Han kom fram till den smärtsamma insikten på egen hand.

Ett läshuvud har han alltid varit. Böcker om anarkism och syndikalism började han läsa på mellanstadiet. På 1990-talet, i tjugoårsåldern, engagerade han sig i små vänstergrupper i hemstaden Motala och fortsatte läsa, om postkolonialism och antirasism. Han ”la ihop ett och ett” och kom fram till att internationell adoption var en ”kolonialt färgad människohandel”.

Fram till dess hade Tobias Hübinette sett på sig själv på samma sätt som många runtomkring. Det var bra för honom att han blev adopterad och fick en familj i Sverige, och dessutom var adoptionen en form av anti­rasistisk handling – han var del av att göra Sverige mindre inskränkt, mer modernt och humant.

Istället alltså detta. Han var en bricka i ett spel, skapat enligt kolonialt tänkande, där vita människor i den rika delen av världen ska ”rädda” barn från fattiga länder. För att den fantasin ska upprätthållas växer en industri fram som skapar dessa barn, ofta genom att barn stjäls eller på andra sätt tilltvingas från fattiga mödrar i fattiga länder. Han var ett av dessa barn.

Det var ”smärtsamt och omskakande” att definiera om sig själv och sin roll i samhället på detta vis, säger Tobias Hübinette idag. Men han bestämde sig för plantera den för sin tid sällsynta analysen i den svenska offentligheten, även inom den vänster som kanske omfamnat den romantiska adoptionsföreställningen ännu mer än samhället i stort.

– Det blev ännu mer smärtsamt, eftersom det blev oerhört mycket konflikter.

Om liv och död

Tobias Hübinette har varit bra på att skapa dålig stämning. Att det rör upp så starka känslor att debattera adoption, menar Tobias Hübinette, handlar om att det är en fråga om liv och död.

– För en adoptivförälder är det ju så du bildar familj. Väldigt många som är barnlösa och inte vill vara barnlösa, de kan må så otroligt dåligt, att det blir som en fråga om liv eller död när de väl får det här barnet.

Men det är en avgörande fråga för alla inblandade.

– Jag har dött som korean, men har återfötts som svensk, och jag kan aldrig bli korean igen, säger Tobias Hübinette, som utan framgång sökt efter sin biologiska familj.

– Och för de biologiska föräldrarna är det nästan som att vi har dött, för de kommer aldrig någonsin återse oss såvida inte vi lyckas hitta dem igen.

Det är frågor om liv och död, som avgörs i ett korrupt system, hävdar Tobias Hübinette. Därför måste det systemet rivas upp.

Han har kämpat för det under en stor del av sin vakna tid, genom sin forskning, genom att medverka i tv-dokumentärer och radioproduktioner, genom att debattera frågan i alla möjliga sammanhang. Ibland har adoptionsfrågan blossat upp i den svenska samhällsdebatten, för att sedan slumra igen. Tills nu.

Det som nu sker i Sverige liknar ingenting annat, menar Tobias Hübinette. För första gången är en riktig uppgörelse på kartan. Beviset för det är inte minst att den svenska regeringen genom socialminister Lena Hallengren häromveckan utlovade en utredning av internationella adoptioner.

– Det är på alla sätt och vis historiskt, också eftersom det händer i världens mest adopterande land, säger Tobias Hübinette.

Fram tills för en månad sedan var det endast Vänsterpartiet som ville se en utredning av Sveriges utlandsadoptioner, en fråga partiet har drivit i tre år. Idag är alla riksdagens åtta partier överens om att så bör ske. Bakgrunden är att Dagens nyheter rapporterat om flera barn som stulits eller på andra otillbörliga sätt adopterats till Sverige, samt att tidningen slår fast att ”det larmats om oegentligheter från majoriteten av alla de större ursprungsländerna”.

Men varför kommer denna ambitiösa granskning, och varför följs den av ett sådant politiskt genomslag, just nu?

– Det beror på att några av oss adopterade har drivit den här frågan oupphörligt och outtröttligen, i mitt fall då sedan 1990-talet. Till sist blev det vad som brukar kallas ”en kritisk massa” som nästan har exploderat, säger Tobias Hübinette.

Att det inträffar just nu kan också handla om att adoptionsfrågan debatteras friskt i flera andra länder. För Hübinette är händelserna i Nederländerna centralt för att förstå vad som sker i Sverige. Resultaten i deras adoptionsutredning slog som ner som en bomb i februari, både för befolkningen och för regeringen – som inte såg något annat val än att omedelbart stoppa alla utlandsadoptioner.

– Utredningen sa att under nästan 50 år har det handlat om systematiskt korrupt verksamhet. Det är onödigt att säga att varenda adoption som skett är illegal, men det har varit en sådan gråzon hela tiden av olika skäl att hela verksamheten i sig behöver stängas ner. Det var det man gjorde i Nederländerna.

Måste gå till botten

Samtidigt poängterar han att striden på intet sätt är avgjord. En svensk utredning kan bli ”bara en massa papper och tomma ord”. Lena Hallengren insisterar just nu på att endast adoptioner fram till 1990-talet ska utredas. Det råkar vara samma ursprungsdirektiv som den nederländska utredningen hade, berättar Hübinette.

