Nilla

Hej Nilla!

Jag har problem med själva innehållet som jag tycker är väldigt svårt att bli intresserad av. Och därmed är det svårt att skriva om. Men det handlar inte om en gammal debatt, du tänker nog på 1970-talets musikrörelse som gjorde en ”egen” musikfestival och faktiskt fick svenskt deltagande i schlagerfestivalen stoppat något år. Men det var en kulturrörelse som var väldigt bred och stor och som mer handlade om att skapa musik och berätta om saker i Sverige. Man ville att musiken skulle användas till mer än lalala.

Nu är ju musik väldigt mycket ”bara” lalala (vill man dansa krävs rytm) men ibland blir ju låtar också symboler för något mycket större.

Det gäller nog inte schlagerfestivalens bidrag.

En av orsakerna tror jag är språket. Jag vet ingen svensk poet som skrivit viktig och omtumlande poesi på engelska. Jag tror att texter för att gripa tag behöver en botten i språket, de svenska engelska texterna blir lalalaiga. Bara. Det är inte en slump att när svenska musiker tonsätter svensk poesi kan det plötsligt bli väldigt stort. Här.

Själv känner jag lite en ung svensk musiker som gör modern musik i USA, Erik Hassle. Vi pratar listmusik som kan bli megastor och jag tycker sättet att jobba med rytm och sång är väldigt spännande. Det imponerar djupt på mig, de där pauserna som gör att det blir intressant mitt i melodin.

Men hur bra låtarna än är så biter inte texten. Jag påverkas inte av orden.

Det är kanske mig det är fel på, men så känns det även med alla texter från Melodifestivalen.

Och det förstår jag inte.

Varför kan inte en text i en poplåt få vara viktig?