Torsk på kol

– Vi måste fortsätta med kolkraften, annars kommer Polen att bli ett fattigt land, det är vad jag hör folk säga, men vad som kommer att hända med Polen när temperaturen konstant höjs, det vet jag inte, säger Nina Widyk.

Hon har kommit för att äta frukost tillsammans med sina väninnor Maria Bartkoniak och Maigoneta Radomska i Marias trivsamma kök. Runt bordet svansar en stor hund, boxern Guiness som är köpt i England. Han vill gärna gosa med gästerna och sitta i deras knä. Kvinnorna runt bordet använder smeknamn på varandra, Gosha, Inka och Marisa. Inka och Marisa känner varandra sedan de var bänkkamrater i första klass i grundskolan. Frukostbordet dignar av fruktkompotter från den egna trädgården, kvitten och något slags rött bär som smakar ljuvligt. Bönröror och mörkt bröd. Inlagd svamp och svart te. Marisa bor i en liten by på landsbygden mellan kolgruvestaden Katowice och Lodz. De tre kvinnorna växte upp i Lodz och berättar att den staden, till skillnad från Katowice, tidigare var multikulturell, där fanns judarna, polackerna, ryssarna, tyskarna och en mäktig textilindustri, numera nedlagd. Så mycket vatten har runnit under broarna.

– Vi finns kvar, men många av de unga har lämnat, de bor i Storbritannien nu, säger Inka.

Flera hundratusen polacker, mestadels yngre bor sedan Polens EU-inträde i Storbritannien, där lönerna är betydligt högre än i hemlandet. Marisas dotter bor där sedan många år, har en karriär och två barn som pratar bättre engelska än polska. Marisa berättar att hennes dotter har grannar och arbetskamrater från världens alla hörn och att hennes dotter tycker att det är kul och intressant att Storbritannien är multietniskt. Polen å sin sida har en mycket begränsad immigration. Det är mest arbetskraftsinvandring från Ukraina och Vitryssland. Grannarna österifrån kommer för att jobba på byggen och liknande arbetsplatser eftersom att lönerna i Polen är högre än i deras hemländer.

– När vi var unga var det omöjligt att resa, berättar Marisa och fortsätter:

– Man fick fylla i papper i det oändliga och ändå kunde man få avslag. Min man fick avslag men jag gick göra min första utlandsresa år 1979.

Det året tog Marisa båten över Östersjön till Sverige för att hälsa på sin goda väninna sedan universitetsåren som gift sig med en svensk man. Sedan dess har Marisa rest regelbundet till Sverige och är väl förtrogen med framför allt de svenska skogarna där hon letat efter svamp många gånger. Två av de tre väninnorna från Lodz är pensionärer men fortsätter att arbeta på grund av de låga pensionerna. De har 1500 zloty i pension vilket motsvarar ungefär 3700 svenska kronor.

Byn som Marisa bor i ligger nära gruvan Belchatow, en av världens största brunkolsgruvor. Marisa och hennes man flyttade år 1977 till området som då var en jordbruksbygd omgärdad av skog. Marisa beskriver tallskogar med mycket svamp i. Men nu ser man inte många odlade åkrar längre, istället växer där mest gräs som ger ett stäppliknande intryck. Ett stilla regn faller över det ockrafärgade landskapet. Grundvattnet har sjunkit mycket, vilket är en följd av gruvdriften som gör det svårt att bedriva jordbruk. Idag arbetar de flesta i bygden inom gruvindustrin.

Solidaritet och högertankesmedjan

Nationellt arbetar omkring 100 000 personer inom kolindustrin i Polen. Man har ett starkt och inflytelserikt fackförbund som kan sätta skräck i vilken regering som helst. Vilket också skedde år 2015 då den dåvarande premiärministern Ewa Kopacz försökte att genomföra en ny lag med syfte att omstrukturera Polens största gruvbolag och möttes av stora protester från gruvarbetare och deras fackförbund som var rädda för att fyra gruvor skulle stängas i Silesaområdet. Förhandlingarna mellan parterna ledde till att regeringen lovade att fortsätta ha gruvorna i drift.   

