– Stefan Löfven fick rådet av sina företrädare att skaffa sig kapacitet för att lyfta blicken. I början har man det långa perspektivet, man vet vad man vill och har visioner. Men sedan mals de visionerna lätt ner i det dagliga arbetet och perspektivet riskerar att bli kortare och kortare. Till slut handlar det bara om den vecka eller den dag man är i. Så jag utgör en kapacitet för att tänka långsiktigt och strategiskt.
Hur går det då?
– Jo tack, det går bra. Det finns ju otroligt mycket som behöver göras. Det händer så mycket i världen idag som kräver ett långsiktigt perspektiv. Inte minst teknikförändringarna som kommer att förändra våra liv i grunden.
Du har tidigare sagt att ditt jobb handlar mycket om att reagera i tid. Är inte det alla ministrars jobb?
– Ja, men så har du det där med tiden. Agendan tvingar sig på ibland på ett sådant sätt att även en minister, som har aldrig så goda föresatser att vara proaktiv, ibland tvingas arbeta reaktivt därför att det hela tiden händer saker. Det tvingar dig att agera och reagera. Jag är säker på att alla vill vara proaktiva men tiden räcker inte alltid till. Sedan har du den här inlåsningen i sektorn. Om du ska lösa stora viktiga frågor och samhällsproblem, både sociala och på andra områden är det väldigt många olika sektorer som behöver samarbeta.
Det låter lite som att du är en slags lobbyist för det långa perspektivet?
– En internlobbyist, haha, ja … Man skulle kunna se det så. Man kan ju även se det som en intern tankesmedja för hållbar utveckling.
Partierna har tappat medlemmar under lång tid. Vad tror du om framtiden för demokratin?
– Det känns oroligt. Dels för att partierna inte lyckas väcka tillräckligt med intresse hos de unga, eller hos de medelålders heller för den delen. Det är bekymmersamt, och det är också bekymmersamt att vi har ett parti, som inte är så demokratiskt, som växer – ett slags populistiskt missnöjesparti som står långt ifrån mina värderingar, som är bakåtblickande och nationalistiskt. De vill gå bakåt snarare än framåt. Det finns många sådana partier i Europa som växer. Alla har gemensamt att de är nationalistiska, i en tid då vi behöver vara internationalistiska, där vi behöver lösa problem tillsammans med andra. Men det är en slags protest mot tiden, utvecklingen, ett missnöje med saker som hänt. Arbetslösheten har bitit sig fast på alldeles för höga nivåer i många länder, det är en orsak. Genom att angripa de problemen kan vi stoppa de här missnöjespartierna. Om vi för en riktigt bra politik rycker vi undan rekryteringsgrunden för dem. Allt det här handlar om politik. Vår tid behöver mycket politik.
Finns det utrymme att föra den politik som behövs, tror du? Kommer vi att se tillräckliga resultat?
– Det tar ju tid att få resultat, det är långsamma processer som ska verka. Men det innebär ju fortfarande att man måste göra det rätt, och kunna kommunicera det och förklara hur det hänger ihop. En del i det handlar om upplysning, kunskap och insikter.
Jag har hört flera säga att de saknar framtidsvisioner hos politiker.
– Ja, det gör jag också.
Hur ser din framtidsvision ut då?
– Visionen är att bygga en modern välfärdsstat inom de ekologiska gränserna i Sverige och i världen, att vi bidrar till att det sker i världen. Vi kan förverkliga hållbar utveckling och fossilfri ekonomi i Sverige, det är fullt möjligt. Och att vi gör det med en stor bestämdhet och höga ambitioner så att vi därmed kan inspirera omvärlden och underlätta för dem att gå samma väg. Och att vi tar våra utmaningar för arbetsmarknaden och jämlikhet på allvar och genomför en sådan politik som angriper problemen i grunden. Det kommer naturligtvis att behövas åtgärder för lag och ordning och ansvar och krav och allt det där, men det löser inte problemen. Man måste ge sig på problemen i grunden, och de uppstår ofta tidigt i livet. När man föds in i fattiga förhållanden och socialt utsatta miljöer och man kanske inte får den skolgång man behöver för att kunna komma in i arbetslivet, och hamnar utanför. I förorterna har vi en stor andel som är så kallade ”Neet”, not in education or employment. När man studerat 38 förorter i Sverige har det visat sig att Neet-faktorn är dubbelt så hög där jämfört med landet i stort.
Det har rapporterats om akut lärarbrist på flera håll i landet i samband med skolstarten. Det kan inte båda gott för den här visionen.
