Det är juli på Österlen. Susanna Alakoski har ställt in mejlen på autosvar: Befinner mig under sommaren i skrivgrottan. I slutet av augusti kommer ”Bomullsängeln”, första boken av fyra i den romansvit som ska skildra arbetarkvinnornas historia från ett Finland under 1900-talets första skälvande år till dagens Sverige. Förlaget jämför med sviter av Sara Lidman, Kerstin Ekman och Wilhelm Moberg. Susanna Alakoski har läst dem, plöjt Ferrante-serien och Fogelström. Nu är det hennes tur att ta sig an den episka berättelsen – eller som hon själv skriver i efterordet, ”Mitt livs kanske viktigaste verk”.
– Det är en fröjd för mig att göra detta, säger hon i andra änden av telefonlinjen.
”Var mormor en av de barfota? När flyglarmet gick och bomberna föll, hur svart blev mörkret?”
I ”Oktober i Fattigsverige” från 2013 skriver Susanna Alakoski ut den fråga som alltid funnits där. Bomberna föll över staden, men de finländska krigsåren är en släkthistoria som bara återberättats i fragment. Och om det halvsekel arbetarliv på Vasa Bomull pratade Hilda Vainionpää inte om. I stället är det astma, åderbråck, fetma och svullna ben som vittnat om otaliga timmar på hårda fabriksgolv. Långt senare ärver Susanna Alakoski också mormoderns dikter, liksom hennes brev, vykort och rutiga anteckningsböcker.
Susanna Alakoski pratar om arbetet med romanen som tomrummet, det vakuum som uppstått i det ställe där mormoderns livsberättelse borde finnas. Och inte heller ”Bomullsängeln” är Hildas historia. Men hon finns där som en stomme i romanen, lånar ut erfarenheter till en uppdiktad tillvaro.
– Jag ville att huvudkaraktären skulle bära hennes namn. Även om det inte är hennes liv jag skriver om så har jag använt mig av romankonstens alla medel för att skapa en historia. Ett slags möjligt liv.
Mormoderns oberättade arbetsdagar och frågorna om dem som aldrig ställdes blev till en litterär drivkraft hos Susanna Alakoski. Är själva motorn till arbetet med ”Bomullsängeln”.
– Avsaknaden av spinnerskans liv har yttrat sig i en större nyfikenhet. Jag blev intresserad av inte bara mormors liv utan också kvinnornas liv inom textilindustrin. Hur såg det ut? Vad gjorde de? Vardagen, arbetsförhållandena i början av 1900-talet, krigen, samhällsutvecklingen, politiken och fackföreningarna som var förbjudna.
– Det är svårt att skriva om en tid som man själv inte har levt i. Det finns inga kvar att ställa frågor till, så det har förstås varit en utmaning.
Du har sagt att det varit svårt att göra research eftersom arbetarkvinnorna inte pratade om sina liv. Att du hittade få folklivsberättelser. Varför var det så tror du?
– Jag tror att flertalet av arbetarna under sina liv plikttroget bara gick till sina arbeten i 30, 40, 50, ibland 60 år, utan att tro att de hade något viktigt att berätta. Det handlar förstås också om att få ställde frågor till dem som om de hade haft något viktigt att berätta. Lever man ett liv där ingen efterfrågar dina livs- eller arbetslivserfarenheter så blir berättelsen om ditt liv en slags icketillvaro och i slutändan ett tomrum för eftervärlden vad gäller kunskap och erfarenheter.
Hur upplever du att det är i dag?
– Det finns människor som är intresserade av arbetarhistorien, tack och lov. Inte minst författare. Hade inte de funnits så hade betydligt mer varit raderat, säger hon och fortsätter:
– Jag kan inte förstå varför vi inte har ett arbetarmuseum i Sverige. Alltså ett som tar upp ett helt kvarter. Jag har föreslagit det för olika enskilda men också för LO, att vi med gemensamma krafter borde skapa ett arbetarmuseum som på minst fem våningar synliggör arbetarnas liv, inklusive de kvinnliga textilarbetarna och manliga metallarbetarna. Om det skulle bli av anmäler jag mig som frivillig ordförande! Det vore en sann ära.
Några dagar senare skickar Susanna Alakoski en bild på mejlen. Den är från Textilmuseet i Borås och föreställer en sönderklippt 40-kronorströja. En del per omkostnad i tillverkningskedjan. Arbetskraft: En krona. Tygremsan är smal som ett snöre. Textilarbetarna tycks inte ha fått det bättre.