Det anrika fackförbundet Solidaritet, som grundades av Lech Walesa – från början skeppsvarvsarbetare och sedan fackföreningsledare och upprorsledare vilket förde honom till roller som politiker och Polens president och tillika mottagare av Nobel fredspris år 1983 – har svårt att hantera den nya roll som brunkolet fått. Rollen som skurk i dramat om klimatförändringarna.

Fackföreningen Solidaritet var unik under kommunisttiden eftersom den uppstod för att ta tillvara på arbetarnas intressen, men var den första fackföreningen som var fristående från kommunistpartiet. Solidaritet gick i täten för den folkliga oppositionen och förhandlade framgångsrikt med den polska kommunistregeringen och var delaktig i att införa demokrati i landet. Lech Walesa blev Polens första president efter år 1989.

Ännu idag organiserar Solidaritet tiotusentals polska gruvarbetare. Men den nya tiden med klimatförändringar är någonting helt nytt att navigera. I december år 2018 skickades ett pressmeddelande ut från den amerikanska tankesmedjan Heartland Institute som står långt till höger och är aktiva klimatförändringsförnekare. Nu berättade man att de ingått ett samarbete med polska Solidaritet för att gemensamt ifrågasätta FNs klimatpanel och vad de upplever som ”de påstådda klimatförändringarna som saknar vetenskaplig konsensus”.

Betydelsefull tradition

För att förstå Polens relation till kolet måste man förstå Polens historia. Efter andra världskriget var Polen utfattigt, traumatiserat och sargat. När man byggde upp sitt samhälle igen var det bland annat med hjälp av kolet som var billigt och lokalt producerat. Vad som kallas för ”det svarta guldet” gjorde Polen rikare och vad som framhålls med emfas, det gjorde att Polen blev självständigt i förhållande till sin energiförsörjning. Man hade tillräckligt med kol i marken i sitt eget land för att kunna sörja för hela nationens energibehov. Kolgruvearbetaren blev en hjälte.

Yrket var krävande men hade också betydligt högre lön och förmåner än andra jämförbara yrken. Så sent som år 2016 kom en rapport från CBOS, en polsk opinionsundersökningsbyrå, som visade att gruvarbetaren fortfarande hade högre anseende än både universitetsprofessorer, läkare och lärare.

Och helt plötsligt är man en skurk som hanterar det smutsigaste av de smutsiga fossila bränslen. En ny verklighet att förhålla sig till. Polen idag är ett starkt polariserat samhälle på många olika plan. I parlamentsvalet år 2015 kom det nationalkonservativa Lag och rättvisa till makten. Inskränkningar i yttrandefriheten och rättsapparaten har skett och internationellt har Lag och Rättvisa jämförts med Viktor Orbáns regering i Ungern. En polsk miljöaktivist och biolog vi träffar berättar att han slutade läsa tidningar och lyssna och se på nyheter när Lag och Rättvisa kom till makten. Allt annat är för deprimerande säger han. Andra röster berättar att Lag och Rättvisa faktiskt har levt upp till sitt vallöfte om att ta tag i korruptionen i landet.

Polens nuvarande president heter Andrzej Duda och har sagt att kol är en gåva från Gud till Polen och att fortsätta gruvdriften är en fråga om nationell suveränitet. När FN:s klimattoppmöte i december år 2018 hölls i Katowice om ligger i hjärtat av Silesiaregion med starka gruvtraditioner, öppnade presidenten konferensen med ett tal där han sa att Polen sitter på kolreserver som räcker i ytterligare 200 år och att det kommer bli svårt att inte använda dem. Det polska värdskapet för klimatkonferensen blev en stark påminnelse om att vi fortfarande lever i en tid dominerad av fossilindustrin med sponsorer som bland annat energibolagen JSW, EU:s största producent av kokskol och PGE, som driver en av världens världens andra största kolgruvor.

80 procent av energin är kol

Tyskland är Europas största användare av kol, men Polen är den största producenten och även en stor konsument. Idag utgör kolet 80 procent av all energi konsumerad i Polen, men när järnridån föll år 1989 kom 100 procent av energin från kol, så det har skett en rörelse bort från kol, om än liten och långsam. De resterande 20 procenten av energin kommer idag från vindkraft på land, men också ute till havs i Östersjön, samt från fossilgas. Energiföretaget PGE, landets största investerare i vindkraft är i processen av att utveckla tre stora vindprojekt offshore där den första ska stå klar år 2025. Solenergi står för ungefär 1 procent.

