– Det har varit en mäktig vecka, det finns så mycket kraft i de här berättelserna. Det är smärtsamt men det finns också mycket beslutsamhet, nu är det nog. Det får vara slut på tystnaden nu.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
#Timeout rymmer allt från grova kommentarer till våldtäkt. Sofia B Karlsson menar att det är bra att uppropet ger en så bred bild.
– Det hänger ihop. En kultur som ser mellan fingrarna på sexism kan också möjliggöra för grövre grejer.
Är det här särskilt vanlig inom idrotten eller ska det ses som ett symptom på samhället i stort?
– Det är ett samhällsproblem, men idrotten har en miljö där det gäller att vara extra vaksam. Till exempel i grupper med unga killar, i omklädningsrum eller på andra arenor där förväntningarna att passa in är så starka att det går före att vara en bra människa, så att säga. Många säger att ”jag ville inte säga så där, men jag gjorde det bara för att jag visste att då kommer jag att passa in i laget”. Det blir ett sätt att få en statusposition.
Hon förstår att det kan kännas svårt som idrottsledare att veta hur man ska agera efter att ha tagit del av vittnesmålen.
– Det här är en utmaning som ofta handlar om att börja i det lilla. Tugga elefanten i små bitar. Forskning visar att våldshandlingar ofta börjar med ord och att man värderar grupper olika. Där kan man börja som tränare, ledare, styrelseledamot eller vilken roll man än har egentligen: Att inte låta sexistiska skämt eller homofobi få finnas utan att någon säger ifrån. Och att träna på att säga ifrån till vänner, det är kanske det svåraste. Säg att man är ett lag och förväntas ha en viss jargong, om någon går över gränsen och det är ens vän – hur gör man då? Att tillsammans sätta regler för laget är ett sätt att närma sig frågan, regler man själv satt är alltid svårare att bryta emot.
Var inte en kärring. Bete er inte som ett gäng höns och för guds skull – lipa inte som en tjej. Då är du bög och det är ett skällsord. Bara några månader innan #timeout-uppropet släpptes Sofia B Karlssons bok ”Stå upp när det blåser: hur lagidrotten kan verka för inkludering, mot homofobi och våld”. I den vittnar flera män om machokulturen inom idrotten och kommer, liksom Sofia B Karlsson själv, med förslag på lösningar.
Vad är det viktigaste att ta till sig?
– Det viktigaste är nog att fundera på ”vad kan jag göra” i min grupp och i min roll. Sedan beror det på om du tillhör normen och/eller har en maktposition så är ditt ansvar och din möjlighet att påverka ännu större.
Varför har just sporten blivit en homofobisk miljö?
– Det är en tradition av det är män som sitter i styrelsen, står på läktaren, spelar, dömer, och kommenterar. När det varit en så homogen grupp har språket kunnat formas utifrån det under lång tid. Nu ser gruppsammansättningarna lite annorlunda ut men språket lever delvis kvar.
Sofia B Karlsson menar att det inte går att skylla på att ”det alltid varit så här” och att forskning visar att killar vill ha större möjligheter att vara på andra sätt än den traditionella mansrollen inom idrotten. Hon berättar vidare att killar och män präglats av de här miljöerna bär normerna i hög grad.
– Därför är det viktigt att som ledare fundera på ”hur förväntades du vara som tolvåring inom hockeyn och vad betyder det för ditt ledarskap i dag?”. Då går det att få syn på vilka delar som var obekväma då och som därför inte är bra att föra vidare.
Sofia B Karlsson har själv spelat tennis på elitnivå och fotboll, och är AIK-supporter. Flera händelser och ögonblick gjorde att hon så småningom också blev en av de mest namnkunniga personerna för jämställdhetsarbetet inom svensk idrott.
Varför hette det att hon var ”herre” på täppan de gånger hon som barn vann leken med samma namn?
Tystnaden när en av träningskompisarna i tennisgruppen tafsade på henne. Mammans bortgång i cancer 1999 som fick henne att känna att hon måste göra något i sitt liv. Syskonbarnen och den egna sonen som fick henne att önska att de inte skulle begränsas av normer.
