Thomas Tidholm anklagades av tre skogsägare för att vilja göra Sverige till ett Nordkorea med ”ett kollektivt ägande av allt” och en annan meningsmotståndare menade att hans inlägg var ”en dystopisk svartmålning utan motstycke” av det svenska skogsbruket.
En moderat skogsägare i Söderhamn hävdade att ”om en lavskrika eller bombmurkla bor och växer i skogen så ska den självklart få vara kvar. Men inte till priset av att jag inte får sköta min skog.”
Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
– Det är ju tyvärr ganska polariserat, och skogsindustrin som helhet har satsat stenhårt på att omvända befolkningen, så att de ska börja tycka om kalhyggen och all det där, säger Thomas Tidholm.
Han syftar bland annat på kampanjen ”Den svenska skogen” som drivs av Lantbrukarnas Riksförbund, Skogsindustrierna, Bergvik Skog och statliga Sveaskog, och som försöker måla upp skogen som lösningen på klimatkrisen.
Skogen ska förutom pappersmassa och sågvirke ge oss biobränslen, skor, kläder och ersätta plastartiklar samtidigt som den binder koldioxid. Det är en vision som är svår att passa ihop med miljömålen om levande skogar och ett rikt växt- och djurliv och som inte kommer att nås ens med nuvarande skogsproduktion. Och om denna ska intensifieras ytterligare blir miljömålen sannolikt ännu mer fjärran.
Thomas Tidholm säger att han har sett skogarna i sitt närområde förvandlas.
– Jag har bott på samma ställe i 50 år snart, men det går ju nästan inte att gå i skogen längre. Alla stigar som fanns är utplånade eller borta. Det är en otrolig omvandling, säger han.
Inga politiska dikter
Sommarens debatt är inte första gången som Thomas Tidholm hamnar i hätska ordkrig med skogsindustrin. Även om han känner sig övertygad om att han har större delen av befolkningen i ryggen, känner han också att det är en ojuste kamp. Medan han själv skriver debattartiklar om skogen på sin fritid har de stora skogsbolagen anställda som driver PR-maskineriet.
– Det finns enorma resurser för att se till att ingen jävel sticker upp huvudet ur mossan.
Thomas Tidholm ger inte intrycket av att vara helt bekväm med rollen som aktivisten som sticker upp huvudet ur mossan. När vi pratar är han lugn och eftertänksam, han lever med sin fru, barnboksförfattaren Anna-Clara Tidholm, på ett småbruk med några får och höns i Arbrå i Hälsingland, och trots att han har en omfattande produktion bakom sig, med ett 20-tal diktsamlingar, nästan lika många teaterpjäser, en roman och ett 30-tal barnböcker tillsammans med hustrun, skriver han nästan aldrig om skogen. Den vill han hellre vistas i.
– Det är olika verksamheter, att ha jordbruk är en grej, och att engagera sig i ideell skogsvård är en grej, och inget av det hänger samman med det jag annars skriver om. Jag skriver sällan dikter om skogen, eller naturen över huvudtaget, utan jag skriver mer om människor. För skrivandet har mera med språk att göra, och språk och människor hänger samman på olika sätt. När jag engagerar mig i skogspolitiken och ideell naturvård är det som en slags tjänstgöring, det är ungefär som att andra är med i hemvärnet, säger Thomas Tidholm.
Att skriva politiska dikter är därför inget som intresserar honom.
– Det finns de som är bra på det, som Göran Greider till exempel. Han skriver funktionella dikter där han försöker få fram ett tydligt budskap. Men jag lockas mycket av otydligheten, i kombination med tydlighet kan den generera en ny utsaga som i sin tur kan belysa någonting.
På väg åt helvete
Thomas Tidholm växte upp i Huddinge utanför Stockholm. Han lekte Rodin Hood, tittade på fåglar och byggde kojor i skogarna, men när han såg samma skogar skövlas för att ge plats åt höghus samtidigt som motorvägarna började cirkulera förorten, fick han känslan av ”ska dom inte sluta snart, det är på väg att gå åt helvete”.
– Och samma känsla har jag haft hela livet, och det var kanske därför jag flyttade hit upp till Arbrå. För här var det fortfarande lugnt ett tag, det fanns till och med lite kvar av det gamla bondelivet på den tiden. Nu är det inte riktigt på det viset då Arbrå har haft samma förutbestämda utveckling som alla andra mindre svenska tätorter. Men det är ganska fint ändå, säger Thomas Tidholm.
Har känslan att det är på väg åt helvete varit konstant?
– Ja, det kan jag nog säga att den har varit. Det är en personlig sak. Även om jag kan trösta mig med att vi har ett fint ställe att bo på, men när man tittar på världen och vad som pågår får jag fortfarande samma känsla.
