– Fred är dels är det jag gör varje dag för att hantera konflikter, hur jag är som medmänniska och att jag också är snäll mot mig själv. På samhällelig nivå handlar fred om att kunna känna sig trygg och fri, ha möjligheter att påverka sitt liv och göra det som gör en glad. Om alla fick de möjligheterna tror jag faktiskt inte att vi skulle ha några krig, säger hon.

Fredsfrågan är minst sagt aktuell. Läget mellan Ryssland och Väst blir allt mer spänt. Från Kreml ställs ultimatum om att Nato inte får utvidgas österut, och man gör uttalanden som påstår att ryska intressen hotas, samtidigt som man själva mobiliserar.

Fler ryska miltärfartyg än vad som är brukligt befinner sig nu på Östersjön. Även Nato har sänt ett fartyg till samma område. Den svenska Försvarsmakten har omfördelat sina resurser och skickat en större del till Gotland, från Boden i Norrbotten – och även till andra delar av Sverige. 

Agnes Hellström menar att det framför allt är tonläget som är uppskruvat.

– Jag ser en olyckligt alarmistisk rapportering och en rubriksättning som ökar oron och rädslan för krig i Sverige. Längre ner i artiklar finns dock ett uttalande från Försvarsmakten om att risken för en väpnad konflikt i Sverige är låg. Jag personligen känner väldigt liten oro för att Sverige ska angripas militärt. Däremot känner jag djup oro för såväl den ukrainska, ryska och belarusiska befolkningen. Den ryska regimens förtryck av journalister, hbtqi-aktivister och alla som står upp för mänskliga rättigheter måste upphöra. 

Även om alla experter är överens om att risken för en väpnad konflikt just nu är liten kallar ändå Försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén säkerhetsläget för allvarligt. Anledningen är rysk förmågeuppbyggnad, rysk mycket hård retorik och ryska krav. Micael Bydén säger att situationen är utmanande, att Försvarsmakten måste vara vaksam och inte kan utesluta några händelser framöver, utan vara beredda att agera.

Agnes Hellström menar att vapenskrammel och uppvisande av militära muskler är fel väg att gå. Hon hävdar att sådant aldrig leder till fred, och att den gemensamma nämnaren för fred alltid är samtal och dialog.

– Jag hoppas att det spända läget kan trappas ner genom samtal. Sverige och andra länder behöver markera med alla metoder som finns, prioritera de diplomatiska vägarna. Krigen som aldrig bröt ut finns sällan i historieböckerna, men det finns ju oerhört många exempel på förebyggande arbete som förhindrat väpnade konflikter.

De flesta bedömare konstaterar att tanken på att Ryssland skulle gå till enskilt militärt angrepp mot Sverige är orealistisk. För det skulle omedelbart leda till ett storkrig i Europa där våra grannländer, och därmed Nato, drogs in. Makthavarna i Moskva är visserligen skrupellösa och cyniska, men torde veta var gränsen för deras möjligheter går. De ryska militär­utgifterna är mindre än en tiondel av Natos.

Agnes Hellström konstaterar att samtal behöver få ta sin tid, och att vi måste räkna med att ju mer aggressivitet som finns i luften, desto längre tar det att bygga upp trygga rum där tillitsfulla samtal kan föras. Och när en utveckling går åt fel håll finns det, förutom diplomatiska kontakter, samarbete och att sätta verbala gränser, mycket annat som är att föredra framför militär upptrappning. Ett exempel är ekonomiska sanktioner. 

– Situationen idag är svårbedömd. Ett problem är att det finns en så djupt rotad misstro. Även om Ryssland uttalat säger att de inte kommer att gå till angrepp mot Ukraina litar ingen på det. Jag menar att vi måste skapa ett samtalsklimat där vi tror på varandras ord. Tänk om vi satsade lika mycket på dialog som på att rusta upp militärt, då skulle vi vara betydligt bättre på det.

Ukraina är en nyckel i det upptrappade säkerhetspolitiska läget. Den illegala annekteringen av Krim 2014 och fortsatta strider i östra Ukraina visar på rysk beslutsamhet. Men Agnes Hellström menar att en nedtrappning från rysk sida är möjlig.

– Jag hoppas verkligen det, jag hoppas att samtal kan leda dit.

Det finns ju många exempel i historien då situationer kan eskalera på ett oberäknat sätt. Finns det inte fog för militär vaksamhet nu?

