Tarik Saleh: ”Folk frågar mig om det har varit värt det”

Det är en replik ur Tarik Salehs stämningsfulla, spännande och samtidigt ganska lågmälda politiska dramathriller ”Boy from Heaven” som har premiär nästa vecka. Filmen, som han både skrivit manus till och regisserat, skildrar starka maktkamper mellan Egyptens religiösa och politiska elit, och vilka farliga krafter som kan sättas igång om man dras in i deras maktspel. 

När ETC träffar Tarik Saleh har det inte gått särskilt många dagar sedan beskedet kom att ”Boy from Heaven” är utsedd till Sveriges Oscars-bidrag. Dessutom har filmen redan vunnit pris i Cannes för bästa manus.

Denna framgångsrikafilmregissör och manusförfattare – som i ungdomen var en omtalad graffitimålare och tidigare har jobbat som journalist och programledare på SVT – ger ett rakt och rättframt intryck. Han är engagerad i det han pratar om, testar tankar, och avslutar ofta halvfärdiga meningar för att snabbt associera vidare och plockar upp ett nytt spår. Intervjun vindlar sig fram. Flera gånger säger han: ”Jag ska ge dig ett exempel”, och gör sedan en utvikning för att konkretisera sitt resonemang. Skapar en berättelse kring det. Även om hans filmer ofta uppfattas som politiska ser han sig inte i första hand som en politisk filmskapare:

– Ofta får jag frågan vad jag vill säga med mina filmer. Då svarar jag att jag vill berätta en historia.

I ”Boy from Heaven” tas publiken med till en plats och kultur som de flesta i Sverige nog upplever som rätt exotisk och vet väldigt lite om: Al-Azhar-universitetet i Kairo, som är sunnimuslimernas största maktcentrum i världen. Vi får följa fiskarpojken Adam, från det lugna livet på landet till Kairos kaotiska gatuliv. Han lämnar sina föräldrar och bröder hemma i fiskebyn då han blir erbjuden en eftertraktad plats som student vid det väl ansedda universitetet. Hans roddturer tillsammans med pappan för att dra upp nattens fiskfångst ur havet byts ut mot ett välfyllt bibliotek, undervisning i islam och en storslagen miljö. 

En stark inspirationskälla till filmen har varit romanen ”I rosens namn” av Umberto Eco, i vilken Tarik Saleh menar att den italienska författaren utforskar relationen mellan konst och religion, konst och tro, och maktförhållandena däremellan. 

I Tarik Salehs egen berättelse hinner huvudpersonen Adam, gestaltad av Tawfeek Barhom, inte mer än installera sig på universitetet innan shejk Al-Azhar, skolans överhuvud, dör.

– Ett råd med 27 imamer samlas för att välja en ny shejk Al-Azhar. Eftersom shejkens ställning är så viktig kommer säkerhetstjänsten att lägga sig i detta val. Problemet för dem är att de inte har någon ingång i rådet, därför måste de infiltrera det, berättar Tarik Saleh.

Ibrahim, spelad av den svenska skådespelare Fares Fares, från den egyptiska underrättelsetjänsten, tar kontakt med Adam och vill att han ska spionera för deras räkning. Mot sin vilja blir Adam indragen i en farlig kamp mellan politiska och religiösa intressen. 

Politiker använder islam som en syndabock som de kan skylla egna misslyckanden på. 

Det är talande att ett universitet som är så centralt inom sunni-islam samtidigt är så pass okänt i vårt land. Tarik Saleh har inte gjort sin film för att vara folkbildande, men säger att han ständigt möter en stor okunskap om islam och brukar få agera utbildningsradio i media. 

– Det är ytterst få personer i Sverige utan muslimsk bakgrund som egentligen vet någonting alls om islam. Det finns även experter som uttalar sig om islam som inte heller vet så mycket, och är medvetna om att ingen annan heller vet. Jag tror bristen på kunskap har att göra med att man tycker den muslimska världen är obehaglig, säger han.  

– Politiker använder islam som en syndabock som de kan skylla egna misslyckanden på och på så sätt dölja verkliga problem och maktförhållanden. Det är nog allmänmänskligt, det är samma sak i Egypten eller Saudi­arabien, att man använder ”den andre” för att skylla ifrån sig. 