– Nej absolut inte, där måste vi lägga mycket resurser, och det gör vi också. Vi har påbörjat arbetet med att förbättra skolan. Men det har skett stora besparingar på många områden tidigare, och skutan kan inte vändas på en gång. Man måste rekrytera fler lärare, man måste ha bättre löner för att hålla kvar dem, bättre arbetsförhållanden och bättre arbetsmiljö. Man måste ha extraresurser i utsatta områden, där barn kanske far illa eller har föräldrar som inte hinner med, eller orkar med, eller som inte klarar av att vara förebilder.
Jag hörde en sverigedemokrat säga att vi borde börja bussa barn till andra skolor, så att varje klass blir ett tvärsnitt av samhället. Jag har tänkt på det, att det var en sverigedemokrat som sa det. Det är ett ganska progressivt förslag som jag inte har hört från något annat parti.
– Det är en intressant idé.
Vad tror du om den typen av tvingande åtgärder för att råda bot på segregationen i skolan?
– Alltså, det är klart att det är väldigt svårt för en lärare att undervisa i en klass där eleverna har tio olika modersmål.
Men så ser det ju ut i många klassrum.
– Ja, det gör det. Så jag kan förstå att den tanken uppstår.
Man får känslan av att det behövs rätt akuta åtgärder för att skolan ska bli bättre.
– Ja, och man måste också sätta in åtgärder tidigt, redan i förskolan. Och se till att barn får gå på dagis, till exempel invandrarbarn vars föräldrar inte arbetar. Om de inte går på dagis kommer de in sämre i samhället på grund av det. Så att satsa på invandrarkvinnorna är jätteviktigt, om de blir delaktiga i arbetslivet blir det också bättre för barnen. Socialt företagande är också en viktig del till exempel.
Effektivisering och digitalisering av arbetsmarknaden gör ju att jobb försvinner. Hur går det ihop med att skapa EU:s lägsta arbetslöshet?
– Behovet av arbete kommer inte att försvinna, det är bara det att det kommer att behövas på andra områden.
Men alla jobb som försvinner kommer väl inte att kunna ersättas?
– Jo, det skulle de kunna. Men det är mycket som kommer att behöva förändras för att det ska bli så. Jag tror att även om 50 procent av alla jobb hotas för att de kan ersättas av maskiner, så betyder inte det att det kommer att bli så. Det kommer att uppstå en massa nya jobb på grund av tekniken också. Dataplattformar eller tillämpningar av informationsteknologi. Ny teknik som växer fram kommer att sysselsätta många och skapa många nya jobb.
Men kan vi inte skörda frukterna av de effektiviseringar vi lyckats med genom att jobba mindre istället?
– Jodå.
Är arbetstidsförkortning något du ser i kristallkulan?
– Ja, jag kan tänka mig att det kommer att bli så.
När? Under din livstid?
– Ja, det tror jag. Jag är nog rätt långlivad. Mina föräldrar blev i alla fall över nittio år. Men det är en fråga för arbetsmarknadens parter. De förhandlar om två saker. De förhandlar om ersättning per timme eller månad eller hur det nu räknas, och antal timmar. Så det är tid och ersättning per tidsenhet som man förhandlar om, förutom en del andra villkor förstås.
Men i teorin är det ju möjligt att lagstifta om en allmän arbetstidsförkortning.
– Javisst, det skulle man kunna göra, det gjorde man i Frankrike. Men det blev inte så lyckat. Jag tror att en del människor kommer att ha jobb, till exempel jobb som jag haft, och du kanske, där man i alla fall kommer att jobba mycket. Det är en livsstil, ett hopp eller ett engagemang, man drivs av ett intresse för det man gör. Och de kommer inte att vara intresserade av att gå ner till sex timmar.
Fast om normen är sex timmar?
– Ja, men kommer vi inte att jobba mer då?
Jo, i så fall kanske vi kommer att jobba åtta.
– Ja, just det. Eller tio.
Eller åtta.
– Haha. Det beror ju på var man är i livet. Om man är småbarnsförälder så kanske man behöver ha tid för barnen och hemmet mer än om man som jag har vuxna barn sedan länge.
Men du tror ändå på en arbetstidsförkortning?