– Men under resans gång, utredningen höll på i tre år, så insåg de att det var så massivt, att de var tvungna att titta på ett tjugotal ursprungsländer – det täcker typ 90 procent av hela populationen av adopterade i Nederländerna – och fram till 2018.

För att detta ska bli en vändpunkt på riktigt i Sverige krävs att vår utredning är lika genomgående som den nederländska, menar han.

– Då blir det en utredning som går till botten med allt som hänt sedan de internationella adoptionerna drog igång på 1960-talet och fram till idag, med allt vad det innebär. Det kommer att komma fram väldigt många otäcka saker, och då får det göra det. Det måste nog göra det, säger Tobias Hübinette.

– Det som dykt upp i DN och även i andra sammanhang under de senaste tre åren, med Chile i fokus, det är verkligen bara toppen på ett isberg kan jag lova, det är en försmak av den massiva människohandel som har pågått sedan 1960-talet.

Skulle skapa tolerans

Detta sker samtidigt som två nya böcker av Tobias Hübinette är på väg till tryck. Den ena, som kommer ut i månadsskiftet, har titeln ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt”. Där argumenterar Hübinette för att svaret på varför Sverige blivit det land som adopterat flest barn i världen, sett till vår befolkningsmängd, står att finna i 1960-talets ursprungsdebatt om adoption.

På den ena sidan stod de han kallar ”raspessimisterna”: företrädare för svenska myndigheter, biståndsorganisationer och andra som menade att de adopterade skulle bli diskriminerade i Sverige. På den andra sidan stod ”rasoptimisterna”, ledda av bland andra författaren Eva Moberg, som menade att ett inflöde av icke-vita adopterade skulle göra det homogena Sverige mer tolerant, modernt och internationellt. Ett tidstypiskt uttalande kom från sångerskan Lill Lindfors, som sa till Aftonbladet att ”människor skulle redan som barn vänja sig vid att en annan hudfärg inte betyder någonting”.

Sverige ansågs av många också som extra väl lämpat för utlandsadoptioner, eftersom vi till skillnad från många andra västländer inte skulle ha haft ett kolonialt förflutet. När regeringen öppnade för utlandsadoptioner i slutet av 1960-talet hade ”rasoptimisterna” vunnit. Att utlandsadoptera hade blivit en särpräglad svensk antirasistisk handling.

Den svenska staten och svenska myndigheter har på ett aktivt sätt, som saknar motstycke, understött utlandsadoptionerna, enligt Tobias Hübinette. Han tror att det är mot den bakgrunden som det varit så svårt att få till en utredning som går till botten med Sveriges utlandsadoptioner. Det är därför det vi ser nu är ett så avgörande genombrott.

SD kramar adopterade

I det sista kapitlet i ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt” fördjupar sig Hübinette ytterligare i Sveriges inställning till de utlandsadopterade genom att titta närmare på Sverigedemokraterna. Till en början, rotade i den svenska naziströrelsen som de är, var motståndet mot adoption kompakt. Men i samband med att partiets nya kostym började ta form på 00-talet omdefinierar SD ”svenskheten”. Utlands­adopterade som vuxit upp med svenska eller nordiska föräldrar är nu att betrakta som svenska, enligt SD:s partiprogram. Därmed anpassade de sig till vad svenskar i gemen tycker.

– Är du adopterad så räknas du som svensk, det tycker i stort sett alla svenskar idag, säger Tobias Hübinette.

– Det tyckte inte alla svenskar på 1960-talet kan jag säga.

Sedan dess har SD lyft fram adopterade i intervjuer, linjetal, partiprogram och reklamfilmer.

– De kramar om adopterade på ett nästan sjukt sätt, säger Hübinette, som menar att sd:s inställning till adopterade är unikt bland högerextrema partier i världen.

– Jimmie Åkesson har själv vid ett flertal tillfällen öppet refererat till adopterade från utomeuropeiska länder och lyft fram dem som det bästa exemplet på en invandrargrupp som är assimilerad, som till fullo har blivit svenskar. Det låter absurt, men det han vill säga egentligen är dels ”vi är inte rasister”, och dels vill han sända en signal till invandrarna i förorterna att ”ska ni få vara med måste ni bli som dem”. Alla invandrare vet att det är helt kört att bli svensk på samma nivå som de adopterade, säger Hübinette.

– Det de vill säga är ungefär så här: ”du kan vara med oss svenskar, bo i Sverige, få stanna här, få uppehållstillstånd eller medborgarskap, vara som oss – om du beter dig som oss.”

Att SD trots allt accepterar adopterade leder Tobias Hübinette till en oväntad förhoppning. Han låter nästan som en ”rasoptimist” från 1960-talet. Men nu handlar det inte bara om att lära oss acceptera människor med olika hudfärger, utan om att acceptera dem oavsett ”om de beter sig som oss”.

– Är det nånstans i västvärlden där det finns en öppning att man till fullo, alltså nästan 100 procent, kan vara inte vit men ändå svensk, så är det ju här tack vare att så många har adopterat här och tack vara att så många vita svenskar har adopterade i sin närhet. Det är ett löfte som jag ser det, som jag tror att man kan använda sig av från det andra hållet. 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.