Succén som kom av sig

I röd kavaj framför en ivrigt applåderande publik kliver Ebba Busch Thor upp på scenen. Hon tackar sina partikamrater för förtroendet, skämtar om Göran Hägglunds musiksmak, men blir ganska snart allvarlig. Hon berättar om det som hände för några år sedan, om mannen som ramlat i trappan vid Klarabergsviadukten. Med emfas beskriver hon hur han bara ligger där, hur hans ansikte är vänt nedåt cementen. Ebba springer vidare, ignorerar mannen precis som alla andra gör. Men så ångrar hon sig. Hon springer tillbaka. 

– Om godhet är vit och ondska är svart, så tror jag att likgiltighet är den gråskala som förbinder dem. Vi vet att vår uppgift som medmänniskor är att hjälpa dom allra mest utsatta, men det är lätt att övertyga sig själv om att likgiltighet duger, så länge vi inte gör direkt skada, att det är okej, så länge vi inte är direkt onda. Allt för ofta är likgiltigheten mörkgrå, som en novemberdag. Nästan svart. Nästan ond.