Om jag vet att något är fel och ändå inte agerar – då är jag faktiskt medskyldig, i mina egna ögon.

Ett centralt temai ”Boy from Heaven” är frågan vad vi förlorar när vi utbildar oss och får kunskap om världens beskaffenhet, och vad denna kunskap kan kosta oss. Adam får se och lära sig saker som gör att han går från ungdomens oskuldsfulla blick till den vuxnes mer luttrade.

 – Jag tror att kostnaden är oskuld, säger Tarik Saleh. 

Du tänker på Eva som biter i kunskapens äpple?

– Ja, det är den bibliska metaforen för det, men för min del bygger det på egna erfarenheter. Min dotter fyller sju idag, hon har sett fram jättemycket emot det. För varje år som går kommer hon att få mer och mer ansvar och förstå mer och mer om världen. 

Men nya insikter är inte bara av godo. De kan även bli en börda, menar Tarik Saleh, åtminstone insikter om det som behöver förändras.

– För mig har den typen av insikter gjort att jag ofta fått skuldkänslor, inte känt mig ren. För om jag vet att något är fel och ändå inte agerar – då är jag faktiskt medskyldig, i mina egna ögon.

Ett sätt att möta det kan vara att bli cynisk.

– Ja, cynism är bland det värsta jag vet. Ibrahim, Fares karaktär, är i inledningen av filmen en väldigt cynisk person. Men han lär sig något av Adam och till slut hittar han den gnutta mänsklighet som han fortfarande har i sig och är beredd att göra en ganska stor uppoffring. Ibrahim kanske finner sin tro och Adam kanske förlorar den.

Tarik Saleh har i denna fiktiva historia tagit avstamp i sin släkts bakgrund. Hans farfar och farmor är uppväxta i varsin egyptisk by. 

– Min farfar gick på Al-Azhar och han och farmor var de första i sina byar som lärde sig läsa och skriva, berättar han.

De fick i sin tur lära fiskarbarnen läsa och skriva i samma by som filmen startar i, där Tarik Salehs pappa är född. Han besökte själv byn på 1980-talet, under sin första resa till Egypten, och har hört många historier därifrån. 

– På det sättet har filmen blivit väldigt personlig för mig. 

Om Adam har med sig sin tro hemifrån sedan barnsben, så började Tarik Saleh hitta sin egen tro när han var tonåring – en stökig period i livet då han var inblandad i en del brott, som till exempel stölder och inbrott. 

Det kunde ha gått illa. Vad fick dig att välja en annan väg än den kriminella?

– Islam är det korta svaret. Jag hade kriminalitet väldigt nära inpå mig. När jag fyllde 16 började jag intressera mig för islam. Jag upptäckte att det här med att vara kriminell, det är ett ”big no no” inom islam. Du vet ju hur tjuvar bestraffas enligt sharia… Ganska snabbt insåg jag att om jag verkligen vill leva som troende muslim, så kommer det inte gå ihop med att samtidigt vara kriminell. 

Fram tills jag var 24 var jag utövande muslim, jag drack inte alkohol, jag bad fem gånger om dagen, fastade under ramadan.

Många i hans närhet hade då börjat med grövre brottslighet. Han börjar berätta om en av sina första riktiga kärlekar, en kvinna som tidigare hade varit ihop med en av ”Stockholms största langare av kokain vid den här tiden”.

– Jag var troende, bodde hemma, åkte buss och tunnelbana. Han körde Vitara-jeep. När han kom ut från fängelset efter ett kortare straff lämnade hon mig för honom. Det var knäckande. Vad hon än sa att det berodde på så valde hon killen med Vitara-jeepen. Det blev tydligt att det här valet jag hade gjort, att leva som troende, det kostar något. 

Men du valde tron ändå?

– Ja. Fram tills jag var 24 var jag utövande muslim, jag drack inte alkohol, jag bad fem gånger om dagen, fastade under ramadan. Under den här perioden bodde jag i Alexandria och pluggade konst. 

Idag kan Tarik Saleh inte längre återvända till Egypten utan att råka illa ut. Hans två senaste filmer visar båda en bild av landet som de styrande inte uppskattar, till exempel den utbredda korruptionen. 

