Där går gränsen. Ingen kan få Queen Tasha att leka Sound of Music. Det kvittar om en musikvideo ska spelas in eller inte. Det kvittar om hon står där i parken med ett gäng hiphop-artister. Nu är hon Tasha17k – inte Natasha Kwick – och det är blodigt allvar. Hon är här för att uppfylla sina drömmar: att bli rapstjärna och mamma. I huvudet puttrar den ena sedan länge, i magen växer den andra.

Det är så vi får lära känna 19-åriga Natasha i början av dokumentärserien Tasha17k. Hon är peppad, kär och lycklig. Hon tillbringar timtal i studion för att spela in sina låtar och försöker föreställa sig med sin Sebastian hur det kommer vara som föräldrar. Dokumentären har premiär på SVT den 27 januari. Och under sex avsnitt får vi följa med på Natashas resa mot sitt mål att kunna leva på sin musik och sitt artisteri. Det där med artisteriet, det är ingen efterkonstruktion. Måhända att det låter som ett hotmail-konto – kommentaren får henne att skratta instämmande: ”Tasha” för Natasha, ”17” för hennes ålder då hon tog sitt artistnamn och ”k” för efternamnet Kwick – men bakom artistnamnet finns en utpräglad persona. I låttexterna är det ”jag och min squad”, ”’queen’ (...) det står stort på min krona” och du ”skulle inte kunna vara Tasha om du va klonad”. Nästan varje låt är en egotripp i klassisk hiphopstil. Men den attityden kan inte fejkas. Och det är den som har tagit Natasha dit hon är i dag. Hon beskriver den själv som en nödvändig mask:

– Jag känner att världen kan vara väldigt elak. Människor kan vara väldigt elaka, förklarar hon.

– Så fort man låter de veta att man är mjuk så kör de över en. Så enkelt är det. De utnyttjar dig. Därför måste man sätta på sig den här masken och vara hård mot alla.

Det låter som ord från en härdad veteran. Behovet av att vara så pass på sin vakt, av att parera varje attack, skvallrar om tuffa livserfarenheter. De allra hårdaste vill hon helst inte gå in på.

– Jag kan inte säga mer än att vi är uppväxta i Rinkeby och att vi hade det svårt. Självklart har alla familjeproblem. Vi bodde i en ort. Som barn och ungdom hade man kanske inte den bästa ekonomin. Man hade inte allting som alla andra hade. Personligen, sålde jag kläder eller smycken för att få pengar att köpa något snyggt. Man fick struggla när man var yngre. Sen hände mer saker. Men vi fick kämpa väldigt, väldigt mycket när vi var yngre.

– Några vänner och jag pratade häromdagen om hur snett det hade kunnat gå för oss allihopa. För att vi hade det så kämpigt. Men vissa av oss drog oss ut, för vi ville inte må sämre än vad vi gjorde. Hela min skolgång gick ju skit. Jag klarade inte av att vara på lektionerna. Min hjärna var överallt, det var mycket problem, man tänkte på andra saker…

Tack vare hennes kaxiga och obevekliga attityd fick hon smaka på den mäktiga känslan av att vara orörlig i tonåren. ”Vad ska du göra? Ni kan inte komma åt mig”, kunde det låta på den tiden.

– Inte ens killarna vågade bråka med mig, berättar hon.

Och hon hamnade i bråk, ofta. I bland i slagsmål. Tills en dag, då hon var 13. Då fick det vara nog. Natashas mamma flyttade med henne och lillasystern till Liljeholmen, i Stockholm.

Vid det laget hade Natasha redan börjat hitta på egna låtar tillsammans med sin tjejkompis Nata. Faktum är att hon förmodligen aldrig hade börjat rappa om hon inte hade haft den där masken på.

Med farbror som idol

Det var den unga pojkflickan Natasha som utvecklade en passion för hiphopen. På den tiden bodde hon med sin pappas familj i Rinkeby.

– Jag hängde väldigt mycket med mina farbröder och då blev jag automatiskt en pojkflicka, berättar hon.

– Jag klädde mig inte feminint. Jag hade hellre på mig jeans och stora luvtröjor – mina farbröders luvtröjor – än att ha på mig en klänning till exempel. På somrarna, när vi bodde i Rinkeby, hade jag inte på mig klänningar, jag gick runt med stora munktröjor!

Ja, det bästa Natasha Kwick visste när hon var liten var att hänga med sina farbröder. Och särskilt med den yngste av dem: Ricardo, som var tio år äldre än henne. Han höll på med hiphop och blev snart Natashas idol.

– Jag var som min farbrors lilla minion. Jag sprang med honom överallt, minns hon.

– Han gick till studion och kom hem med nya låtar. Det var skithäftigt tyckte jag. När jag var yngre trodde jag att han gjorde det här på riktigt. Jag trodde att han var Tupac. Han var min Tupac. Det enda jag tänkte på var ”hur ska jag kunna bli som den här människan?” Jag ville göra allt det han gjorde. Jag ville prata som honom, jag ville klä mig som honom, för att jag tyckte att han var så häftig.

