Trump kopierar Erdoğan i attack mot centralbanken – här är läxan från Turkiet

Det stormar i relationen mellan Donald Trump och den amerikanska centralbankschefen Jerome Powell. 

I ett videoklipp på X uppger den sistnämnde att USA:s justitiedepartement stämmer Federal Reserve och hotar med åtal. 

Stämningen ska vara kopplad till en renovering av centralbankens kontor, men enligt Jerome Powell är huvudskälet egentligen något annat – nämligen att han inte gått Donald Trump till mötes och sänkt räntorna. 

– Det här handlar om Fed kommer att kunna fortsätta att sätta räntorna baserat på bevis och ekonomiska förhållanden, eller om penningpolitiken i stället kommer att styras av politiska påtryckningar eller hot, säger Jerome Powell i videon, som publicerats på bankens officiella konto.

Både politiker och andra centralbankschefer har slutit upp bakom Jerome Powell efter beskedet.

– Om det fanns någon tvekan om huruvida rådgivare inom Trump-administrationen aktivt driver på för att få Federal Reserves oberoende att upphöra, borde det inte finnas någon kvar nu, säger republikanske senatorn Thom Tillis till Politico.

Paralleller till Erdoğan

Paul Levin är föreståndare för Stockholms universitets institut för turkiska studier. Han ser flera paralleller mellan Donald Trumps agerande och den turkiska presidenten Recep Tayyip Erdoğans urholkande av den turkiska centralbankens oberoende.

– Både Trump och Erdoğan verkar vilja sätta press på respektive lands centralbankschefer för att hålla räntan nere, antagligen av populistiska skäl då man vet att väljare ogillar höga räntor. Ingen av dem verkar riktigt förstå eller respektera gängse ekonomisk teori om att centralbanken kan behöva höja räntan ibland för att hålla nere inflationen, påpekar han.

I Turkiets fall har presidenten gått steget längre och gjort sig av med en rad centralbankschefer, för att säkerställa just låga räntor, noterar Paul Levin. 

– Det har fått tydliga ekonomiska konsekvenser i form av att den turkiska liran fallit dramatiskt samtidigt som inflationen skjutit i höjden, säger han. 

Samtidigt, menar Paul Levin, har strategin i viss mån varit ett politiskt framgångsrecept i Turkiet. 

– Politiskt så kan man väl säga att det har funkat i någon utsträckning, eftersom Erdoğan ändå vunnit val efter val, förvisso med hjälp av ekonomiskt trixande för att hålla liran flytande.

Dyrköpta segrar

I längden är det däremot inte ett rimligt sätt att bedriva ekonomisk politik, anser Paul Levin. 

– Det är lite som att kissa i byxan en kall vinterdag. Det är varmt och skönt först men sen blir det snabbt otrevligt. Att ge sig på centralbanken är ett väldigt populistiskt sätt att vinna kortsiktiga politiska segrar, men konsekvenserna kan bli svåra att hantera på sikt. 

I president Recep Tayyip Erdoğans fall har segrarna varit dyrköpta. 

– I början av sin tid vid makten byggde han mycket av sin politiska popularitet på att den turkiska ekonomin var stabil. Nu kan man inte längre säga det, vilket skadar honom. Politiskt sett ligger han illa till.

Men i USA:s fall är den politiska horisonten samtidigt betydligt kortare, konstaterar Paul Levin. 

– Donald Trump kan inte ställa upp i presidentvalet 2028 och är nog i dagsläget mest intresserad av utgången i mellanårsvalet i höst. Han tänker förmodligen inte längre än så, och då är incitamentet att vinna över väljare med kortsiktiga lösningar större. 

”Tydlig auktoritär tendens”

Pinar Dinc, docent vid centrum för mellanösternstudier vid Lunds universitet, tycker att liknelserna mellan Donald Trump och Recep Tayyip Erdoğan sträcker sig långt bortom bara den ekonomiska politiken.

– Båda ledarna påvisar en tydlig auktoritär tendens till att vilja underminera maktdelningsprincipen, urholka demokratiska institutioner och koncentrera makten, säger hon. 

Mot bakgrund av den turkiska demokratins gradvisa förfall ser hon med oro på utvecklingen i USA. 

– Särskilt med tanke på den enorma makt som USA besitter. När auktoritära trender får grepp om mindre stater så kan det vara destabiliserande för den inhemska demokratin. När det gäller en global supermakt så blir effekterna betydligt farligare, sett till ekonomi, politik och normer. Om USA normaliserar auktoritära metoder skapar det ett prejudikat som försvagar demokratiska normer överallt.