– Egypten är som Chile efter militärkuppen, landet har idag förvandlats till en extremt repressiv diktatur, fast det pratar man inte om på nyheterna hos oss. Men om du till exempel kritiserar att någon väg är trasig så kan du bli hämtad mitt i natten och det är ingen som vågar fråga vart du har tagit vägen. 

Frihetsfönstret stängdes mitt framför ögonen på oss.

Han upplevde förändringen på nära håll under arbetet med filmen ”Nile Hilton City Incident” år 2015, när han och produktionsteamet befann sig i Kairo för att förbereda filmen.

– Det var som att frihetsfönstret stängdes mitt framför ögonen på oss. 

Den egyptiska underrättelsetjänsten lät honom förstå att de visste var hans familj befann sig, att de hade fått tag på manuset och att om han inte lämnade landet inom några dagar kunde de inte garantera hans säkerhet.

– Det är kodord för att de själva kommer att göra något. Efter ett par dagar tog jag taxi till flyget, tittade ut genom fönstret och tänkte att det här är sista gången som jag är i Egypten. Jag kommer inte kunna åka tillbaka.

Och hur kändes det?

– Fruktansvärt. Folk frågar mig om det har varit värt det. Nej, det är inte värt det. 

Sedan följde du upp med att göra en till politisk film som utspelar sig i Egypten. Du fortsatte ta risker.

– Ett av de första besluten som jag tog som filmskapare, och som jag tror att framgången med mina filmer bygger på, var att jag inte ska censurera mig, inte tänka på hur den som tittar kommer reagera. Jag är här för att berätta en historia, precis så som den är. Det låter så enkelt, men samtidigt har det varit ett kontroversiellt beslut, att berätta i thrillerform om komplexa politiska strukturer. Det handlar inte om att jag är modig, utan mer om att vi i Sverige har yttrandefrihet, och jag kommer att använda mig av den så länge som vi inte röstar bort den.

Tarik Saleh har inte hymlat om i tidigare intervjuer att han har problem med auktoriteter. Ingen får säga åt honom vad han ska göra, vilket han tror beror på den ganska stränga uppfostran han har fått. Samtidigt krävs det av en regissör att ha viss auktoritet, för att skapa trygghet i gruppen.

Känner du dig bekväm i att själv vara en auktoritet?

– Numera gör jag det, för tilliten är total mellan mig och mitt filmteam. Hemma bestämmer jag däremot nästan ingenting och jag vill nog inte heller göra det. Min partner är en av få personer som kan säga till mig vad jag ska göra eller inte – och få mig att acceptera det. Jag har faktiskt alltid haft lättare att ta order från kvinnor och trivs med kvinnliga chefer. Det är säkert något freudianskt. 

Egentligen hatar Tarik Saleh att regissera – mycket på grund av pressen det innebär att ha för lite tid för filmande och en budget som inte får sprängas. Det finns inte något utrymme för att göra minsta misstag. Dessutom ogillar han vad rollen som regissör innebär.

– Dynamiken som finns mellan regissör och skådespelare liknar den mellan förälder och barn. Man måste ofta bekräfta skådespelare, de vill bli sedda, alternativt inte ge bekräftelse om någon tar för stor plats, men jag vill inte vara pappa till vuxna människor. Jag tänker inför varje nytt regijobb att den här gången ska jag inte manipulera någon och sedan…

… hamnar du i manipulatörrollen i alla fall?

– Absolut, ja. Varje dag. När jag ser att en person har fastnat så tänker jag att nu drar jag i den här tråden, så att personen kommer loss och hamnar här istället.

Tarik Saleh exemplifierar genom att berätta om när han valde Tawfeek Barhom till rollen som Adam, utan någon provfilmning. 

– Redan där handlade det om manipulation. Jag ville att han skulle känna sig utvald, precis som hans karaktär i filmen, och han skulle tvivla på sig själv, precis som en person som blivit utvald till något viktigt ofta gör. Sedan fick han själv provfilma och casta de två som skulle spela hans bröder i filmen. 

Det är dags att bryta upp, Tarik Saleh behöver hämta en av sina döttrar. Han ska fira hennes födelsedag, familjen ska äta tårta. Dagen därpå återgår han till jobbet som internationell, prisbelönt filmregissör och flyger till Los Angeles för nya uppdrag.