– Men han gick till skolan. Han hade en studio på sin skola där han spelade in sina låtar. Jag satt hemma och väntade på honom och när han kom hem och visade mig sin nya låt så hade jag lärt mig den utantill två timmar senare.

Natasha skrattar när hon minns hur sur hon blev när farbror Ricardo inte ville att lilla brorsdottern skulle följa med när han skulle träffa sina vänner. Hon som var hans bästa vän!

I femte klass gjorde Natasha en hyllningspresent till farbror Ricardo och hans hiphopgrupp:

– Han hade hade en grupp ihop med sin kusin, de kallade sig Rebellerna. Jag gjorde en jättestor tavla som det stod ”Rebellerna” på. Den var vit och hade svart ram och jag hade skrivit Rebellerna med guld och glitter, minns hon.

– Alla som var med i Rebellerna, hela familjen och alla som ville vara med i gruppen fick signera tavlan. Han blev skitglad!

En romsk rebell

Natasha var en övertygad rebell och snart skulle hon få bevisa det. För hon hade blivit tonåring och giftasvuxen. Och nu stod hon vid ett viktigt vägskäl: skulle hon göra som många andra unga romska tjejer i hennes omgivning och gifta sig och skaffa barn så tidigt? Eller skulle hon försöka följa sin dröm om att någon dag kunna leva på sin musik? Pojkflickan i henne hade redan svaret. Hon var varken redo för man eller barn.

– Just vår kultur är så mansdominerad, säger hon om sin erfarenhet av romska miljöer.

– Det har varit mycket att vi tjejer är lite mera tillbakadragna, lite undangömda. Det är killarna som får uppmärksamheten. Och jag tänkte: Va? Nämen, nej, nu vill jag göra någonting! Jag vill inte stanna i mörkret, fortsätter hon.

Visst blev det uppståndelse i familjen – trots att hon inte var den första tjejen i släkten att gå en annan väg –, men så här i efterhand konstaterar hon att reaktionerna inte blev så farliga som hon först inbillat sig.

– Jag trodde att det skulle vara mycket värre, men faktiskt är alla i familjen jättestolta över mig. Det är för att jag inte gav upp på min dröm, för att jag tar hand om mitt liv och min hälsa och jag är också tillsammans med någon som tar hand om sin hälsa och om sitt liv. Vi är ju väldigt skötsamma personer, säger hon om sig själv och sin fästman Sebastian, som är ett år äldre än henne och inte rom.

Den 29 februari ska de gifta sig. De har fått Natashas familjs välsignelse, men Tasha17ks leverne har skapat reaktioner på andra håll. Som de flesta offentliga personer som är aktiva på sociala medier, har hon fått utstå en hel del påhopp.

– Jag har folk som stalkar mig. De gör det med fejkkonton och så fort jag blockerar dem så skapar de nya. Jag har fått ta emot hot och förolämpningar. I somras ringde de och hotade. Det har varit massor av sånt, berättar hon.

Hon har också fått reaktioner från romer:

– Det finns många tjejer som tycker om det jag gör och tycker att fan vad skönt, men jag har också fått väldigt negativa reaktioner. Jag har fått kritiken att jag har blivit försvenskad, att jag inte är rom längre och hur kan jag göra det här? Jag får höra kommentarer som ”Vad tror du att du är?” och ”Var fick du luft ifrån?”

– Du säger att du blivit anklagad för att överge din romska identitet. Men i dokumentären verkar den vara väldigt viktig för dig. Du pratar väldigt mycket romani där...

– Min familj pratar romani flytande och jag är uppvuxen men den romska kulturen; med maten, med musiken, med språket. Så bara för att jag sjunger och rappar med en svensk kille så betyder det inte att jag har blivit försvenskad. Jag kommer själv att hålla kvar vid min kultur när jag får barn,

En pojkflickas motsättningar

Pojkflickan Natasha tog aldrig på sig en klänning. Hon avskydde allt vad feminint hette, utom ett par detaljer:

– Hur mycket pojkflicka jag än var så var jag värsta Justin Bieber-fanet i hemlighet! Jag älskade Justin Bieber! Förstår du vilken dubbelmoral? Jag var ju 12 år gammal, rappade, var hur hård som helst. Men när jag gick hem så lyssnade jag påJustin Bieber-låtar!, berättar hon och skrattar.

Den andra detaljen, mascaran, glömde Natasha heller aldrig. I dag är hon utbildad makeup-artist och i hennes låt ”Mannen jalla” rappar hon bland annat om ”läppar med Chanel”.

Men gemensamt för Tasha17ks låtar är att de innehåller ett stort mått av kaxig girl power, där kvinnor får tar plats.

Om du har en shono

bäst du lämnar han i kväll

Sätt på dig dina Loubs

Gå till baren och beställ

Så lyder de första raderna i ”Mannen jalla” som handlar om en ”girls night out” där tjejkompisarna uppmanas skita i sina manliga partners för att gå ut tillsammans och ha roligt. Och den som kommer i deras väg får se upp, de här tjejerna tar vad de vill ha.