– Ja, för vissa på arbetsmarknaden så tror jag på det. Jag tror att det kommer att vara värdefullt som ett instrument för bättre och rättvisare fördelning. För när vi inte bara förhandlar om lönen utan även om tiden, då är det lättare att få en mer rättvis struktur på arbetsmarknaden, så att lönerna kan öka för vissa grupper som har hårda tummar – jobb som sliter fysiskt och psykiskt. Men återigen, det kommer att bli en fråga om förhandlingar på arbetsplatser och i branscher. Och det kommer att bli olika. Vissa kommer att jobba jättemycket, andra kommer att jobba mindre. Och de som jobbar jättemycket kommer att göra det för att de vill jobba jättemycket.
Kristina Persson var tidigt entusiastisk till EU-samarbetet, som under lång tid splittrade det socialdemokratiska partiet. Efter de senaste årens turbulens, med euro-kris och hotande Grexit har hon sagt att hon kanske hade en ”lite för idealistisk optimism” inför EU.
Vad tror du om framtiden för EU-samarbetet?
– För mig som är stark anhängare av EU-samarbete och europeiskt samarbete så känns det ju lite missmodigt just nu. Man har inte klarat den kris som uppstod 2010 och framåt.
Är EU-samarbetet på väg att dö?
– Nej, det tror jag inte. Men möjligen kommer det att försvagas för en tid. Eller rättare sagt stanna upp. Vi befann oss under lång tid i en utveckling där EU-samarbetet både breddades och fördjupades samtidigt. EU utvidgades först från 12 till 15, och nu är vi 28 länder. Det är klart att det är svårare att fördjupa samarbetet när man är 28 medlemmar än om man är 12. Samtidigt har utvidgningen varit oerhört värdefull för Östeuropa när det gäller att bli integrerade i Europa. Det har varit en viktig kraft för deras demokratisering och modernisering. Så det är ingenting jag vill argumentera emot. Men det finns ju många stora områden där vi behöver ett europeiskt samarbete och en europeisk politik och ansvarstagande. Flyktingfrågan är en.
Men det verkar ju inte hjälpa så mycket att ha EU i den frågan, länderna gör ju ändå som de vill.
– Ja, det är beklagligt. Jag tycker gott att vi skulle kunna börja sätta mer press på varandra. Att länder som uppenbart negligerar överenskommelser, och till och med de grundläggande värdena som man ansluter sig till när man blir medlem i EU, borde kunna utsättas för hårdare press. Jag har inte tänkt igenom på vilket sätt eller vad det skulle innebära. Men det finns ju olika sätt.
Vilken är vår absolut största framtidsutmaning?
– Klimathotet. Nu går kurvorna mot plus fyra grader. Det kan bli än värre. Det kan utlösa stora sociala och ekonomiska problem. Massinvandring, till exempel, från utsatta områden där man inte längre kan leva, inte odla mat eller försörja sig. Det kan inte bara orsaka social oro utan direkta hot mot freden, med militära konflikter om knappa resurser. Så den ekonomiska nedgången kan utlösa massa problem om vi inte klarar klimatet. Därför är det så viktigt att vi gör det. Vi kan inte riktigt överblicka konsekvenserna av de katastrofer som följer på att vi når en uppvärmning på tre, fyra grader.
– Det är den viktigaste utmaningen och den svåraste. Men i teknisk mening är den inte så svår, vi har lösningarna, vi vet hur vi ska klara det. Det går att ställa om. Vi vet hur vi ska ställa om Sverige till ett fossilfritt land. Det svåraste är den politiska processen, för det kräver också samarbete över landsgränserna. Vi har ingen världsregering, vi har bara svaga institutioner för gemensamma beslut och uppföljning av beslut. Vi har ingen demokrati som går utanför nationalstaterna, medan våra problem är gränsöverskridande. Och det gäller ju också andra områden, som ekonomi och finansmarknaden till exempel. När vi inte styr utifrån sociala och politiska behov får vi i stället ett reaktivt mönster, att vi måste agera på problem när de redan har uppstått, vi löser dem inte i tid. Det är det svåraste av allt att bryta.
Är du positiv inför framtiden?
– Personligen tror jag att allt är möjligt. Men jag är inte optimistisk till att det kommer att gå lätt framöver. På lång sikt tror jag det kan hända mycket som är väldigt positivt, om vi kan klara av de här riktigt stora kriserna som kan inträffa.
– Men på något slags medellång sikt är jag inte så optimistisk. Jag är optimistisk om möjligheterna, jag tror att många positiva saker kommer att hända, men jag är inte säker på att det kommer att räcka. Motkrafterna kommer att vara starka. Så jag är både och, kan man säga. Om det låter begripligt.
Det känns som ett ärligt svar, inte ett typiskt politikersvar.
– Nej, det är trist att bara vara politiker.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