– Jag skulle tro att det på sina håll i världen, är värre än det var i Norden på tidigt 1900-tal. Över tusen människor dog när textilfabriken i Bangladesh rasade samman 2013. Arbetsförhållanden, arbetsmiljön är odräglig, liksom lönerna.
I ”Bomullsängelns” fiktiva värld får dåtidens textilarbetare en röst. Det är en berättelse om facklig kamp, vänskap, kärlek, kvinnoliv och ett lands historia. Om fabriksvardag och larmen som hörs innan Sovjetunionens bomber svärtar himlen. I centrum står arbetarkvinnan och bonddottern Hilda, som i krigsårens Vasa längtar tillbaka till det österbottniska hem hon förskjutits ifrån. Hon har fött ett barn utan att vara gift. Den värsta av synder.
Romankaraktären föds också in i ett liv utan en närvarande pappa. Precis som verklighetens Hilda. Att vara ett ”horbarn” är att inte få gå i skolan. Att inte få gå på samma sida av vägen som barnen till gifta föräldrar. Susanna Alakoskis mormor lär sig att läsa genom bibelstudier. Orden sjungs fram och fastnar för livet, både som språk men också som en slags källa att gräva ur för familjens blivande författare.
När Susanna Alakoski romandebuterar med ”Svinalängorna” 2006 finns mormodern inte längre kvar i livet, men hon hinner betrakta den klassresa som Alakoski redan påbörjat i övre tonåren. När hon blir antagen till socialhögskolan i Göteborg niar Hilda Vainionpää sitt barnbarn. I en släkt av fabriksarbetare är Susanna Alakoski den första att studera på högre nivå.
Pappan: grovarbetare, svetsare, svarvare. Mamman: hemmafru, diskerska, vårdbiträde. Båda blir invandrare. Det bättre liv de söker i södra Sverige finns i miljonprogrammens moderniteter och lyx som balkong, vattenklosett och parkettgolv.
– Som dotter till textilarbetarens dotter är jag såklart påverkad av historien. Den var vardag för oss och förmedlades mest genom vardagligt tal, ”tänk så lång väg till fabriken”, ”tänk de hårda golven”, ”vi sprang till skogs under flyganfallen”, ”om vi bara hade råd”, och så vidare.
– Om jag fått syn på något nytt så är det väl hur effektivt fattigdom går i arv från generation till generation, om det inte ges möjlighet att bryta det sociala arvet. Men också hur vitt skilda världar ”fabrikörens” upplevelse av fabrikstillvaron är från arbetarens. I brukssamhället var fabrikören både en ond och en god människa. Han ville väl, gjorde gott, ändå hade arbetaren det ofta för jäkligt.
Verklighetens Svinalängor ligger i Ystad. Hon är i fyra- femårsåldern när familjen lämnar Finland för Sverige. En hyresrätt i bostadsområdet Fridhem blir mellanbarnet Susanna Alakoskis nya hem, utgör uppväxtkuliss tills tonåren tar vid. Då ber hon om att fosterhemsplaceras för att överleva.
Båda föräldrarna dricker. Pappan misshandlar. Uppväxten finns i journalanteckningar och polisanmälningar, i den finska tangon som spelas i vardagsrummet. Familjen har en pappskiva framför den trasiga fönsterrutan. Mat som Susanna Alakoski snattat i kylskåpet.
Hon bryter det sociala arvet. Får som ung vuxen jobb som socionom efter högskolestudierna. Nu börjar hon också gå i demonstrationståg med krav på högre löner för yrkesgruppen socialarbetare. Men när folkmassan skanderar ”vi vill äta mer än potatis” mumlar Susanna Alakoski slagorden.
– Jag skämdes eftersom jag tyckte att min socialarbetarlön var närmast kunglig jämfört med pappas svarvarlön, och kontor hade jag ju också. Nä, det var inte enkelt.
Hon väljer bort dem som väljer beroendet. I vuxen ålder har de periodvis lite kontakt, hon och föräldrarna. Åren går och för med sig det första dödsbeskedet, mammans. Några år senare går också pappan bort. Susanna Alakoski blir föräldralös i en ålder då hon själv precis klivit in i samma roll. Följande blir ett av Susanna Alakoskis livsmål: Hennes barn inte ska bli ensamma med sina barn. Att försöka att inte dö för tidigt.
