I maj vet Christoffer Röstlund Jonsson om han faktiskt vinner, men på onsdagen blev det offentligt att han har nominerats till det åtråvärda priset tillsammans med Katrine Kielos (Svenska Dagbladet/EFN) och Jonathan Bengtsson (Göteborgs-Posten). Uppenbarligen anser juryn att dessa tre, som det heter, ”i sitt vardagsarbete förmår tänja och använda språkets möjligheter även under pressade och små förhållanden”. 

Om just Dagens ETC:s reporter lyder motiveringen: 

”En riktig reporter måste ha humor. En riktig reporter möter nämligen världen precis som den är. Den kommer liksom rusande rakt upp i nyllet. Och ibland bokstavligen i form av aktivklubbmedlemmar utanför en rättssal eller mer bildligt i form av Patrik Sjöberg som försvarar sin obskyra sajt. Christoffer Röstlund Jonsson har en säregen, rapp och rå stil. Ostädad. Brysk. Lite stand-up-artad utan att någon gång avvika från det han är satt att skildra – verkligheten.”

Fina ord! Jag vet ju hur du vrider och vänder på dina texter. Men varför är det språkliga i journalistiken så viktigt?

– För att kan man inte bibehålla läsarens intresse, vad är då poängen?  Många toppsnäckor till avslöjanden och stories begravs under halvdant eller rent av ruttet berättande.

Vad skulle du säga att din stilistik består av?

 – Formuleringsglädje, för att använda en Andres Lokko-fras. En rätt rå stil som krockar med ett tajt, informationsspäckat flöde som aldrig sinar. Jag har tyvärr tappat förmågan att skriva kort och har blivit besatt av att allt måste berättas, alltid.

Är det svårt att kombinera stilistisk akrobatik med granskande journalistik?

 – Nej. Det svåra är inte att göra det utan att veta när man ska sluta. Därför omger jag mig med vänner och kollegor som jag litar på och som säger till mig när jag går för långt. Då lyssnar jag. Alla behöver en redaktör att lyda.

Vem inspireras du själv av?

 – Det tänker jag inte säga eftersom jag stjäl från dem och de kanske blir sura om de upptäcker det.  

Vad betyder det att bli nominerad?

 – Stockholmaren i mig blev så glad att han sket på sig av glädje. Västerbottningen i mig muttrade mest att man inte ska tro att man är något. Spanar jag listan över tidigare nominerade och vinnare så blir jag rätt spak och ödmjuk.

Vilken av dina artiklar för Dagens ETC tycker du själv är bäst rent stilistiskt?

 – Uff, det kan jag nog inte säga. Går jag tillbaka och läser gamla saker så hatar jag dem nästan alltid och ser bara felen. Men efter min runa över Ozzy Osbourne förra året, den jag skrev 20 enheter in på sorgefyllan, så sa Selma Brodrej (kulturreporter på Dagens ETC) att jag borde skriva packad fler gånger om det blir så här bra. Så den, kanske?

Hur skulle du säga att allmäntillståndet är för svensk journalistik i stilistisk leverans?

 – Tre pluppar med rätt mycket utrymme för förbättring. Alldeles för många har gått vilse i att varje större grej måste berättas genom scenbyggande.