utsatta områden på honom. Nästa resa går kanske till Ukraina, han har fått ett erbjudande om att åka dit.
Vad är det som driver dig?
– Jag tänker på det, nu när jag håller på med sommarprogrammet för P1. Jag tror att det delvis har handlat om att göra skillnad, att i livet göra något som betyder någonting. Men sedan tror jag också att jag har velat utmana mina egna rädslor.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
