Västra Götaland är sämst i Sverige på att erbjuda samtal vid psykisk ohälsa. Könsroller gör att vi söker hjälp på olika sätt och bemöts olika i vården. Särskilt kvinnor som stressas av sin livssituation får istället tabletter. Män söker i värsta fall inte alls.
Jeanette Bäfverfeldt jobbar på Västra Götalandsregionens Kunskapscentrum för jämlik vård och har psykisk ohälsa som specialområde. Hon konstaterar att inget annat landsting i Sverige skriver ut så mycket tabletter i förhållande till hur många som erbjuds samtal vid depression. Främst gäller det kvinnor eftersom de i högre grad söker hjälp.
– Detta är problematiskt på flera sätt. Dels att man inte följer riktlinjerna från Socialstyrelsen och dels att den lättare psykiska ohälsan oftast döljer livsproblem. Separation eller hård arbetsbelastning är ju ingen sjukdom. Att man då får en diagnos, sedan tabletter och blir sjukskriven innebär att man kanske gör om livet till en sjukdom, säger hon.
88 procent får psykofarmaka
Av dem som diagnosticeras för depression i Göteborg får 88 procent psykofarmaka. Ungefär en av tio får ett eller flera samtal. Sjukskrivning och tabletter kanske måste till ibland, men Socialstyrelsen rekommenderar mer samtalshjälp än vad som ges. Några av de saker som kan orsaka psykisk ohälsa är för mycket arbete, arbetslöshet, liksom heltidsjobb i kombination med stort ansvar i hemmet.
– Man borde kunna få samtal när man söker hjälp. Och om sjukvården också är medveten om sambandet mellan kvinnor och mäns livsvillkor och könsroller påverkar det nog behandlingen, säger hon.
En tendens i hur depression behandlas i primärvården är att äldre får än mer tabletter än yngre. Enligt de senaste siffrorna från hälso- och sjukvårdsnämnderna i Västra Götaland har över en tredjedel av kvinnor över 80 år i såväl centrum-väster, som nordöstra Göteborg diagnosticerats med depression.
Att kvinnor har ”svaga nerver” är en gammal sanning med modifikation. I dag tror man inom vården att många män med psykisk ohälsa inte fångas upp.
– En man kanske söker för att han har ont i knäet fastän han egentligen är jäkligt ledsen. Då missar sjukvården det för man är så upptagen av att normen för det här är en kvinnas känslor. Man kan inte fråga eller hittar inte mannen lika lätt när han kommer, säger Jeanette Bäfverfeldt.
Kvinnor söker hjälp
Samtidigt som kvinnor i högre grad söker hjälp hos primärvården för psykisk ohälsa väljer fler män att ta sitt liv. Så hur kommer man tillrätta med männens ovilja att söka hjälp? Jeanette Bäfverfeldt tror att det är de unga killarna man måste nå. Även på ungdomsmottagningarna når man främst tjejer, bara 13 procent av besökarna är killar.
– Tittar man i en tidning eller i reklam om vilka det är som är deprimerade så är det kvinnor på bilderna. Män vet ju inte ens om att de kan bli deprimerade. När man har frågat unga killar om de är deprimerade undrar de vad är det. De har inte ens fått höra att de skulle kunna vara det, säger Jeanette Bäfverfeldt som har intervjuat många unga killar.
– Män går omkring och är tysta i sin depression och knyter näven i fickan tills det liksom inte går längre. Det är jättekopplat till genus och stereotypa könsroller. Hur vi har lärt oss att vi får reagera. En man ska hålla igen och sköta saker själv och det är tjafsigt att vara känslig och så. Men sedan när man krafsar på ytan och frågar vad de gör om de mår dåligt så är det droger och mer utåtagerande som gäller. Det är allmänmänskligt att vilja prata med någon, säger hon.
Resurserna för detta ska finnas i sjukvården och där jobbar Kunskapscentrumet med att få till nya attityder och ta till partners utanför vårdcentralen.
– I vårdvalet och den organisationsförändringen tror jag att det är många kuratorer och psykologtjänster som har försvunnit. Det har inte stått så tydligt i avtalet att man måste ha samtal så som Socialstyrelsen rekommenderar. Men det är inte ett argument som håller, för här måste man kunna erbjuda det.
Invänder mot vårdgivarna
Hon invänder också mot en del vårdgivares argument om att de helt enkelt inte hinner prata om patienternas liv. Löser man inte problemet är det bättre att erbjuda en timme istället för att få en lång rad upprepade besök.
– Och diagnosökningen är problematisk, det blir som en folksjukdom. Det är en sak om du får höra att du är trött och sliten av en händelse och gå hem nu i två veckor och drick choklad, eller att du har panikångest och så skriver vi ut antidepressiva. Signalerna att du är frisk men du har en svacka nu – eller att du har en diagnos. Det är två helt olika saker som också gör någonting med mig som patient och det behöver vi diskutera.