– Vi har i Sverige en väldigt lång historia av rädsla för Ryssland. Rysskräcken är ett begrepp. Men de flesta situationer kan deskaleras. Upptrappad stämning kan inte bidra till det. Medierapporteringen just nu bidrar till att skapa oro, barn i Sverige är rädda att det ska bli krig. Jag är oroad över hur hätskt det är i samhällsklimatet och hur mediarapporteringen skapar oro. Rapporteringen i andra europeiska länder är mer nedtonad och med mer fokus på att de samtal som förs kan leda någonstans, säger Agnes Hellström.

Hon menar att begreppet ”ryssen kan komma” spelar en oerhört viktig roll för ökade militära utgifter och upprustning, och konstaterar att alla riksdagspartier i Sverige idag har en mer försvarsvänlig hållning. Beslut har även fattats om den största höjningen av försvarsanslagen sedan 1950-talet.

– Utan ett tydligt yttre hot skulle folkviljan och den politiska viljan att rusta upp minska.

Många diskuterar vad den ryske presidenten Vladimir Putin vill, och Agnes Hellström konstaterar att det är ett flertal av dessa som ”killgissar”.

– Ingen vet vad Putin vill utom Putin själv. Och därför är samtal så viktiga. Innan mötet mellan Ryssland och Nato i januari hade de inte haft diplomatiska samtal på över två år, därför måste vi räkna med att det kan ta tid innan sådana samtal ger resultat.

Men är du inte oroad över hur Putin kan tänkas agera framåt?

– Jo absolut! Putin och andra auktoritära makthavare har även utnyttjat pandemin till att inskränka mänskliga rättigheter, vilket gör mig djupt oroad! Det minskade handlingsutrymmet för civilsamhället och demokratirörelser, vilket är upprörande! Att ett gäng maktfullkomliga, lättkränkta män har tillgång till kärnvapen gör mig livrädd, därför måste vi prioritera nedrustning och avspänning.  

Däremot tror Agnes Hellström inte på idén att Sverige ska markera militärt i en situation som denna. 

– Jag tror att Putin vill att vi ska agera som vi gör, det legitimerar hans egen upprustning och aggressivitet. Sverige borde i stället signalera att vi inte går på det, att vi alltid väljer diplomati. Ärligt, Ryssland har superkoll på svensk militär kapacitet, vi behöver inte skicka militär till Gotland för att Putin ska förstå det. Att ringa upp och säga ”det du gör är inte okej” är en minst lika tydlig signal, säger hon.

Samtidigt som alla bedömare verkar mena att sannolikheten för att Sverige blir indraget i ett krig är låg så återkommer påståendet att vi ändå måste vara medvetna om att den är högre än noll. Agnes Hellström tycker att det tankesättet är orimligt.

– Det finns oändligt många saker där sannolikheten är högre än noll, som att en meteorit kan slå ner från rymden, till exempel. Vi måste fokusera mer på de säkerhetshot som både är akuta och sannolika, som klimatkrisen till exempel. När vi talar om militära hot är det lätt att skapa politisk enighet och avsätta mer pengar. Tänk om vi fick se samma agerande i klimatfrågan? Blocköverskridande enighet och mer resurser? Det är ju helt orimligt att bränna skitmycket pengar på saker bara för att sannolikheten är mer än noll. 

Men utvecklingen går i en allt mer militariserad riktning. Förutom allt högre försvarsanslag har skrivningarna i den svenska säkerhetspolitiska doktrinen förändrats över tid. Sverige har idag en militär alliansfrihet, men samtidigt också ett samarbete med andra länder och Nato genom ett värdlandsavtal för militära övningar och en ”solidarisk” säkerhetspolitik som tar ställning för europeiska och nordiska grannar. Det finns många olika tolkningar av detta. Men en sammanfattning skulle kunna vara att Sverige idag är alliansfritt i fredstid, men vi är inte neutrala.

Agnes Hellström ser en gradvis förskjutning av tolkningarna av de säkerhetspolitiska begreppen. 

– Gemensam säkerhet som begrepp myntades av Palmekommissionen 1982. Det handlar om att säkerhet måste byggas globalt, vilket inbegriper att även motståndaren måste kunna känna sig trygg. Samarbete ger säkerhet. I dagsläget misstolkas begreppet som att vi bör ha fler militära samarbeten såsom Nato. Men viktigare för säkerheten, menar jag, är att knyta fler icke militära samarbeten.