Som vuxen ska hon också skriva hyllade böcker om att vara anhörig, vid 40 brista för att gråta varje dag i ett och ett halvt år. Men som barn är hon tyst. Alla är tysta. Inte heller vännerna pratar om sina missbrukande föräldrar. I stället ritar Susanna Alakoski tudelade självporträtt: hälften flicka, hälften ett vanskapt ledset monster. Hon är duktig, ansvarstagande. Och håller på att gå under av alla outtalade ord.
I Finland finns mormodern och hennes tystnad. De besöker henne en gång innan också hon flyttar till Sverige. Mer finns det inte pengar till. De har inte bil och ingen som kan skjuta till slantar. Avståndet Ystad – Vasa, cirka 135 mil, är oändligt. På barndomens båtresa över Östersjön blir Susanna Alakoski också en tidsresenär. Fattigdomen i hemlandet är påtaglig. Arbetarbostaden som mormodern bor i har fortfarande ett utedass.
– Jag tillbringade en hel sommar i arbetarbostäderna som liten på 70-talet. Fick träffa de andra sömmerskorna, sitta på gemensamhetsdasset och ta del av vemodiga finska sånger och samtal om livet så som det var. Kargt, hårt men också romantiskt och så alltid denna dröm om bättre tider och lite mer pengar. Och Sverige där på andra sidan viken, som hade allt som Finland saknade.
Det här är det land som mormodern ska komma att kalla för barnbarnets djupaste rötter. Som får Susanna Alakoskis själv att skriva:
Finlands rotlösa barnbarnsbarn
som lever i ett evigt rottrassel
i Kristianstadsbladet långt senare.
Längst ner i samma text, för att slippa sitt finska ok en innerlig önskan att, ”Finland ska träffas av en sjunkbomb”. Och motsatsen direkt efter, förhoppningar om att ”Finland ska resa sig ur havet och världens supermakter förstå Finlands ännu större storhet”.
Den där hatkärleken, vad tror du att den beror på?
– Den har nog berott på att jag har fattats Finland. Jag är dessutom uppvuxen i en tid i Sverige där vi inte fick några frågor om våra positioner som invandrare, ingen var det minsta nyfiken. Vi fick inte heller tala finska, det var fult och det var farligt att kunna två språk. Detta gällde såklart inte franskan eller tyskan, det var specifikt finska som det var farligt att kunna. Och några andra sådana ”östspråk”. I dag är det en helt annan diskussion om invandring, på gott och ont.
Finland är inte längre en gåta. Arbetet med romansviten har hjälpt till att räta ut det frågetecken hemlandet en gång var. Susanna Alakoski har samlat material till böckerna i 10 -15 år. I arbetsrummet finns runt 140 böcker, artiklar, fotografier och andra dokument i hyllor och lådor. Researcharbetet rymmer också resor till Vasa, arkivsittningar, museibesök och samtal med hjälpsamma ortsbor.
– Att få ihop berättelsen har varit det stora jobbet. Att tolka och sovra det jag läst, väva in vardag, krig, fred, samhällsutveckling och samtidigt ge liv åt några människor. Att skapa en berättelse helt enkelt, som spänner över tid och rum.
Romanen börjar ta form men någon gång under skrivprocessen slår det henne att ”ingen vill läsa en bok på 900 sidor”. Susanna Alakoski, som vanligtvis är en författare som jobbar på känsla, bestämmer sig för att skriva ett synopsis. När hon är färdig har hon i stället författat fyra. Plötsligt har Susanna Alakoski stommen till en romansvit framför sig.
Att ”befinna sig i skrivgrottan” är inget Susanna Alakoski har problem med. Vad fortsättningen på ”Bomullsängeln” ska handla om är ännu hemligt, förutom att läsarna får bekanta sig med Hildas ättlingar och att textilindustrin och det arbetande folket även fortsättningsvis finns med.
– Jag längtar hela tiden in i det här materialet. Det är spännande och fast det är svårt har jag otroligt roligt när jag skriver.
Under researchresorna var Susanna Alakoski inte ensam. Under otaliga bilturer satt de där i baksätet, Hilda Vainionpääs barnbarnsbarn. Följde med till platser som återgav arbetarnas historia och som kanske kunde ge ytterligare en pusselbit till tomrummet.
–De har varit med mig och skapat den här berättelsen. Visserligen läste de Kalle Anka i baksätet och var ointresserade i en viss ålder, men de har gått där, hand i hand med mig, i mormors fotspår, på de här arbetarmuseerna i Finland. Det har varit viktigt att få dela historien med dem, och att föra berättelsen vidare.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