Men trots det enorma behovet av en omställning till förnybart finns fortfarande restriktioner mot utbyggnad av sol- och vindkraft och det saknas stöd på policynivå. När det kommer till fossilgasen är läget klurigare. Under COP24 slogs gasbolagen om att överträffa varandra i att beskriva fossilgasens förträfflighet och spådde en gyllene framtid för gasen som ersättare av det smutsiga kolet, trots att gasen är omdebatterad som bränsle och har betydande utsläpp av koldioxid.

Dock måste Polen importera majoriteten av fossilgasen från andra länder, främst Ryssland och det sätter fingret på en öm punkt. För det som varit så fantastiskt med kolet är att det har funnits lokalt i marken och har kunnat hanteras inom landets gränser under hela sin produktionskedja vilket har givit Polen självständighet. För att undvika det man vill undvika mest av allt nu – att vara beroende av Ryssland – finns alternativa planer för fossilgasens införskaffade, bland annat ett samarbete med Norge och Danmark i den så kallade Baltic pipline som ska leda norsk gas till landet. Men Polen är också med i den internationella storsatsningen på LNG-hamnar, där nedfrusen flytande gas kommer att transporteras globalt mellan världens LNG-hamnar.  Man har nyligen byggt en LNG terminal i Swinoujscie och hoppas på att Polen ska kunna fungera som ett nav för LNG i Europa.

Utöver det finns planer på och diskussioner om att införa kärnkraft men ännu har inget konkret skett.

Import från Ryssland

Trots de satsningar som görs på diversifiering av energikällor och den minskning i kolanvändning som Polen gått med på att arbeta mot räknar man med att kolet ska vara ryggraden i energiförsörjningen en bra bit in i framtiden. Den officiella planen är att Polen år 2030 ska ta 60% av sin energi från kol och ända in på 2040-talet ska kol vara garanten i energiförsörjningen. Den långsamma utfasningen, om det nu ens är en utfasning, har kritiserats hårt av miljöorganisationer. Landet har stängt ner en del gruvor men har samtidigt planer på att öppna upp nya. Men det finns smolk i bägaren även för kolets supportrar. Kolet har under en längre tid inte kunnat bära sig ekonomiskt utan subventioner och enligt institutet IISD (International Institute for Sustainable Development) är hela sektorn i behov av stöd eftersom den drivs av kol av dålig kvalitet och gamla kraftverk.

De senaste åren har dessutom Polen konsumerat mer kolenergi än man har kunnat producera och har därför tvingats att importera kol från Ryssland. Självständigheten har fått sig en törn.

– Jag tror att det är en tillfällig svacka, säger Szyman Wróbel. Han står tillsammans med sina kollegor från gruvan iklädda den gammeldags traditionella klädedräkten som gruvarbetarna hade förr. Nu är det för show. Arbetskamraterna från gruvbolaget har blivit tillfrågade om de kan stå inne på Polens paviljong på COP24-konferensen och dela ut svarta karameller som smakar lakrits och berätta för förbipasserade om kolet, gruvan, traditionen och framtiden. När Szyman, som kommer från ett litet samhälle på landsbygden utanför Katowice, var 20 år började han att arbeta i gruvan liksom hans pappa och farfar gjort innan honom. Under tiden studerade han på universitetet och kan nu titulera sig ingenjör. Han tycker att livet som arbetare i gruvan är hårdare än det som ingenjör i gruvan. Szyman berättar att han känner starkt för kolindustrin som byggt upp Polen och funnits i hans familj i så många generationer. Men han är medveten om problemen med CO2-utsläppen.

– Jag tror på att förbättra teknologin inom fossilindustrin, välja renare kol, säger han och fortsätter:

– Förnybar energi är alldeles för opålitlig, ena dagen är det sol och blåser men andra dagen inte. Det är alldeles för riskabelt att vara beroende av den. Stålindustrin och kemikalieindustrin behöver en stabil energikälla.

– Dessutom bidrar Polen globalt med väldigt lite av utsläppen, Kina släpper ut väldigt mycket mer, säger han.