Vissa säger att Sverige har ett så nära samarbete med Nato att vi lika gärna skulle kunna bli medlemmar. Svenska Freds inställning är att så länge stormakter och försvarsallianser bygger sin säkerhetspolitik på kärnvapenavskräckning hotas mänskligheten av en total förödelse. Agnes Hellström understryker även att ett Nato-medlemskap skulle innebära att Sverige blev del av en kärnvapenallians. Samtidigt finns det, sedan 2021, en majoritet i den svenska riksdagen för en Nato-option. Däremot finns inget stöd i den folkliga opinionen för ett svenskt Nato-medlemskap. Något mer än en tredjedel, 37 procent av de svarande, säger ja till Nato-medlemskap, enligt en undersökning från Novus som presenterades i förra veckan.

– Ett problem är att riksdagen inte speglar opinionen. En stor majoritet av befolkningen vill förbjuda kärnvapen och det är fortfarande en minoritet som vill gå med i Nato.

Vad skulle det betyda om både Finland och Sverige blev medlemmar i Nato?

– I praktiken skulle det innebära att vi underordnar oss kärnvapenparaplyet och att Sveriges möjlighet att verka för nedrustning av kärnvapen minskar. Vi skulle alliera oss med oerhört problematiska länder som Turkiet, Polen och Ungern – medlemsländer vars politiska utveckling är djupt problematisk gällande mänskliga rättigheter och demokrati. 

Agnes Hellströms politiska engagemang startade med klimat- och miljöfrågan. Men i början av 2000-talet, i och med de stora demonstrationerna mot Irak-kriget, upptäckte hon Svenska Freds och blev medlem 2003. Sedan 2016 är hon organisationens ordförande. I fredsarbetet ser hon både rättvise-, jämställdhets- och miljöfrågorna mötas, för de är alla en förutsättning för fred.

– Om vi prioriterade mänsklig säkerhet, om vi utgick från individers och gruppers säkerhet istället för staters gränser, skulle förutsättningarna för alla frågor jag brinner för förbättras. I fredsrörelsen finns helhetsperspektivet. När jag kände det bestämde jag mig för att stanna kvar. Vi behöver komma åt grundproblemet, skapa en värld som förebygger att människor ska behöva nödhjälp eller behöva fly från krig.

Samtidigt som Agnes Hellström önskar en global nedrustningsspiral har hon förståelse för att militära medel, när allt annat har misslyckats, kan vara nödvändiga i en så militariserad värld.

– Det finns ju flera exempel på att det varit nödvändigt med FN-insatser för att förhindra folkmord. 

Mot bakgrund av att de militära utgifterna i världen stiger för varje år, så även under pandemin, kan visionen om nedrustning verka avlägsen. Men Agnes Hellström känner hopp.

– Inom Svenska Freds driver vi Fredsakademin, där vi utbildar 64 unga fredscoacher varje termin som sedan är ute på gymnasieskolor och samtalar med unga om fred och säkerhet. Att så många unga tänker och reflekterar över frågan om vad säkerhet är, innebär att vi kan få en helt ny generation som tänker annorlunda. I stället för att fokusera på att global nedrustning är avlägsen kan vi fokusera på små steg i rätt riktning, individuella handlingar, att påverka i den kontext vi befinner oss, och på att påverka svensk politik.

Är visionen om en global nedrustningsspiral realistisk, mot bakgrund av hur världen utvecklas?

– Ja! Jag tror faktiskt att vi kommer att se en deeskaleing och vändning under vår livstid. En större global nedrustning kommer troligtvis att ta mer tid – men vi tar det steg för steg.

Tre snabba frågor

Dödliga autonoma vapensystem, så kallade mördarrobotar, utvecklas i allt snabbare takt. Hur ser du på det?

– Fortfarande har de inte använts, men utvecklingen går i rasande takt. Det är fruktansvärt läskigt att tänka på. Svenska Freds jobbar just för ett internationellt förbud. Jag är oroad, men hoppfull om att vi kommer att lyckas med att få till ett förbud.

Om Sverige slutade exportera vapen, vilken skillnad skulle det göra?

– Ett bra exempel är att vi skulle kunna ta initiativ till fredsförhandlingar i Jemen utan att vår trovärdighet påverkas av att Sverige förser de stridande parterna i kriget med vapen, som vi gör i nuläget.

Hur stark är fredsrörelsen idag?

– Min känsla är att vi är en stark kraft. Den känslan förstärks av alla unga som engagerar sig för fred. Fredsrörelsen är bred och jag ser den unga organiseringen i Fridays for future som en del av fredsrörelsen. 

– Svenska Freds ser en positiv medlemsutveckling, vi har ökat till 7 000 medlemmar och har kunnat anställa många fler. Just nu, när det pratas så mycket om militärt försvar och upprustning, söker sig många till oss, för att de saknar vårt perspektiv.