Mina gäris är hungriga

vi käkar dig som mat

Gäri power

Girl power, säger Natasha Kwick, det är det bästa hon vet.

– Den är skitviktig. Det symboliserar stödet oss kvinnor emellan, att vi har varandras ryggar, att vi säger ”du är bra” till varandra och lyfter upp varandra. Vi har varit så nedtryckta som kvinnor i det här samhället. Även kvinnor kan trycka ner andra kvinnor. Just därför betyder det allt att kvinnor lyfter upp varandra, för vi behöver varandra i det här samhället, säger hon.

Tasha17k har själv behövt den typen av stöd. Hennes svenska kvinnliga förebild är reggaeartisten Syster Sol. Henne lärde Natasha känna när båda deltog i ett romskt tv-program för ett par år sedan, där en etablerad artist skulle möta en romsk gröngöling. Ett möte som har satt sina spår: Syster Sol ska komma på Natasha och Sebastians bröllop.

Men mycket viktigt stöd och pepp får hon framförallt från alla unga tjejer som lyssnar på hennes låtar, är på hennes spelningar och följer henne på Instagram.

I SVT-dokumentären får vi följa med Tasha17k på spelning i Sundsvall, där hon rappar tillsammans med en handfull killar på en utomhusscen en grådaskig kväll inför en publik på cirka 50 personer.

– Det var inte alls mycket folk på Sundsvallskonserten och tjejerna i publiken var bara tio. När jag började rappa så var det som om tjejerna inte förstod vad det var som pågick. Och när jag var klar så började tjejerna hajpa och det var de som skrek ”en gång till, en gång till”. Det gav mig så mycket energi. Det får mig att känna att det är för de som jag gör det här. De tjejerna följer mig på Instagram. Jag har jättemånga småtjejer som har skrivit till mig och skriver att de älskar mina låtar. Ibland förstår jag inte vad de älskar i mina låtar, för de är så pass unga och jag sjunger ju om att gå ut och festa och ”lämna din snubbe” och så vidare. Men jag tycker att det är skitkul i alla fall, säger hon.

När masken föll

En dag hände något tragiskt som ingen mask i världen kunde skydda Natasha från. Hon har fått ett missfall, får vi reda på i andra avsnittet av dokumentärserien, och det kärleksfulla paret Natasha och Sebastian gör slut.

– Det blev för mycket för mig, det blev för mycket för Sebastian. Jag orkade inte titta på honom, jag orkade inte vara med honom. Han påminde mig om bebisen. När jag fick missfallet ville jag ha någon att skuldbelägga och jag började skuldbelägga honom för allt. När en människa mår dåligt är det jätteenkelt att skuldbelägga en annan och den människan för mig blev Sebastian. Det var inte hans fel, det var inte någons fel, men jag behövde någon att skylla på, förklarar hon.

Natasha klarade inte av att vara hemma längre och tillbringade hela sin vakna tid i studion med sin producent och sin manager.

–Vissa människor dränker sina sorger i alkohol eller droger för att stilla smärtan. Men det som fick mig att döva smärtan var att killarna var där för mig. Vi skrev låtar, vi jobbade i studion och det var så låten ”Missfall” kom till, berättar hon.

– Den första versen handlar om vad som hände och hur det hände. Jag hamnade på sjukhuset, det var min värsta mardröm, jag förlorade blod. Min bästa vän var med mig. Jag blev totalt förstörd, minns hon.

Vänta mamma kommer snart.

Jag vill hålla i din hand

jag vill se din första tand

jag vill kolla hur du går

Jag vill säga ut namn.

Har du mammas attityd?

Har du pappas temperament?

Har du mammas svarta hår?

Har du pappas långa längd?

Inspelningen av låten tog lång tid och arbete, påpekar Natasha Kwick, men det var ändå nödvändigt för henne att göra den:

– När jag gjorde den här låten släppte den tunga känslan. Jag kände mig närmre mitt barn än någonsin efter att ha skrivit låten, förklarar hon och säger att hon upplevde det som en typ av terapi.

Är det så med låten ”Missfall” att du är Tasha17k, artisten, fast du inte längre har masken på?

– De som har sett mig utan mask är killarna jag spelade in låten med. Jag grät. Jag fick tårar i ögonen under varje inspelning. Det gör ont att höra på låten. För den slår rakt igenom, medger hon.

Under luvan skymtar kronan

Med en månad kvar till bröllopet har Natasha fullt upp. Men framförallt med sin musik. Hon håller på att spela in en låt med Nata, tjejkompisen som hon skrev sina första låtar med när de var 12 år och bodde i Rinkeby. Om några dagar visas dokumentären om Natasha i tv och hon är förväntansfull, kanske kan det hjälpa henne att så småningom kunna leva på sin musik. Just nu söker hon annars arbete.

Men Queen Tasha har fått sin krona. Den kom med posten tillsammans med brudklänningen, berättar hon innan vi skiljs åt.

Varför ska jag ljuga?

Har kronan under luvan

låt mig ba ta av mig den

så kommer den nog synas.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.