Då hon tränade ett herrlag i tennis i USA och chefen sa ”it´s ok, she likes it rough”, när hon fick en boll i huvudet mitt framför spelarna som hon redan kämpade med att vinna legitimitet inför.
– Den kommentaren var kanske inte superallvarlig på ett sätt, men den gör något med en eftersom jag sitter och pratar om det 20 år senare. De orden som sätter sig i kroppen på människor, att man känner sig nedvärderad och tillplattad.
Men det som Sofia B Karlsson tror påverkade henne mest var universitetsstudierna i sociologi och genus, som fick henne att analysera idrottsvärldens strukturer och normer.
– Nio av tio unga går igenom idrottsrörelsen någon gång i sitt liv så det finns en jättestor möjlighet att påverka framtiden, som jag inte tyckte togs till vara.
Hjärtefrågan har bland annat mynnat ut i att hon var med och tog fram studien ”Passa och passa in” vid Karolinska institutet och drev projektet Fotboll för alla i AIK:s ungdomsförbund. Merparten var positiva, men en arbetet för en tryggare och mer inkluderande miljö utsatta även henne för fara. 2015, efter två års tid, hoppade Sofia B Karlsson av projektet eftersom den massiva vågen av hot gjorde att hon tvingades ha polisbeskydd och inte längre kunde göra sitt jobb. På bara några månader fick en tråd om henne på AIK:s Gnagarforum över 34 000 inlägg. Det var allt från att hon hade ”en egen politisk agenda” till rena hot. En hederskultur i fotbollsmiljö. Det hette att hon drog skam över klubben.
En dag satte någon upp en foto på Sofia B Karlsson på den dåvarande AIK-vd:n Thomas Edselius ytterdörr. En kniv var inborrad i hennes panna.
– Att lyfta frågor om maskulinitet, hbtq och våld blir så känsligt att det mynnade ut i att män använde hot om våld för att få bort mig. Det blev lite ironiskt nästan.
Till en början kom de hatiska kommentarerna främst från personer i supportergrupper som Firman Boys och Ultras Nord, där många uttryckte att AIK inte skulle bli en ”bögklubb”. Men efter att Nordfront publicerat en artikel om henne började hoten även att komma från Nordiska motståndsrörelsen.
– Från nazisthåll handlade det nog om att vårt projekt lyfte frågan om inkludering i fotbollsmiljön där det tidigare inte pratats så öppet om detta. Därför blev vårt projekt ett hot.
Sofia B Karlsson berättar att det har lugnat ner sig sedan dess, och tillägger att det varit viktigt för henne att inte svara med samma mynt. ”Stå upp när det blåser” innehåller ett kapitel om att förhålla sig till motstånd, exempel att det är handlingar och inte individer som är onda.
– När man står mitt i det där gäller det att inte falla in i stereotyper själv. Eftersom jag ofta tar upp att man inte ska dra alla över en kam så kan inte jag göra det själv.
En stereotyp som Riksidrottsförbundet nyligen beslutade att man vill komma ifrån är att majoriteten av tränarna och ledarna är män.
– Tolvåriga tjejer får inte frågan ”Vill du bli tränare sedan kanske?”.
Sofia B Karlsson upplever att det skett en utveckling på jämställdhetsområdet, däribland att Riksidrottsmötet i maj beslutade om att en stadgeändring som innebar att specialidrottsförbundens styrelser ska ha en jämnare könsfördelning. Samtidigt menar hon att #timeout visar att det finns mycket kvar att göra. Bortsett från machokulturen menar hon att man behöver se över löner, tillgång till träningslokaler och liknande för att skapa jämlika förutsättningar. Sofia B Karlsson tillägger att hon skulle vilja se att fler klev fram som förebilder.
– Jag hoppas fler män tar chansen att använda sina röster för att påverka hur vår framtid kommer se ut, som till exempel Brwa Nouri och Jimmy Durmaz, har gjort. När vi enas i att det här är en rättvisefråga som gäller framtiden, idrotten, oss – oavsett kön, då får jämställdhetsarbetet en ny kraft- och det är dit vi är på väg nu.