Enligt Szyman Wróbel är det stora problemet för polackerna inte CO2-utsläppen och klimatförändringarna utan de utsläpp som kolet ger lokalt och som påverkar luftkvaliteten. Smogg är ett vardagsproblem för många i Polen. En studie gjord år 2014 av European Envirionmen Agency kom fram till att luftföroreningar ger omkring 44000 polacker en för tidig död årligen och kostar stora summor inom hälso- och sjukvården. Och 36 utav de 50 mest förorenade städerna i EU ligger i Polen, de allra flesta i Silesiaregion. Människor upplever situationen som ett påtagligt problem och en växande anti-smoggrörelse har gjort sig hörd under de senaste åren. Enligt data från Poland Smog Alarm andas Warsawaborna in det cancerogena benzo(a)pyrene motsvarande en nivå som om de rökte 1 000 cigaretter årligen. Motsvarade siffra i förortsområdena är 2 400 cigaretter per år. En ännu högre siffra gör sig gällande i Krakow. Även Stockholms miljöförvaltning kunde i januari år 2017 mäta upp höga halter av föroreningar i Stockholmsluften som påverkats av den polska koleldningen. Orsaken är att de allra flesta polska hem värms upp av kol som eldas i ugnar. De som inte har råd med kol eldar vad man har, det kan vara trä men också plast, gummi eller vilka sopor som helst.

Dålig luft

Hemma i Marisas mysiga hus har samtalet flyttat upp på övervåningen med te, hembakta vetekakor med vaniljkräm i mitten och cheesecake från byns konditori. Boxern Guiness ligger och snarkar på golvet och på väggarna hänger porträtt av hästar. Marisa och hennes man har varit omtyckta veterinärer i området och Marisa som är en aktiv kvinna fortsätter att arbeta några dagar i veckan. Hennes make gick bort för några år sedan i en cancersjukdom och Marisa tror att den dåliga luften de tvingas att andas påverkade. Inka som bor i en av Lodtz äldre stadsdelar nickar instämmande och berättar att hon känner av den toxiska luften varje dag.

– Det finns många problem med utsläpp från olika håll som gruvorna och jordbruket, men det jag märker av allra mest är röken från människors hem. En del människor eldar upp hjul och impregnerade gamla möbler. Jag känner mest oro för luften vi andas. Den är dokumenterat skadlig, säger hon.

Den polska regeringen har gjort uttalanden om att de ska ta tag i smoggproblematiken efter påtryckningar både från rörelser inom landet men även från EU. Trots den polska regeringens många kolvänliga uttalanden måste man ändå förhålla sig till det faktum att man är ett medlemsland i den europeiska unionen. EU:s ambitioner är att unionen ska vara koldioxidneutral till år 2050. EU:s energi- och klimatkommissionär Miguel Arias Cañete gick i juni år 2018 ut och uppmanande medlemsländerna att stärka sina ambitioner gällande Parisavtalet och sträva efter en 45 procent utsläppsminskning till år 2030 och då med särskilt fokus på de mest utsläppande energikällorna, som kol. Polen tar emot betydande EU-bidrag, bland annat 27,4 miljarder från Program on Infrastructure and Environment som har stort focus på utsläppsminskningar.

Men det är inte bara den polska regeringen som lever i en balansakt mellan olika viljor. Det gör även EU, där det antas finnas en rädsla för att om Polen skulle tvingas av hårda regler att minska sina koluppsläpp skulle riskera att den skepticism mot EU som redan finns i den polska regeringen ledde till någonting liknande Brexit. EU har gett Polen betydande ekonomiska bidrag till stöd för att minska användningen av kolgruvor.

Spännande varje dag

I Katowice centrum ligger den stora konferensanläggningen som liknar ett rymdskepp och som användes vid FN:s tjugofjärde klimatkonferens i december förra året. Här trängdes politiker, tjänstemän, lobbyister, journalister, representanter för NGO:s och folkrörelser i hopp om att skriva en regelbok för Parisavtalet och/eller för att påverka regelboken i den riktning man själv önskade. Bredvid konferensen fanns ett alternativt café som tillfälligt drevs av polska Greenpeace. Hit krävdes inga passerkort och veganska maträtter serverades i det annars så köttdominerade Polen.