Thomas Tidholm var en del av alternativrörelsernas 1960-tal. Som musiker var han med i bandet International Harvester som var en föregångare till det betydligt kändare proggbandet Träd, Gräs och Stenar. Thomas Tidholm hoppade av när han, som en av de första i det som kom att bli gröna vågen, flyttade till Hälsingland. Det var svårt att kombinera livet på ett småjordbruk med ett turnerande liv som musiker. Därför riktade han in sig på skrivandet i stället.
– Det var inte samma människor som var musiker som hade odlingar, om man ska turnera med band måste man vara hemifrån så mycket att jag inte tyckte det fungerade i längden. Dessutom hade vi ju småbarn då, men musik kan man hålla på med på olika sätt och jag försöker fortfarande hålla liv i det.
Han senaste diktsamling, ”Rösterna från Avocadobergen” kom i våras på Ordfront förlag. Det är en framtidsskildring av en tänkt förort kanske inte helt olik Huddinge, men det är inte den apokalyps som är lätt att förvänta sig av någon som alltid har känt ”att det är på väg åt helvete”. Svenska Dagbladets recensent beskrev Avocadobergen som en ”good enough”-värld” någonstans mellan utopi och dystopi. Det är en förort där alla kämpar på så gott de kan trots att samhällets institutioner verkar ha tynat bort.
Här får vi exempelvis träffa mannen som längtar efter sin syster och inte sett henne på många år trots att hon bor ”i fjärde porten elfte våningen på detta huset” och portvakten som ”kom för femtio år sedan från ett annat ställe. Då bodde löst folk här, plastpåsar / för fönstren”. Vi hör även medlemmar ur ”vaktkåren” berätta om sin vardag när de försöker hålla ordning på en plats som på något sätt saknar ett sammanhang. En dikt inleds med raderna: ”Var är vi? / Tack det frågar alla som kommer / ”Var är vi?” – Det vet vi / inte så mycket om. Vi bara / bor här. Och en del håller till.”
Väldigt intresserad av överlevnad
Thomas Tidholm har skrivit om Avocadobergen-tidigare, bland annat i pjäsen ”Stackars Åke”. Då var det fortfarande en fungerande förort, men nu var han nyfiken på att se vad som händer om, eller kanske snarare när, vår nuvarande samhällsordning stöps om.
Och även om det inte ska läsas som någon genomarbetad framtidsbild menar Thomas Tidholm att en storstadsförort mycket väl kan komma att se ut som Avocadobergen någon gång. Även om där inte finns så mycket annat, kommer det troligen finnas en mänsklig välvilja som kan streta vidare när strukturerna rämnar.
– Det finns en poliskår där som kämpar med att upprätthålla nån slags ordning, men de är inga förtryckare, de försöker bara hålla lite ordning och inte ens det går så särskilt bra. Jag är väldigt intresserad av överlevnad, hur människor alltid försökt hanka sig fram och skapa ett något så när fungerande samspel emellan sig, men inte på ett ekonomiskt plan utan hur man relaterar till varandra, och då visar det sig historiskt att människor är väldigt mänskliga om de får leva i något sånär fungerande omständigheter. Människor, vanligt folk, har nog aldrig haft det särskilt bra egentligen. Mina människor är ofta ängsliga och osäkra. Men det finns en drivkraft hos dem, ett slags obestämd välvilja som kan vara svår att förklara. Det är jag fascinerad av och det är vad som kanske är det hoppfulla i den här boken, säger Thomas Tidholm.
”Man kan alltid bli överraskad”
Det är människorna, och kanske framför allt deras relationer och sympatiska tillkortakommanden, som är i fokus i Thomas Tidholms texter. Trots att han säger att han inte vill skriva poesi om naturen, verkar belöningen av att skriva och att vara ute i skogen på något sätt vara liknande. Både när han har pennan i handen och när han tittar på fåglar är Thomas Tidholm ute på en upptäcktsresa.
– Jag hittar nya saker varje dag som tröstar mig och som hjälper mig, och som jag tycker är intressanta. Att se ekologi och sambanden mellan insekter, fåglar, växter, det kan vara någon ovanlig fjäril som dyker upp. Det finns så otroligt mycket okänt där som människor i allmänhet inte ser eller är intresserade av. Men om jag ser en fjäril som jag vet är migrerad från Sydeuropa finns det en känsla i det som är stor, som visar på ett annat samspel än den torftiga ekonomiska samhällsmaskinen.
På ett liknande sätt beskriver han sitt skrivande. Att upptäcka vad som finns på papperet.
– Man kan alltid bli överraskad av vad som dyker upp och vad språket och ens hjärna kan producera. Språket är i sig oprecist och ständigt utsatt för mänsklig erosion. Och jag bejakar det. Varje ord har många lager. Vad som till slut står där när det är färdigt, när det är en dikt, kan bli som ett fynd på marken. Där kan man bli väldigt överraskad själv, och det överraskningsmomentet är väldigt givande.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
