I kommunalvalet 2010 hade Gärdsmosse i Bergsjön Göteborgs lägsta valdeltagande. Bara 44,47 procent utnyttjade sin röst. Men det speglar inte intresset menar Hiba Ahmad som är en av dem som står bakom Tellusfestivalen.
– Bara sätt dig i caféet eller var som helst, folk snackar politik hela tiden här. För visst bor man i Sverige, men på ett sätt bor man också i sitt hemland så det blir ständiga diskussioner om politik. Jag tyckte det var konstigt att politikerna inte kommit och kampanjat. Så när vi satte igång inför festivalen tänkte vi att då bjuder vi in dem till debatt, säger hon.
Det fristående TNB, alltså TidsNätverket i Bergsjön, har uppmanat partierna att gärna skicka flerspråkiga politiker då det blir öppen debatt efter att ungdomarna ställt sina frågor. Allianspartierna, S, V, MP och Fi har bjudits in.
– Vi vill ha en trygg debatt där alla våra ungdomar får sina röster hörda och vi vill kunna föra en debatt utan att bli attackerade av folk som har mycket mer makt än vi har. Så därför valde vi att inte bjuda in SD, säger Hiba.
Frågorna som planeras är dels sådana som gäller EU:s migrationspolitik och synen på vapenhandel kontra mänskliga rättigheter. Dels är det sådana som rör närområdet och vardagen på ett annat sätt. Ofta sammanfaller de mer avlägsna och de nära perspektiven.
– Hur kan man gå i en Pride-parad som politiker samtidigt som man helt hänsynslöst skickar tillbaka HBTQ-personer till en säker död? Det tycker jag är hyckleri, säger Hiba.
Gruppen som samlas i lokalen vid Rymdtorget kommer snabbt in på två ämnen. Rasismen och skolan. De flyter också samman.
– När jag var liten trodde jag att när jag går ut från Bergsjöskolan kommer allt vara bra för då kommer folk vara smarta. Sedan kom jag till gymnasiet inne i stan och det var som en örfil. Hela min världsbild bara rasade. Det var så grova skämt som inte var kul någonstans. Jag trodde allt skulle bli bättre när jag kom ut ur den här hålan, men det var tvärtom, säger Hudallah Ahmad.
Hennes syster Hiba gick också på en skola i stans mer centrala delar och konstaterar att ungdomarna där kallade en elev för "negern" och en för "asiaten". Utan att lärarna ingrep. Och även om det inte är lika öppet så fortsätter utpekandet i vuxenlivet.
– Man är född och uppvuxen i Sverige och har bott här hela sitt liv. Och det första dom frågar när man kommer till en arbetsplats är "var kommer du ifrån", säger Hamdi Farah och tillägger att det inte är Bergsjön som är det sökta svaret.
– Mina kusiner i USA får aldrig sådana frågor. Därför att de är accepterade där.
Hon får medhåll från flera av de andra som också fått liknande frågor. Och som sett etniskt svenska kompisar få jobb de båda sökt, trots betydligt kortare cv:n.
Så vad krävs då? Mer resurser, såsom läxhjälp i skolan för att alla ska kunna klara den, är ett svar. En positiv attityd till kunskap hos eleverna säger lärarstudenten Sabrina Nikolov och Hamdi nämner stolt att alla i hennes Bergsjöklass gick ut med 220 poäng. Också undervisningen måste ses över menar TNB.
– Läroplanen är så vittvättad. Jag tror det är jätteviktigt att sätta allt som händer i kontext i stället för att gå runt och hata människor. Lär man sig mer om imperialism och sådant så kanske man förstår världsproblematiken på ett annat sätt. Men det händer inte så därför går folk runt och tror att MENA-länderna är helt efterblivna och de har inte sett något som har motbevisat den världsbilden, säger Hiba.
En genomgående tanke hos många har varit att plugga ordentligt så att de kan lämna förorten. Att försöka göra sig av med brytning och dialekt så att ursprunget bleknar. Men det vänder. Det finns också en stolthet över gemenskapen, familjekänslan och de många bakgrunderna i Bergsjön.
– Jag kom när jag var 7-8 år och de första månaderna sa jag knappt ett ord för jag behövde lära mig dialekten exakt och försökte passa in. Men i hela den processen glömmer man vem man är. Nu efter alla år så tänker jag inte göra det där längre. För om människor verkligen accepterade mig så hade de accepterat mig från början, då hade jag inte behövt gå igenom det där, säger Hiba.
– Amen! Där har vi det, säger Sabrina.