Maria Madejska var en av dem som föredrog att vara här istället för inne på konferensområdet. Hon arbetar för en polsk organisation som arbetar med demokrati och miljöfrågor, just nu driver de en kampanj mot PZU, ett statligt ägt försäkringsbolag som försäkrar inte bara majoriteten av de polska medborgarna utan även de största kolgruvorna.

Kampanjen vill ifrågasätta att privata försäkringstagares pengar går till kolgruvedrift. Maria menar att polackerna är ett demonstrerande folk, men hon märker att det är svårt att dra uppmärksamhet till demonstrationer som gäller klimatet, inte så många människor kommer. Det är skillnad när det handlar om demokratifrågor, som till exempel skydd av rätts­apparaten, sådana demonstrationer lockar ut tusentals på gatorna. Maria själv bor i Warszawa och märker av den dåliga luftkvaliteten varje dag, ibland får hon huvudvärk och kräkningar. Hennes miljöengagemang vaknade när hon studerade stadsplanering på universitet och var ­riktigt missnöjd med sin utbildning.

– Allt handlade bara om att skapa vinst och att bygga så många lägenheter som möjligt. Ingenting handlade om betydelsen av att skapa gröna städer trots att sådana ­teorier har funnits länge globalt. Här i Polen pratar vi inte om sådant. Jag skrev min masteruppsats om olika ­exempel av grön stadsplanering i världen. Mina lärare hade ingen kunskap om ämnet utan jag fick göra all ­efterforskning själv.

Maria berättar att hon kommer från en politiskt aktiv familj där diskussioner och aktivism alltid varit naturliga inslag, mera med fokus på demokrati snarare än miljö men hon har med sig traditionen av engagemang hemifrån. Efter sin examen från universitetet valde Maria att inte söka jobb inom stadsplanering utan åkte med en NGO till Colombia och arbetade med frågor kring problem relaterade till guldgruvor.

– Jag visste att jag inte ville arbeta med stadsplanering eftersom jag inte vill sitta framför en dator hela dagarna utan arbeta med människor. Jag har läst på en hel del om problemen vi står inför och insett att klimatfrågan är den allra viktigaste.

När Maria får frågan om hur det är att vara klimataktivist under den nuvarande polska regeringen så skrattar hon och svarar att det är spännande.

– Vi har något nytt att ta tag i varje dag. Som frågan om skogen till exempel. Den polska regeringen lobbar för att skogsplantering ska räknas som en kolsänka. På det viset kan Polen fortsätta släppa ut koldioxid från sina kolkraftverk bara vi planterar tillräckligt mycket ny skog. Samtidigt har vi urskogen Bialowieza i östra delen av landet. Regeringen vill utöva skogsvård i skogen och hugga ner träd medan många miljöaktivister vill att skogen ska stå orörd. Miljöministern gick då ut och kallade miljöaktivisterna för schizofrena eftersom att vi både vill minska koldioxidutsläppen och samtidigt inte plantera ny skog utan låta den gamla stå som den gjort i tusentals år.

Ute på landet vill Marisa, Inka och Gosha visa upp omgivningarna och sin gigantiska granne. De blåser en kall vind och vi kör genom byarna. Distriktet heter Kleszczów och är ett av de rikaste i Polen tack vara inkomsterna från gruvan. Vägen svänger och helt plötsligt finns den där, Belchatowgruvan, en av världens största dagbrott av brunkol. Panoramat fylls av en gråbrun färgskala med kraftverk vid horisonten. Så långt ögat når finns gruvan. Som en symbol över att idag är väldigt beroende av igår. På vägen hem stannar vi vid en vägkrog och äter polska piroger som liknar dumplings, en del innehåller svamp och potatis, andra spenat, kål eller kött. Inka, Marisa och Gosha funderar över tiden och framtiden, hur människor lever och kanske kommer att leva. Inka säger:

– Å ena sidan vill vi sluta att använda kol, men vi vill också ha jobb och varma bostäder.

Marisa lutar sig fram och säger att hon har en fråga till svenskarna.

– När ni har så djupa och rika skogar, hur kommer det sig att ni inte bättre tar tillvara på all svamp som växer där?

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.